Skimmelgenen – från nästan svart föl till ljus häst

Hur kan ett nästan svart föl på bara några år stå där som en ljus eller nästan vit häst?

För mig som följer min unghäst genom uppväxten känns det nästan som magi. Men bakom förändringen finns en genetisk förklaring – och en färgresa som aldrig riktigt stannar av.

Jag har alltid tyckt att det är något alldeles särskilt med föl. Det där första mötet med ett nytt liv i stallet. Den försiktiga blicken, de långa benen som ännu inte riktigt vet hur de ska bära kroppen, och stoet som står bredvid – lugn men vaksam.

Och ibland får man följa något mer. De färgförändring som sker så långsamt att man knappt märker den – förrän man plötsligt gör det.

Som föl var Mirum nästan svart när hon kom till världen. Kort därefter skiftade hon snabbt över till brun – och sedan började förändringen som fortfarande pågår.

Magnum Mirum YS som föl. Foto: Privat

Magnum Mirum YS som föl med sin mamma Sessans Oxytocina. Foto: Privat

Och just där finns något som berör mig. Att följa två generationer där färgen utvecklas i olika tempo. Mirum som redan tydligt ljusnar. Mamma Sessans Oxytocina som fortfarande bär sin mörkare ton kvar.

Mirums pappa, Sembrador FV är vit och vacker som en hingst hämtad ur en saga. Även farfar Ketama XXX är vit med grå man, gråa strumpor och även han sagolikt vacker💕

Sembrador FV, E: Masanor U: Loto FV Uppfödare: Virgilio Fdez Vega. Ägare: Stuteri Sessan

Föl som bär på skimmelgenen föds i sin grundfärg – ofta mörka som brun eller svart. Men med tiden börjar något hända. Skimmelgenen är dominant och det är övervägande chans att just det vita går i arv.

Nu när Mirum är mitt i pälsbyte försvinner lite mer pigment ur hårstråna, och färgen bleknar successivt.

År för år kommer Mirum att ljusna, tills det som en gång var ett mörkt föl kan stå där som en nästan vit skimmel 🥺 även Mirums mamma kommer vara vit.

Mirum i dag. Foto: Privat

De första tecknen syns ofta som små ljusa hår runt ögon och mule. Sedan fortsätter förändringen – stilla, men tydligt – genom åren.

Och det påminner mig om något jag ofta tänker på i hästlivet – att allt får ta den tid det behöver.

Utveckling sker steg för steg. I hästens kropp. I träningen, I relationen mellan häst och människa.

Det är kanske därför fölningstiden berör så mycket.

Stillheten i stallet.

Fölets första försöket att resa sig.

Den första galoppen bredvid sin mamma.

Det är ögonblick som stannar kvar.

Kanske är det just det som gör skimlar så fascinerande – att man får följa en och samma häst genom en färgresa som förändras år för år.

Och när jag ser Mirum idag är det nästan svårt att ta in att hon en gång var ett nästan svart föl.

När jag var ung hade jag en connemarahingst, Jewels Boogedy som jag var med ända från betäckningen till han var 14 dagar gammal för att sedan få köpa honom som 7 månader gammal. Han föddes brun och blev mellangulbrun. Boogys pappa, Öxenholm Bobby RC 42 var vit men där kom inte skimmelgenen fram. Jag är nyfiken på vad som gör att den dominanta genen inte kommer igenom.

Nu är jag nyfiken på er 😊

Har ni varit med om fölningar i år – eller väntar ni fortfarande? Har ni också sett ett mörkt föl förändras till något helt annat med tiden?

Dela gärna era historier med mig.

Jag tycker det är fantastiskt att få ta del av andras upplevelser från föltiden – den är verkligen något av det vackraste som finns i hästlivet.

Och vill ni följa vår resa vidare är ni varmt välkomna att följa oss på vårat Instagramkonto Team Trädgårdstorp