Sladdar och vardagsmagi

07:54. Chimeca på stallplan efter en morgontur till slottet innan solen gått upp. 7 plusgrader, det får gärna hålla sig däromkring hela vintern tycker jag :)



Föreläsningen med Johan Plate var kanon, i vanlig ordning. Han sätter igång massa tankar kring allt mellan himmel och jord, det lär ge utslag här på bloggen också så småningom. Jag ska bara få lite mer tid till att tänka efter först, dressyrtävling på söndag blir nog ett bra tillfälle!

Efter lunchstalltjänsten, red jag goa Red Newton som egentligen går med årskurs 2, men som får dras med mig i mellanåt framöver. Hans ordinarie ryttare gjorde iordning Mexx åt mig under tiden, sedan snabbt av och vi bytte hästar, och in på tömkörningslektion med Åsa Steninger (som gick toppen! Fick jättebra hjälp och superfint resultat, spännande att rida i morgon). Tömkörning är en konst, minst lika svårt som att rida, men oj vad bra det är att se hästarna från marken och vad fina dom blir!

In i stallet, äta lunch, sedan drog vi sladdar och kopplade kameror mest hela eftermiddagen. Fantastiskt nog fungerade det, på måndag börjar vi filma! Lite skärpa och vinklar att ordna bara...

Avrundade med eftermiddagsstalltjänst, att mocka hagar i beckmörker kändes inte jätteglamouröst. Tack gud för pannlampan. Trampa iväg till Betty, insläpp, mocka, packa höpåsar, och sååå tillbaka till skolan för att rida Medina.

Och det är DÅ som fina hästen ger en ett sånt där litet litet magic moment som gör att man glömmer precis alla bekymmer!

Vi gjorde inget avancerat alls, nu hade jag en bra och klar plan. Små tempoväxlingar, tillbaka genom att räta upp sig, framåt för skänkel och genom att rida med, vända för vikten. Hon får vara ganska så fri i formen i det här arbetet, det hela måste tas från rätt håll om det ska fungera... Och då får man ha tålamod. Bara ha en lätt kontakt, resten kommer.

Mjuka, pyttesmå hjälper, flytta henne sidvärts för vikthjälperna och låta henne hitta sin balans själv genom att sträcka på halsen. Sätta henne lite ur balans, för att hon ska hitta sin egen. Och hon var med. Då, så småningom, så kommer ryggen, och då kommer bakbenen, och då var det inte tungt alls. Hon bar ju sig själv, och gick för små hjälper.

Får man till en sådan komunikation, har ett sådant system, då tror jag inte det spelar så stor roll om man själv är jätteliten och hästen är jättestor. Sedan ska det gå att använda i hoppningen också, en vanesak från båda håll.

Vi får väl se hur det går att hoppa nu, om jag hittar den finfina känslan igen, och hur det hela fungerar i skarpt läge i en bana där hon blir ganska på. Men jag måste ju börja någonstans.

Ridning är ju bra häftigt ändå.