Smartast vinner

Jo, det började så här.





Den här bilden togs 2004 och det kan mycket väl vara mitt livs första terrängträning. Han hatade gravar, ponnyn, men det fick jag liksom veta först efter att jag tittat lite närmare på det, som ni ser på bilden.

Jag var inte så sugen på att tugga grus sådär igen, så efter det här påbörjades Mission Dikesträning på hemmaplan. Hittade ett lämpligt, väldigt litet men vattenfyllt. I början tog det 10 minuter innan jag ens kom över, men skam den som ger sig. Jag hoppade det fram och tillbaka varje gång jag red ut, ända tills han tyckte det var så lätt att han bara klev över det. Sedan avancerade vi till bredare hål i marken.

I slutändan blev gravar vårt paradnummer i terrängen, jag visste att det aldrig skulle bli några problem där. Sedan var han markskygg och blev aldrig någon strålande terränghäst ändå, man ska lägga tid på rätt hästar i rätt gren också, men det kan vi ta en annan gång... Svagheten vände vi till en styrka genom mycket träning och envishet. Det mesta går med motivation och en bra plan.

Gunde Svan är en bra förebild för alla idrottare och människor i största allmänhet. En vilja och drivkraft som inte är av denna värld, koll på minsta lilla detalj, och en tävlingsinstinkt som gjorde honom till en av tidernas mest framgångsrika skidåkare.

En av alla de saker som man kan plocka upp från Gundes framgångsrecept är tanken om att träna för att kunna prestera även under tuffa förhållanden. Var det dåligt väder på tävlingsdagen visste han att han hade ett försprång redan där, för han var förberedd.

Med lite kreativitet kan man skaffa sig ett stort försprång till sina konkurenter genom att tänka lite mer som Gunde. Vi alla vill ju att hästen ska känna sig trygg med oss och kunna koncentrera sig på oss och uppgiften, oavsett vad som händer runt i kring. Om dressyrryttarna tränade sina program med en dagisgrupp på läktaren skulle ingen behöva bli utstirrad för att man öppnar en colaburk under pågående ritt. Känns det lite väl magstarkt, så kan man ju börja med bara en knatte.

Jag har hört att det en gång tränades banhoppning på terrängbanan i Hofors som förberedelse för banhoppningen på Strömsholm, ryttarna oroade sig för att gräsbanan lutar lite här. Väl på plats tyckte såg de inte vad som var problemet - de hade ju tränat på en bana som lutar betydligt mer än den här! För det lutar i Hofors, om det gör...

2009 i Hofors lutade det också


Så, antingen stänger man in sig i sitt lugna ridhus med perfekt underlag, och kanske är bäst på tävling när omständigheterna är ideala. Den som tränar i olika miljöer har större chans att vara bäst även under udda förhållanden på tävling. Man är helt enkelt bättre förberedd än de andra eftersom man tränat lite mer kreativt. Lite roligare också kanske, men det är ju en smaksak. Fram för mer kreativ och omväxlande träning!

Så... Jo det här var anledningen till att jag tänkte på skidåkning när jag trimmade på RS-banan när det blåste halv storm. Quest har lite tendens till headshaking som blir värre utomhus, speciellt när det blåser, och han kan haka upp sig lite på det där om man nu inte lyckas sysselsätta honom med något. Och det är ju inte alltid så lätt ute i blåsten, men det verkar dumt att lämna något åt slumpen och hoppas på att det alltid ska vara vindstilla när man ska träna eller tävla utomhus.

Så hade aldrig Gunde Svan tänkt i alla fall.