2 mars 2015, 06:15
Stilig tävlingpremiär
Vissa veckor sticker ut ur mängden, och vecka 9 2015 var definitivt något utöver det vanliga. Det är alltså den gångna veckan, för den del av befolkningen som lever i datum och inte i veckonummer. Jag flög till London från Hamburg sådär okristligt tidigt måndag morgon, möttes av strålande engelsk sol samt min kompis Hanna som tagit sig dit från Arlanda. Första civila semesterresan på precis två år. Jag tycker verkligen, verkligen om min hästiga tillvaro, vilket också innebär att det där musikintresset som konstant bubblar inuti mig får ständigt stå tillbaka. Känslan när Spotify vid varje årsslut presenterar ens statistik, inkluderat antal lyssnade minuter, kan dock liknas vid när Anna Skipper ställer upp veckans matintag på bordet i det där programmet... "SÅ PASS ALLTSÅ"
Men under fyra fantastiska dagar, varav tre soliga, så stillades suget äntligen! Efter att bland annat att ha sett ett flertal av världens största artister på UK:s allra finaste gala, så tog jag med mig en skön walking-on-sunshine-känsla tillbaka till Tyskland. Redo att ta mig an vårens utmaningar! Även om jag tittade åt fel håll vid övergångsstället på Hamburgs flygplats på torsdagkvällen och så.
Hemma har utvecklingen gått som förväntat efter mitt förra inlägg om att stallet är fullt - nu har det byggts ut med två boxar till, och en ny femåring landade således på mitt bord. Blir spännande att testa. Fredagen var hoppdag och förberedelse för lördagens tävlingsdebut - båda kändes riktigt bra, och i lördags körde jag mot Süderlügum. Dags att inleda denna tyska tävlingskarriär.
Inför tävling kommer lite musik väl till pass - oslagbart redskap för att försätta sig själv i rätt stämning! På träning behöver hjärnan vara påkopplad och analyserande, men på tävling måste det hela ske på känsla. Det gäller helt enkelt att hitta rätt flow och sätta sig i en sinnesstämning där fokuset ligger här och nu, utan negativa känslor som stör. Jag vill känna mig beslutsam, bestämd, och ha någon sorts känsla av att jag inte ens KAN förlora. Då blir det som allra bäst. Om känslan inte infinner sig av sig själv så åker hörlurarna i medan kavaj och stövlar krånglas på. Royal Blood hjälpte till den här gången. Hur laddar ni upp?
Mitt ute i obyggden hoppade Chico en A, ca 110, med ett nerslag men flera fina språng och i stort en positiv känsla. Att första starten för året kan vara lite spänd är ju inget ovanligt. Markarbetet börjar ge resultat, han blir allt smidigare, rakare och mer genomsläpplig, vilket ger en helt annan känsla i sprången. Det blir allt bättre för varje vecka, och med det extra trycket och energin han får av att vara på tävling, så känns det verkligen att jobbet börjar löna sig.
Crocker, 175 cm, som bitvis har lite egna idéer om vad man kan hitta på i mellan hindrena, han hade mycker att tänka på i sin första 120-klass med solkatter och väl pyntade hinder. Men även han har blivit starkare och smidigare under vintern - och med det börjar också försiktigheten komma. Även om han inte var snabb nog för att få pris, så var han inte i en bom på hela banan.
Efter att ha fått se sig för i första klassen så satte jag mer galopp i honom till andra rundan, en M med hinder upp till 130, och stilbedömning - och där var han både felfri och placerad! Hans första rosett i M, hårt arbete lönar sig och jag är så nöjd med honom. En härlig början på tävlingssäsongen, det var så roligt att vara på banan igen.
Om några veckor ska de tävla dressyr båda två, plus No Deal - fast då tror jag att jag måste ladda med något som är lite mer åt panflöjtshållet, annars går det väl alldeles för fort på diagonalerna...
ANNONS:
ANNONS: