Superwoman gråter!

Jag har lovat mig själv att alltid verkligen vara "mig själv" i bloggen!

Därför kommer jag skriva hur jag mår nu, det är inte för att jag söker pepp eller medkänsla, ni har redan överöst mig med det!!

Men fy vad jag vill lägga mig under ett täcke och försvinna just nu. Jag vill bara åka hem till mina föräldrar och gråta, låtsas som att jag aldrig har suttit på en häst och låtsas som alla förväntningar jag byggt upp på mig själv aldrig existerat!

Jag vet att jag är en människa som har många bollar i luften, ser mig själv som en superwoman som alltid har full koll på allt och bara kör på som en liten trimmad golfbil.

Det är så jag vill ha det! Jag vill njuta av varje sekund i livet, möta alla svåra stunder med ett skratt och lite "jävlar-anamma"!

Därför jag blir så fruktansvärt ledsen, så otroligt besviken när det är jag själv som har förstört för mig.

I ett år har jag drömt om detta, längtat, kämpat, hoppats och trott att jag kanske har en chans att få rida i Falsterbo.

Nu när jag även fått en stor knuff åt rätt håll och faktiskt SKA få göra det så skiter sig allt.

Jag är så glad över alla mina vänner som smsar, ringer och stöttar, men jag orkar inte prata med en enda till.

Plötsligt blir jag tjejen som inte vill höra ett enda peppande ord till, jag vill bara få gråta och bli 11 år, vill tycka synd om mig själv och inse att min dröm inte blev som jag drömde. :(

Men vad tjänar det till?

Mår man bättre av att gråta ögonen ur sig? Inget är ju brutet, jag är inte dödligt sjuk, det finns faktiskt människor som har det mycket sämre än mig, så jag är riktigt självisk!

Men idag när jag hoppade så hörde jag mig själv skrika högt av smärta över oxern. Det är svårt att hålla benen runt Cajza för då strålar smärtan i benet.

Hon är fantastisk min häst, utan att tveka så hoppade hon runt med mig, när jag insåg att det inte kommer gå och styrde från hindret så tvekade hon inte nästa gång jag red mot det.

Världens bästa amatörhäst måste jag säga!

Hela vägen hem från ridbanan rann tårarna ner för mina kinder, smärtan fick mig att vilja kräkas i en buske och besvikelsen hängde som ett stort moln över mitt huvud. Här har jag en häst som verkligen kämpar för mig, som ställer upp och vill väl, hon kommer hjälpa mig i skåne - det vet jag!

Det som gör att jag blir mest ledsen är att jag säger att jag ska rida i Falsterbo, att jag kommer rida i Falsterbo. Men idag när jag hoppade sa min mage och mitt hjärta att jag egentligen inte ska sitta på en häst just nu. Det förändrar inget, för jag kommer göra det, men fighten mellan hjärta och hjärna gör mig helt slut.

Den envisa åsnan är inte redo att ge upp ännu! Jag är inte tjejen som accepterar att man faller på målsnöret.

Oavsett hur det går nere i Skåne så kan jag säga att det är verkligen Cajzas förtjänst att vi åker ner. Hon bygger upp ett självförtroende på två sekunder efter att man har blivit rädd!

Nu ska jag ta en dusch, gråta lite till och inse att jag bara gör mig mer skada om jag inte håller humöret uppe.

/annelie