Tåget på väg hem från Ungdomsforum

Jag sitter på tåget på väg hem ifrån ridsportens ungdomsforum. Vi får väl se hur det här kommer att fungera för internet ombord på tåget lämnar en del övrigt att önska. Ena sekunden går det, nästa går det inte. Jag har redan skrivit det här inlägget en gång, men det försvann så jag fick börja om.

Jag har inte riktigt hunnit analysera helgen klart ännu. Det tar ett tag att låta intryck och tankar sjunka in och bilda något som jag kan uttrycka på ett någorlunda klart sätt till er. Jag tänker att det har varit en positiv helg, och jag är nöjd.

En tanke som jag formulerade redan vid lunchtid idag när jag gick runt och lyssnade på de olika grupperna som jobbade var denna: Fan vad jag tycker om hästtjejer! Det är ju knappast ett sensationellt uttalande eftersom jag redan har en hästtjej där hemma, men ändå.

Här samlas 150 unga hästmänniskor och de vågar ta för sig. De står för sina åsikter och vågar framföra dem, trots att de aldrig har träffats förut. Det finns hjärta och hjärna bland de unga och om detta är hästsveriges framtid så känns ändå framtiden ljus. Då gäller det "bara" att få bort gubbarna, och släppa fram de unga för att det skall hända massor.

Dagen idag inleddes med en paneldebatt. Den var intressant men det märktes att många av deltagarna var lite slitna och Facebook-abstinensen blev övermäktig för några av dem.  Resten av dagen ägnades åt gruppdiskussioner om påverkan och framtid i ungdoms- och tävlingsfrågor.

CUS-ordförande Helena Carlsson får bjuda på den här bilden. Av någon outgrundlig anledning så fanns hennes ridutrustning på Täby park hotell och när hon provade sin hjälm så passade jag på att knäppa några kort. Kanske något för framsidan på nästa nummer av Hippson Magazine?

Deltagarna fick ett papper att fylla i. De skulle formulera sitt mål och vägen dit. Naturligtvis så kunde inte jag låta bli att fylla i samma papper, på mitt eget lilla sätt. Jag ber om ursäkt för mina (nästintill) oläsliga kråkfötter. Jag skriver illa i vanliga fall och att tåget kränger gör inte saken bättre.

Jag vill tacka alla deltagarna som lät mig vara med som en "fluga på väggen" och lyssna till era diskussioner och tankar. Jag vill också tacka CUS som gav mig möjligheten att vara med. Även om jag inte vill se mig som en del av hästsverige så är jag stolt över det engagemang och kloka tankar som jag har fått ta del av. Det jag tar med mig allra mest är Marie Hallander-Larssons ord:

- Ingen kommer att komma ihåg en fegis.  Så spänn fast er för nu bär det av emot framtiden, även om mitt tåg den här gången kommer att stanna i gamla välbekanta Göteborg.