Terränghoppning

På förmiddag var det hoppclinics som gällde, bra upplägg kring hur utbildningsskalan används i hoppningen. Daniel, Jens och Anna-Clara var med och red, men extra kul var att Ingrid Jerlin och Early Trick, som gått grand prix-dressyr, också var med och hoppade. För hans del är syftet att använda det som en variation i träningen, hoppning är ju bland annat väldigt lösgörande.

Hopphästens markarbete syftar ju till att få den att hoppa så bra som möjligt, bli spänstig, stark och liksidig, reglerbar och genomsläpplig, för att kunna nyttja sin kropp maximalt och kunna lösa frågorna som ställs på banan sedan. Att kunna utföra rörelserna perfekt har inget självändamål för hopphästen, utan det är effekten tex skolorna vi vill åt. Men grundtänket är detsamma.

På eftermiddagen red den dressyriga halvan av klassen en dressyr-demo där tvåorna fick se hur deras examen kommer gå till. Och vi fick se våra skolhästar in action, Mexx ser ruskigt fin ut med Camilla i sadeln så det blir spännande att prova nästa vecka.

SEDAN var det dags att ge sig ut i terrängen, Chimeca var lite fundersam men gjorde allt snällt ändå. Han blev gladare och gladare vartefter han blivit varm i kläderna, och hoppade även en del mellan hindrena. Söt :) Största utmaningen med honom framöver blir att få honom att slappna av, han behöver liksom frusta ur och våga sträcka ut sig. Inte för att han är den stressade typen, men vaksam och alltid med spetsade öron.

Avspändhet och förtroende är superviktigt i hoppningen, annars fastnar man redan på lösgjordhet på utbildningsskalan, och då kommer vi få spänning i stället för spänst. Det är en jäkla skillnad det. Genom spänning får vi aldrig den där genomsläppliga, spänstiga och reglerbara atleten till häst som vi ju kom fram till att vi vill ha. Det gäller både för dressyr och hoppning.