Tillbaka på ruta 1 - som bloggare

Hej,

Några av er kanske redan vet vem jag är. Mitt namn har dykt upp på Hippson titt som tätt, oftast mer tätt än titt. Först under efternamnet Lundkvist, men efter att jag gift mig med mannen i mitt liv, och numera far till våra två barn, blev det Eriksson som gäller.

Min resa på Hippson började i samband med att företaget grundades. Jag jobbade extra för att sen få anställning som marknadsassistent innan jag sökte mig vidare i yrkesvärlden mot PR-byrå i storstaden. Sen köptes en häst, Cortzana. Min älskade Cajza. Då dök jag upp här i bloggform. Man fick följa vår vardag i med och motgång. Den hästen har uppfyllt många av mina drömmar och hon är nu anledningen till att jag bor på en hästgård och driver ett eget företag.


Återbesök hos veterinären kan ibland bjuda på lite bus och grimaser!

Rätt upp och ner spelar SWB-stoet som föddes i Motala 2003 stor roll i de senaste 10 åren av mitt liv. När jag tröttnade på att blogga om mig själv utvecklades Sportkollen här på Hippson, vilket gjorde att jag gick Poppius journalistskola och började som webbreporter här. Efter fem år och då som nyhetschef valde jag att lämna företaget och de underbara kollegorna som blivit en andra familj. Jag älskar hästar, älskar ridsport men faktiskt, och helt ärligt, så tröttnade jag på att sitta vid datorn och bevaka ridsporten.

Istället ville jag göra skillnad. Vara ett stöd och en trygg hand att hålla när det som hästägare känns jobbigast. Jag tog klivet, men support av min man, att på heltid driva vårt rehabiliteringsstall här på gården. Och jag älskar det! Framförallt älskar jag hästar. Inte för att de hoppar högt, gör snygga piaffer eller dundrar snabbast över terrängen. Jag älskar dem för det är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. En tillit som vi ibland tar för givet. 

Ingen dag är den andra lik, om det beror på att jag har dottern Elwira 11 månader med mig i varje steg, eller om det är för att en av skatterna med hästar, är omväxlande arbete låter jag vara osagt. 


Elwira, min trognaste kollega som står ut med sin hästgalna mamma. Här hade hon dock tröttnat, men det är inget som en ny sittplats och tecknat inte kan ordna...

Men istället för att ge Hippsons 100-tusentals underbara läsare (för det tycker alla på firman att ni är!) min uppmärksamhet siktar jag mig nu in på en liten skara hästägare. Vi tar emot allt från sen- och ligamentskador, hovbensfrakturer, sårskador, nyopererade hästar och hästar där ägarna ska på semester.
Jag tänkte låta er följa med i min vardag både för att avdramatisera vad det betyder att ha en skadad häst, men även för att inspireras i att om man har en dröm så ska man kasta ut sig i höstblåsten och våga. För oj vad kul det är!

Hoppas ni vill följa med här i bloggen, redan i morgon kommer ett inlägg som faktiskt redan publicerats i Gästbloggen på Hippson, men som sätter en viktig grund i min anda här på bloggen.

Ha en härlig dag, pussa hästen på mulen och andas in doften. Bättre finns nämligen inte.

Ps. Om ni vill, spana gärna in Stall Steninge By på instagram <3

Mvh Annelie Eriksson


Cajza, mina drömmars häst. Hon är en saga i sig och ger mig nu fina föl. Återkommer om vad hästen med stort H betytt för oss som familj.