Tom mage - tomt i hjärtat

Där går hon... Längst till vänster i bild promenerar vår älskade Cortzana "Cajza" ut på sommarbetet tillsammans med polarna Chippen och Warona. Det finns ingen anledning att vänta på att Cajza ska sätta juver och släppa sina bäckenband. Det finns nämligen ingen liten kommande stjärna i magen som vill komma ut...

Jag har innerst inne känt det på mig. Dock har jag blundat för verkligheten. Det har varit så mycket med stallbygge och alla kundhästar. Jag har låtit min magkänsla stillas, inte velat se vad jag anade. Dock trodde jag inte att det var tomt i magen. Cajza ser HÖGdräktig ut. Jag trodde snarare att den lille parveln dött i magen. 

Men det hade hen inte. Någonstans på vägen har vi tappat den lilla grodan som skulle växa till sig och bli en ny stjärna. Vi gjorde dräktighetskontroller under förra säsongen och allt har hela tiden sett superfint ut. Men icke. 
Cajza är min Akilleshäl. Hon är mitt hjärtas häst, den som får mig att känna så mycket, får mig att vilja så mycket och den hästen som fått alla mina drömmar att slå in. Så ikväll har jag låtit mig bryta ihop lite. Stått nere i nya stallet och målad ensam och bara fått ladda om.

I morgon är det en ny dag och jag tar med mig en fölsäsong som blev småskalig men ack så intensiv. Jag kommer inte gå in i detalj när det kommer till årets tredje fölning på gården. Men det som blev så bra, en okomplicerad förlossning med glatt videosamtal till ägaren förvandlades på några timmar till hjärtskärande sorg. När jag klockan 03 ringer ägaren för att berätta att fölet tagit sitt sista andetag vet jag att det är nog nu. När jag faller ner i halmen och kippar efter andan inser jag att jag kommer inte ta mig an andra hästägares ston i framtiden. Tiden för kundfölningar är över på gården. Den maktlösheten jag kände mot dessa stora djur och naturens sätt vill jag aldrig uppleva igen.

Om det inte redan märkts i mitt bloggande så är jag en känsloperson, en människa som älskar att finnas där för andra och verkligen går helhjärtat in i att försöka hjälpa andra människor. Jag sätter en otrolig press på mig själv när jag välkomnar hästar i mitt stall. Målet är att hjälpa och leva upp till det stora ansvar som hästägare ger mig när de låter mig ta hand om deras pärlor. Även om jag inte kunnat påverka utgången, så blir jag ledsen för ägarens skull när det blir tråkiga besked, samtidigt som mina investerade känslor och känslan av att jag misslyckats blir för mycket. 

Men jag säger som jag alltid säger här hemma. Den dagen jag inte gråter när vi måste ta farväl till fyrbenta vänner i stallet - den dagen säljer vi gården. Hästlivet är inget jag går halvhjärtat in i - det är mitt liv. 

I helgen och ikväll grät jag. Men i morgon tar vi nya tag och arbetar framåt.

Tack för att du läste mitt lite konstiga blogginlägg. Men någonstans har jag tänkt bjuda in er i mitt hästliv. Både det roliga och mindre roliga.

Mvh Annelie @stallsteningeby