Unghäst-VM i Verden

Dessvärre är det lite svårt med internet i Tyskland, det är inte alls som här att det finns ett trådlöst nätverk på vartenda litet ställe, fik hotell you name it. I Tyskland klarar man sig utan internet. Tävlingarna brukar heller inte hålla sig med så mycket tekniska under. Oftast finns det en whiteboard där hästnumren är uppskrivna i startodning och sedan står det någon och styrker över numret på den hästen som går in på banan. Så även på unghäst-VM, här fanns det nog däremot en dataskärm där resultatlistan stod, men jag såg den aldrig. Men de var jätteduktiga på att spela speciellt valda låtar och byta låtar mellan trav, skritt och galopp och det krävs det ju viss teknisk utrustning för. Men det måste jag verkligen påpeka att de gjorde bra.

Det är i vilket fall som helst fantastiskt att vara i Verden. Det är otroligt inspirerande och lärorikt och man ser jättemycket fina unghästar. Sedan kan man gå och titta på tyska 3 och 4-års championat för att några timmar senare sitta i grässlänten vid Grand Prix-banan och se internationell Grand Prix i dressyr. Ryttarna har tillträde till en vip-launch där det serveras frukost, lunch och kakbuffé, från den har man utsikt över hoppbanan där det också går klasser upp till Grand Prix. Man träffar massor av trevligt folk och man skulle till exempel kunna råka snubbla över Edward Gals fötter när man är på väg ut tältet vid dressyrbanan. Isabell Werth far förbi på en cykel och Andreas Helgstrand stannar gärna och pratar en liten stund. Jag började nästan gråta när jag skulle åka hem.

Wellington har gått bra, han har gjort sitt bästa, det är klart att han kan ännu bättre men jag kan inte ställa överkrav på honom och förvänta sig att han ska se ut som de holländska hästarna. Men fakiskt så hade jag bilden av Asterix (den som vann 6-års) framför mig när jag red. Andra dagen satsade jag ännu mer men då fick jag istället lite krångel framridningen ur första halten och i ryggningen. Det är väldigt hård konkurrens och de holländska hästarna är out standing i att vara spektakulära, vissa av de tyska också, till exempel så var Fürstenball II riktigt, riktigt häftig och den som vann 5-års var faktiskt ett engelskt varmblod efter Fürst Heinrich-Dimaggio (väldiigt tyskt, men ändock engelskfött). den var superfin, jag såg den dagen innan första starten när jag var på väg till banan. den tog ett övertrap i skritten som var över en halvmeter långt. Den hade dessutom brösta på träning och framridning för att den var byggd så mycket i uppförsbacke att sadeln åkte bak.

Hans-Peter Minderhoud och Emmelie Scholtens red varsin Johnsonavkomma som jag tittade lite extra på eftersom jag har en 4-årig Johnsonhäst i träning. De var riktigt hästiga båda två! de slutade 3:a och 4:a i finalen, Bretton Woods som Emmelie red 3:a och Boston som Hans-Peter red 4:a.

En bild på Boston som i och för sig inte blev så bra men man ser att den är i uppförsbacke.

Man lär sig väldigt mycket på att vara på sådana här tävlingar, man ser vad det är man måste sträva efter i flera avseenden. Tränings, tävlingsmässigt har jag försökt att titta mycket på upplägg, coaching, vilken form de tränar hästarna i och vilken de visar hästarna i. I fråga om hästmaterial är det ju svårt att veta vad de hade för grundkvaliteer i fråga om gångarter, men det är mycket luftiga lätta gånarter och hästar som är lite "elektriska", snygga hästar med bra modell. Vissa holländska hästar är nästan lite väl mycket uppförsbacke på i min smak.

Jag hoppas att det ligger i allas intresse att föra svensk avel och svensk ridning framåt och att vi forstätter att försöka producera bra hästar för framtiden. Det ligger i avelsförbundens, uppfödarnas, hästägarnas, ryttarnas och tränarnas (jag har säkert glömt någon) ansvar att producera bra hästar. Om vi vill ligga i topp vid sammanhang som dessa och framför allt i de stora mästerskapen måste vi lägga på ett kol.

Några bilder från resan:

Wellington i sin lyxlastbil

Den här Magochtarmburken hade Welli fiskat upp ur en tunna under hans hö, han hade sadn fått upp lockat och tömt ut den i hökrubban. Efter Falsterbo där han var lite dålig i magen så tyckte han väl att han behövde den.

Elsa följde med och förgyllde tillvaron, med lite Hello Kitty grejer och Nutella höll hon sig glad hela resan ;) Tack för all hjälp gulliga Elsa!

Jag och Wellington inför veterinärbesiktningen där vi dessvärre sprang ner en blomkruka för att Wellington bytte riktining.

På vägen hem mellanlandade vi på Thulesbo där Wellington fick springa i hagen på morgonen.

Nu är jag äntligen hemma och Wellington står i sin box och äter hö. Han har varit jättepigg på hemvägen så det här var nog inte så jobbigt! Nu tränar vi vidare mot högre höjder!