Unghästar & miljöträning

Tänkte att det var dags för ett mer "köttigt" unghästinlägg eftersom den senaste tiden mest handlat om stackars Loppan och mig mitt i misären.

Jag har aldrig varit ett fan av miljöträning, men innnan någon tappar hakan av förskräckelse förtydligar jag att med det menas den typ av uppstyrda miljöträningar i grupp/för tränare (med presseningar och vippbrädor) som människor med unghästar ofta åker på. Jag har absolut inget emot själva träningsättet och för dem det passar är detta såklart ett ypperligt tillfälle att ha lite rolig kommunikationövning med sin häst - men för mig är det inget bra alternativ, framför allt av två skäl.

1. För det första tror jag att många (undermedvetet) skruvar upp förväntningarna på sig själv och sin häst när man åker på en organiserad träning. Jag tror att man lätt har högre krav på att ens häst ska jobba med en och inte ha en dålig dag, vilket jag annars tror och hoppas att de flesta som hanterar unghästar är helt öppna för i den vardaliga hanteringen (i alla fall jag - ju yngre de är desto mer är jag öppen för dagsform - arbetar aldrig en unghäst som inte är på humör).

Att ha den känslan, att nästan "få valuta för pengarna", tror jag är den absolut sämsta utgångspunkten när man jobbar med unghästar, framför allt då när man dessutom ska miljöträna och presentera massa nya föremål och situationer under en begränsad tid.

Med detta inte sagt att man inte ska ta hjälp med träningen av sin unghäst när man behöver.

2. Miljöträningen vill jag ju att vi ska ha nytta av sen i verkligheten - vilket jag absolut tror att man också kan få om man deltar i miljöträningskurser. För mig känns det dock mer verklighetsförankrat att träna på situationer var och när som helst i vardagen.

För några veckor sen, när jag skulle ta in Loppan i betesstallet, stod en häst mitt i gången vid entrén. Ägaren höll på att göra en fläta och undrade om jag kunde vänta några minuter med att komma in i stallet. Jag tar en liten promenad på gårdplanen och ser en hög med ensilageplast, utan större omsvep knallar vi helt enkelt över plasten och fortsätter gå. I Loppans värld var det där inget konstigare än att vi skulle gå igenom en vattenpöl på promenad, för hon vet att vi har nåt slags mål med att vi går - vi gör det inte "bara för att". Vi har aldrig tränat på att gå över plast eller presseningar, men Loppan är ganska trygg i att jag aldrig tvingar eller lurar henne att göra något som är onödigt och det tror jag är en av de viktigaste utgångspunkterna i all hantering. Då blir miljöträningen oftast ingen större grej i sig, tror jag.

Mitt recept för en trygg häst är alltså att ta tillvara på tillfälligheterna och de vardaliga situationerna; Går vi förbi en avstängd grävskopa slänger jag in en morot i skopan så får hon själv avgöra om det är värt att äta upp den (moroten), finns det bara en väg över ån så vänder vi inte och går tillbaks - vi går över bron helt enkelt. Det behöver liksom inte vara mer uppskruvat än så, har din häst förtroende för att du aldrig sätter den i skiten ska du se att den följer dig för det mesta.

Skulle vilja förtydliga att jag med detta inte menar miljöträning som t.ex att åka till nya platser, som när man kör ett "genrep" inför treårstestet, det är något helt annat och ibland absolut nödvändigt. Det här handlar alltså enbart om den typ av miljöträning som ofta erbjuds i kursform (1-3 h) med plast, paraplyer, rep och vippbrädor.

Sen kan man inte nog säga att; De flesta vägar leder till Rom. Det finns fler än ett rätt sätt och jag gör inga som helst anspråk på att min idé är en universallösning, det här är bara vad som funkar och alltid har funkat för mig.