Upp och ner och sen upp igen - 2014

Det här året har varit väldigt händelserikt för mig och Loppan. I februari flyttade hon hem till Ekerö från lösdriften där hon haft en skön vintervila. Hon klipptes för första gången och var finare än någonsin - så redo inför träningssäsongen.

Hon sattes igång och kändes så himla fin, glad och arbetsvillig.

Efter några veckor började hon protestera lite diffust och utan konsekvens vid träning. Hon såg dock fräschare ut än någonsin, var superfin muskulärt och visade inga symptom på smärta någonstans vid palpation. Hon har ju alltid haft lite kryddigt temperament och alla tränare jag rådfrågade trodde att det bara var lite tonårs-trots, ingenting tydde på att det kunde vara något annat. Vissa dagar gick hon som tåget och andra dagar kom protesten som en blixt från klar himmel när som helst under passet.

Jag bestämde mig för att göra en grundlig utredning med röntgen på klinik innan jag ville fortsätta träningen. Vi åkte dit med hjärtat i halsgropen, men de hade sällan skådat en så fräsch häst. Fin och avspänd i muskulaturen, noll reaktion på böjprov och longering samt, enligt dem, helt rena plåtar från topp till tå.

Jag åkte där ifrån ganska mycket fattigare än innan, men så himla glad och lättad över att Loppan var fräsch. Nu var det bara att "ta itu" med hennes kryddiga humör på ett bra sätt. Jag ringde min gamla tränare och frågade om vi fick flytta dit en stund för att få intensiv och bra hjälp för att komma på rätt kurs igen. Även om jag har ganska stor erfarenhet av unghästutbildning och olika typer av problemlösning sedan innan kände jag att jag behövde ny input inför denna speciella häst.

Sagt och gjort, vi flyttade dit och jag var mer taggad än någonsin. Loppan var fantastisk i all hantering, så glad och god, började bli fin i kroppen och tappade sin vinterpäls. Hon såg ut som 1 miljon dollar!

Vi gick back to basics och la träningen på en väldigt låg nivå. Målet var att låta både Loppan och mig få tillbaks självförtroendet och tycka att det var roligt att träna igen. Stundtals var hon bara sååå himla fin och protesterna uteblev till en början, men så spände vi bågen liiiite och då började hon resa sig igen. Trots att vi nyligen fått mer än grönt från en klinik så tyckte både jag och min tränare att det var något som inte stämde. Något konstigt var det som fick Loppan att reagera så, man kunde inte bara skylla på temperamentet. Vi bokade en ny tid för grundlig utredning på en annan klinik.

Medan jag åkte ner till Halland för att ta min examen som Equiopat åkte min mamma och min tränare till kliniken med Loppan i släpet. Jag satt med tentor upp över öronen och kunde inte riktigt slappna av, vad skulle domen bli? Skulle något opereras? Skulle hon få stå på rehab hela sommaren och inte kunna njuta av sommarbete? Trots min oro kunde jag inte ens föreställa mig hur allvarligt det faktiskt skulle vara.

När jag fick samtalet från min mamma var jag på väg med mina klasskompisar för att grilla och dricka champagne kvällen innan den absolut sista tentan för vår utbildning. Alla såg fram emot en trevlig kväll med mycket skratt och glädje! Jag hörde direkt på mammas röst att det var kört. Efter en hel dags utredning och nya röntgenplåtar på hela hästen hade veterinären till slut hittat kross-skador i tornutskotten kring manken och skador på kringliggande ligament, en skada orsakat av yttre trauma, förmodligen när hon riktigt liten. Skadorna hade orsakat nervklämningar som fick de plötsliga och inkonskventa prostesterna att falla på plats. Domen var direkt och självklar - hon fick aldrig mer ridas.

I mitt huvud blev allting blurrigt och min irrationella tanke var att Loppan skulle avlivas omgående för att slippa lida. Om man inte har varit med om något liknande går det inte att beskriva. Jag kände mig tom, så ofattbart ledsen men också så sjukt förbannad. På mig själv som inte vetat om det innan, på veterinärerna på förra kliniken som missat allt, på tidigare tränare som avfärdat Loppans beteende som dumt och faktiskt på hela världen för att allt kändes så jävla orättvist.

När jag kom hem igen ville jag inte ens träffa Loppan. Det kändes för jobbigt. Efter ett par dagar började jag ändå få perspektiv på saker och ting, funderade kring framtiden. Jag rådfrågade veterinärer, min tränare och andra hästmänniskor kring Loppans framtid. Gick det att avla på henne? Den största frågan var förstås om hon hade ont i sin vardag, eller om det var direkt relaterat till träning och utrustning som klämde direkt på det skadade området. När den saken var utredd gick jag vidare och funderade på Loppan för- och nackdelar som avelssto, men det har jag ju redan skrivit en inlägg om tidigare.

Till sist bestämde jag mig för att prova, med full medvetenhet om att hela grejen var ett test. Om Loppan var lätt att få dräktig, klarade livet på lösdriften bra, trivdes med att vara havande, fixade fölningen bra, blev en fin och klok mamma samt lämnade en avkomma som stämde överens med mina avelsmål - då fick detta bli hennes nya vardag så länge hon lever.

Jag har redan bloggat om resten.

Hur fantastisk hon var på seminstationen och hur de lovordade henne där, de tyckte att hon betedde sig som en gammal avelsmärr som aldrig gjort annat än att stå i seminspiltan.

Jag har berättat om vilken underbar sommar hon hade, men hur hon avslutade den med att göra sig så illa i hagen att hon fick åka akut till Ultuna, sövas och sys, samt stå med bandage upp till magen i veckor efter. Allt detta med en liten fölis i magen!

Jag har berättat om hur hon, trots detta, fortfarande är dräktig och hur man kunde se hjärtslagen på den lilla vid ultraljudsundersökningen på dygn 30.

Hon har nog aldrig mått så bra som nu. Hon är en helt annan häst när hon får gå ute dygnet runt och slippa bli riden. Man blir lycklig in i själen av att se hur gott hon har det! Nu håller vi tummarna för att 2015 inte blir lika dramatiskt, utan bjuder på lite mer av det roliga och underbara med hästeriet.

GOTT NYTT HÄSTÅR TILL ALLA ER!