Vad vill vi föra för gener vidare inom aveln?

Veckorna bara flyger i väg och den här bloggen glöms bort för ofta. Men nu kände jag för ett sug igen, och då går jag på det infallet.

Inom dressyr avlar vi ju väldigt mycket på gångarter, vi vill förstärka något stoet saknar, till exempel exteriört, kanske förbättra kvickheten i gången, bättre trav, bättre skritt, bättre galopp, bättre framben. Ja finns ju mängder.

Helst vill vi ju alla avla fram topphästar✨

Men det är inte så lätt. Det är så mycket som ska stämma för att få fram dessa hästar. Men något vi inte avlar på, det är hästarnas psyke. Och det egentligen är otroligt konstigt? Eller är det bara jag som tycker det?

Vi har i dag hästar som är avlade med otroligt mycket blod, de är heta, känsliga, väldigt korta i kroppen, ska sitta ihop redan från början och redan ha bakbenen på plats. Det är ju otroligt trevligt att rida på, och blir väldigt ridbara hästar - känsligheten. Men desto mer hästmänniska man pratar med, avelsnördar som än annan, så hör jag mer och mer: Den hingsten går inte ens att rida på. Den har för mycket huvud, alldeles för känslig osv osv.

VILL VI AVLA PÅ DET?

Jag tillhör ju den kategorin där jag inte upplever någon häst som dum, utan rädd, oerfaren, eller satts i en sits den inte reder ut. Eller att den har ont. Hästar är sällan dumma djur.

Men vill vi avla på lynnesdefekter? Jag vill inte det. Nu har jag endast ett sto kvar i avel här hemma, och även fast jag aldrig ridit på henne, så vet jag ändå hur hon funkar i flock, vid tillställningar, nya platser osv.

Om jag fick veta innan jag valde hingst till henne att den hingsten jag tänkt använda är otroligt känslig så den knappt går att sitta på. Hade jag tagit den hingsten då? För mig är ridbarhet så viktigt. En häst som ej går att rida på är inget jag vill avla fram.

Så varför får vi inte veta mer om hingstarna? Gäller ju inte bara utomlands detta, utan också flera av våra svenska hingstar.

Håller ni med mig?