Varför dressyr inte är någon publiksport, och aldrig kommer att bli.

Jag har tillbringat två dagar i helgen med att gå runt på dressyrtävlingarna i Alingsås. Under tiden så har jag funderat över vad man skulle kunna göra bättre och annorlunda för att åtminstone få dit några stackars människor som publik. För handen på hjärtat, dressyr är inte, och kommer aldrig bli, någon massiv publiksport i Sverige någonsin.

Låt mig först bara säga att dressyrtävlingarna i Alingsås inte var bättre eller sämre än någon annan dressyrtävling jag har besökt i mitt liv. De var väl ganska "medelmåttiga" utifrån mina kriterier sett. Det är alltså inte Alingsås jag kommenterar vidare i det här inlägget, utan dressyrtävlingar i allmänhet.

Jag tänker nu i ord och bild förklara varför dressyrtävlingar är osexiga, publikovänliga och ganska tråkiga tillställningar:

När dagens 28:e ryttare ägnar 6 minuter av mitt liv åt att rida exakt samma program som de 27 innan henne redan har gjort 27 gånger förut idag... Ja då börjar jag tröttna.

Det är få saker som blir spännande eller sexigt i skenet från lysrör. Inte ens ryttare i frack, hög hatt och långkalsonger blir det faktiskt.

Nästan alltid så är ingången för publik på dressyrtävlingar så här festligt pyntad och välkomnande.

Publiken på dressyrtävlingar är alltid vältalig och lever sig in i tävlingen genom hejaramsor och jubel. Jag kan intyga att alla fem närvande själar på den här bilden verkligen njöt av folkfesten.

Eftersom speaker saknas i 9 fall av 10 på en dressyrtävling så måste man ha en kopierad startlista så man åtminstone kan se vem det är som som rider. För att få veta hur tävlingen går så måste man (märkligt nog) gå ut från tävlingsarenan och besöka "sekretariatet" som då och då (långt efter ritten man nyss såg är avslutad) uppdaterar resultaten på en anslagstavla.

Sittplatserna för publik är alltid inbjudande och bekväma. Man längtar efter att få tillbringa flera timmar på en sådan här... Årets julklapp var tydligen spikmattan. De som köpte en sådana visste inte att man kan uppnå samma resultat alldeles gratis på en dressyrtävling. Redan efter en timme (av de 7 som tävlingen pågår) så känner man ingenting av sina ben längre.

Jag hade med mig vår hund Nicke på tävlingarna. Han borde väl kunna uppskatta hästar och tycka att en dressyrtävling är toppen?

Ja, jag är ironisk... och som jag sa redan inledningsvis så kommer aldrig någonsin en dressyrtävling bli en publiksport. MEN!!! Det finns ändå en oändlig förbättringspotential att börja fundera över. Det finns så mycket att göra för att det skall bli roligare, mer spännande och intressantare att besöka en dressyrtävling. Varför gör man absolut ingenting? Gör någonting...