Världsranking och uttagningen till VM

Det har varit en otroligt intensiv vår och sommar med tävlingar, träningar och massor av roliga händelser. Just nu är jag på väg hemåt från mitt älskade Piteå där jag spenderat en vecka med vänner och familj. Började förra helgen med träningar i Nyköping hos Emma Ejeblad och jätteroliga lektioner. Nivån höjs hela tiden och de ekipage som jag har följt under en längre tid har verkligen utvecklats.

Söndagkväll åkte jag upp till norr och hade även där en del träningar måndag till onsdag. Har också försökt hinna ha lite ledigt och träffa alla fina människor jag har i mitt liv. Men tiden flyger alltid iväg när man är hemma och även om jag hann med mycket, så känns det ändå som jag inte fick tillräckligt med tid. Jag skrattar när folk frågar hur många veckors semester man har och jag svarar fyra hela dagar. Då får jag själv en ögonöppnare på hur mycket jag jobbar! Men jag gör det jag älskar och även om det krävs en hel del uppoffringar så är det värt det.

När jag ser kompisar som har familj, bra jobb och flera veckors ledighet känner jag ingen längtan eller avundsjuka efter det livet. Kanske om jag bott kvar i Sverige och umgåtts mer med människor som har den typen av liv, att jag själv hade valt den vägen. Det var aldrig meningen att jag skulle bli kvar i Portugal, men jag har alltid varit rätt säker på att jag skulle ta en annan väg i livet och inte varit rädd att testa. Jag tror också att jag är rätt avspänd som person och har inställningen ”det löser sig”, som har gjort att jag kunnat leva som jag gjort i många år. Det är nog inte alla som hade velat jobba så många timmar, ha en osäker ekonomi och att leva lite från dag till dag. Men nu efter 15 år i Portugal har det ”släppt” till och med hårt arbete, lite tur och bra support från vänner och familj har jag faktiskt tagit klivet upp som nummer ett på WAWEs världsranking!

Det känns helt sjukt är nog det enda jag kan säga. Det är jättekul att se att intresset för sporten har växt och många har uppmärksammat detta. Har varit med i olika intervjuer, både på webbtidning, radio och lokaltidning. Blivit firad på olika sätt och fått samtal och blommor från Ridsportförbundet. Det har såklart gett en självförtroendeboost inför VM och nu är det inte många veckor kvar tills det är dags att inta Jerez de la Fronteira. Laget blev officiellt efter SM och det blir jag, Ido, Ginnie och Anna. Vi kommer inte att delta som ett lag detta mästerskap, utan enbart individuellt, men jag är säker på att vi kommer ha en laganda utöver det vanliga.

Att vi inte deltar som lag är på grund av komomentet, som vi inte får vara med och göra pga djurskyddsregler, som ridsportförbundet valt att följa sedan we kom in i förbundet. Då har vi deltagit som lag, men inte aktivt deltagit i detta moment och därmed fått noll poäng. I Tyskland 2018 (mitt första mästerskap) fick vi gå in på banan och stå stilla i tre minuter, lite konstigt och många undrade vad vi höll på med. Nu har WAWE bestämt sig för att man måste aktivt delta för att få rida som lag, men att man får skicka fyra individuella ryttare istället för två, som det varit förut. Många har frågat mig om jag inte tycker det är dåligt att vi inte får vara med och göra det sista momentet som lag, men jag står helt bakom beslutet och hoppas att detta plockas bort från mästerskap i framtiden.

För er som inte vet rider hela laget in på en bana med kossor i andra änden. Varje ryttare har fått lotta en ko (färg eller nummer) och ska rida in i flocken och valla ut just den kon. Det är en sprayad linje på marken och när kon är över den linjen får resten av lagmedlemmarna hjälpa till att valla upp den till en fålla i andra änden av banan. Man har tre minuter på sig och går någon av de andra korna över linjen får man strafftid. Sedan går laget ut och nästa kommer in, så håller man på till alla ryttare i alla lag har kört.

Jag tycker det är fullt tillräckligt att rida tre moment på mästerskap och glad att min häst inte behöver ut och jobba en fjärde dag. Även om det inte tar så lång tid som man gör själva vallningen, måste man ha hästen uppsadlad och redo tills alla är klara. Det tar typ hela dagen och dessutom har det varit ett par incidenter när ryttare varit lite för tuffa mot både kor och hästar. Det är en lång väg innan det plockas bort misstänker jag, men för att få komma in under FEI är det ett krav och jag tror dessutom att det blir allt svårare att organisera. Både för arrangörer och att hitta bönder som är villiga att låna ut en flock med kossor. Dessa ska transporteras, man måste ha veterinär på plats som övervakar och ta in en bana med staket så det är säkert för alla. Mycket extra att rodda runt, men vi får se vart framtiden leder grenen.

Jag är iallafall jätteglad att få representera Sverige på ännu ett mästerskap och ser så mycket fram emot att få göra det ihop med dessa grymma tjejer! Om någon skulle vilja att stötta laget har vi skapat en förening och vi har en crowdfounding. Varje bidrag tas tacksamt emot, stort eller smått. Ido och Anna som åker från Sverige har en lång resa och även om förbundet går in med en del pengar är det en stor del som ska betalas ur egen ficka. Ni kan swisha eller göra ett bidrag via denna länk:

Nu blir det fullt fokus fram till september, träning, äta bra och se till att Jaguar mår som en kung!

Ha det fint,

Astrid