Veterinär i Försvarsmakten?!?

Godkväll!

Kära Hippson-läsare. Jag vet att ni gillar att läsa om häst allra mest - men idag måste jag bara få berätta om en otroligt intressant och hänförande föreläsning som vi hade i ämnet "Veterinary Public Health". Det var en utav försvarsmaktens veterinärer, Börje Nilsson, som kom till SLU för att berätta om sin roll som veterinär i Försvarsmakten och det viktiga arbetet med hundar som minröjare.

Innan jag började på veterinärprogrammet så visste jag inte att man kunde jobba som veterinär inom försvarsmakten. Under mina 5 år på utbildningen så har jag insett hur brett yrket är och vad många olika saker man verkligen kan göra (bra att veta om jag nån gång mot all förmodan skulle tröttna på hästar;)

Börje berättade hur han under sin utbildning hade bestämt sig för att jobba kliniskt på smådjursklinik. Det var även så han inledde sin karriär, ända tills han en dag fick ett samtal och en förfrågan att bli "Militär veterinär". Börje var skeptisk men bestämde sig ändå för att prova. Han tog tjänstledigt 6 månader och är kvar än idag.

Vad har då Börje sysslat med inom försvarsmakten? 1996 startade Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) ett projekt i Kambodja där man började använda hundar som minröjare efter Vietnam-kriget. Hundarnas otroliga luktsinne gör att de är överlägsna i arbetet med att hitta gamla minor i marken, och markera var de finns.

Börje åkte ner till Kambodja 1996. Vid den tidpunkten var det mellan 300 och 400 personer i månaden som skadades svårt och ibland dödades av minor som låg gömda i marken. Av dessa var 80-90% barn.

Där minor smällt fanns stora inringade områden där ingen vågade vistas. Genom att dela upp dessa områden i zoner och använda specialtränade hundar kunde man röja och återigen säkra upp mark som ingen vågade gå på. När Börje åkte ner till Kambodja började hans arbete först med att rekrytera hundar. Man reste runt i olika byar och hittade till slut 12 st kandidater. Dessa hundar flögs hem till Sverige där de sattes i special-träning av försvarsmaktens hundförare.

I truppen som tränades för uppdraget ingick även 12 svenska hundar. Man ville ha både inhemska hundar och svenska hundar för att kunna jämföra och se hur det fungerade. De inhemska hundarna var ju t.ex. anpassade till det varma klimatet.

Man tränade hundarna till att hitta sprängämne, och när de gjorde det, så la de sig ner och pekade med nosen där ämnet fanns. "Men hur säkra kan ni vara på att hundarna har rätt?" frågade jag. "Om vi säger såhär, om du skulle gå in i ett minfält, hur säker skulle du vilja vara på att hunden har rätt? Förmodligen 100% va? Exakt - där har du svaret. Vi litar på våra hundar till 100%. Men fullt fokus och en frisk, rätt tränad hund så går det inte fel" svarade Börje. Hur häftigt är inte detta?! Tänk vad djuren kan och vad de kan göra för oss?

Börje berättade även att det finns andra t.ex. maskiner att söka minor med, men inget "verktyg" är så snabbt som en "minhund" in action. Vidare berättade Börje att hans uppgift i Kambodja inte var att träna hundarna - de hade redan sina hundförare med sig som gjorde det. Hans uppgift var att hålla hundarna friska, samt att undervisa inom preventiv medicin, vilket bland annat innefattar; livsmedelshygien, vattenhygien, personlig hygien, vaccinationer och förebyggande åtgärder mot vektorburna sjukdomar (t ex malaria och leichmaniasis). Börje jobbade alltså i team med läkare och andra från styrkan för att hålla teamet inklusive hundarna friska!

Efter ett års träning flög man tillbaka de inhemska hundarna + de svenska hundarna till Kambodja och drog igång sökningen efter minor. Börje berättade hur han fick kyla ner vissa av de svenska hundarna som emellanåt drabbades av hypertermi i djungeln. De blev alltså överhettade. I det läget var det dropp och nedkylning när hundarna tuppat av. De flesta hundarna var ju så hängivna till "jobbet" att de jobbade fram tills att de svimmade. Det var ffa en mycket hängiven labrador som råkade ut för detta vid flertalet tillfällen, och då behövdes en veterinär.

Om en hund skulle opereras så fick det göras nattetid eftersom det var för varmt på dagen - ofta med pannlampa eftersom det inte fanns el dygnet runt. Under Börjes tid i Kambodja så tränade han även upp 2 st inhemska veterinärer som nu jobbar på centret CMAC - Cambodian Mine Action Centre. Idag finns ca 85 hundar där som går i trogen tjänst och arbetar hårt för att röja upp efter den förödelse människan skapat. Efter att Börje var med och startade upp projektet 1996 så har man minskat antalet skadade människor från 300-400 per månad till lika många fast på ett år! I området betraktas hundarna som hjältar och de har fått en egen begravningsplats där de även blir hedrade av lokalbefolkningen.

När man jobbar i ett annat land med annat klimat så är det en hel del andra saker att tänka på. Inte minst måste man kunna sina parasiter! Hundarna i Kambodja hade en rad olika parasiter som inte finns i Sverige och det gällde att följa speciella provtagnings och avmaskningsprogram för att blir av med dem. Om hundarna skulle prestera på topp så fick inget annat ta deras energi!

Idag jobbar Börje i Sverige med andra frågor som rör veterinärmedicin. Bland annat så fick vi höra hur han just nu skulle hjälpa de svenska styrkorna nere i Afganistan med rådgivning kring hur de skulle rena all svensk utrustning innan den togs hem till Sverige, det finns ju flera olika sjukdomar som går på både djur och människor, och som man inte vill "ha hem" till Sverige. Det vore ju inte så kul om soldaternas utrustning drog med sig Mul och Klövsjuka hem, eftersom vi i dagsläget är fria från det berättade Börje.

Ja - tänk vad många olika saker man kan göra, o vilka människor det finns, o vilka djur det finns! Man tänker inte alltid på dem,  men samtidigt som vissa förstör vår planet, så gör dessa individer hjältedåd, både för mänskligheten och för djuren - varje dag - dygnet runt - året om......

/Izabella