Vi glömmer och går vidare

Har ni tänkt på hur tyst det blev om ryttar-VM i Kentucky nästan direkt efter att det var slut? Så länge drömmen om en medalj i något landslag fladdrade med en liten, liten låga så skrevs det fortfarande om VM, men när det sista hoppet var ute och lågan slocknade så blev det tyst. Väldigt tyst.

Okej, okej... Ryttar-VM blev ungefär som att gå till tandläkaren. Inget roligt men väldigt dyrt. Bara just därför så borde ni i hästvärlden faktiskt kräva att man diskuterade detta. Vad var det som gick snett? Varför gick det snett? och framförallt, hur gör vi nästa gång för att det skall bli bättre? Om vi någon gång i framtiden skall kunna ta en medalj så måste vi väl lära oss på vägen?

Sverige kommer aldrig att få den bredd som Holland eller Tyskland har. Vi kommer alltid att vara mer beroende av individuella prestationer för att lyckas än dem. Svensk ridsport är inget självspelande piano på samma sätt som holländarna eller det norska längdskidlandslaget är. Då är det alltid någon som är på topp när det gäller.

Istället för att förtränga att det där tandläkarbesöket i Kentucky någonsin har ägt rum så måste vi diskutera hur vi skall göra det bättre nästa gång. Om vi inte gör det så kommer det att bli många svenska tandläkarbesök runt om i världen. Om inte vi själva tror på att vi någon gång skall ta en medalj, så kommer vi aldrig heller att göra det.

En medalj i varje landslag tror jag att förbundets målsättning var. Det är, som tur är, inget tidsbestämt mål. Efter att ha märkt hur tyst det har varit efter Kentucky så tror jag tyvärr att vi kommer att få vänta väldigt länge innan det målet infrias...