Viktigt att stanna upp!

Jag hade svårt att förstå varför jag just nu lät mig slå ner av dumma ord. Ganska rapp i käften kan jag vara och ge svar på tal, men nu blev jag som en liten liten flicka - ledsen och nedtryckt.

Den senaste veckan har varit tuff på många håll, arbetet har krävt sin energi och koncentration, ridningen har inte gett mig den boosten som den brukar, utan snarare fått mig att tvivla på mig själv.

Jag har somnat tidigt på kvällarna och vaknat upp helt slut, ofta med näsblod. Just det där med näsblodet är lite äckligt och har inträffat så många gånger den här veckan att jag tappat räkningen.

Imorgon är det dax för tävling och vet ni vad? ..Jag är inte alls sugen på att åka. Jag är så himla nervös och rädd för att misslyckas. Jag som aldrig brukar bry mig om jag river ett hinder eller sju.

Men just nu är det ett stort berg att ta sig över.

Vi pratade om det hemma igår, om de faktum att jag är nervös. Per påminde mig om att jag alltid brukar vara lite nervös när vi ska på tävling. Det har han rätt i, men det här är mer "jag vill inte".

För jag vill verkligen inte tävla imorgon.

När jag kommer dit och träffar alla kompisar så kommer jag tycka att det är jätteroligt, men just nu vill jag helst stryka mig från klasserna och gömma mig under täcket.

Hur kommer det sig då att jag som alltid är så pigg och glad nu ligger här i sängen med näsblod och riktigt dåligt självförtroende?

Jag tror att det är viktigt att lyssna på kroppen ibland. När jag ställde mig på vågen imorse insåg jag att jag gått ned 10 kg på tre veckor.

Det är sjuk! Inte bra för kroppen och inte normalt! Jag äter som jag alltid gjort, men kroppen tog nog mer stryk av vinterkr*ksjukan än vad jag trodde. Det kilon som jag tappade där går inte att gå upp och jag fortsätter att tappa vikt.

Dock kan det förklara varför jag inte alls känner mig i form och peppad som jag brukar.

Kroppen orkar inte med vad hjärnan så gärna vill. Nu har jag tryckt i mig lite vitaminer och järntabletter!

Jag åker ut till stallet nu, lämnar den yttre världen och bara umgås med mina stallkompisar.
Trailern ska packas och Cazja göras fin, för jag ska tävla imorgon.

Innerst inne vet jag att det är tävlingen och ridningen som ger mig så otroligt mycket glädje.

Det ska jag hålla kvar vid och hålla riktigt hårt, för om någon tror att de kan ta glädjen från mig, då har dom fel!

Som en avslutning vill jag verkligen tacka er!

Från djupet av min slutkörda kropp vill jag säga tack för alla peppande och snälla kommentarer, mail och sms! 

Tänk att en blogg kan stjälpa lika mycket som den kan hjälpa!

Stor kram

/annelie