26 mars 2015, 10:57
Vilket system som helst är bättre än inget system alls
Här en landslagsträning för Hans Horn, i Strömsholms röda ridhus med hästen RS Cavat.
Med ålder och ökad kunskap, infinner sig en lugn och behaglig ödmjukhet inför hur komplex hoppsporten är. Den är dessutom under ständig förändring. Aveln utvecklas och sporten med den, eller är det tvärtom? Man kan aldrig slå sig till ro och tro att man är fullärd. Det som är slående med skickliga ryttare är enkelheten i ridningen. Vi ska med andra ord tillägna oss en hel livstids kunskaper och färdigheter, för att göra allt så enkelt som möjligt.
Jag kan fortfarande komma ihåg min frustration när vi hade Franke Sloothaak som landslagstränare. Det var fokus på kontroll via ett utvecklat dressyrarbete, där hästen gymnastiserades tills den var helt genomsläpplig. Efter ridpassen var jag helt slut och hästarna så loss och smidiga att de travade omkring i ultrarapid med näsan i marken.
Fantastiska Jan Fristedt, som då var sportchef, hade bjudit in mig till min första landslagskurs. Jag var inbjuden att ta med två hästar, men ansåg att bara Rastell var färdig för uppgiften.
Jan ringde tillbaka och insisterade att jag skulle ta med två hästar.
”Nån jävla häst ska det väl finnas på Ridskolan Strömsholm som du kan ta med”, sa han lite spydigt, vilket var ovanligt för att vara honom.
”Okej, jag tar väl med Isac”, svarade jag, men visste i mitt stilla sinne att det skulle gå jättedåligt.
Isac var en liten stel och tämligen sur fux som jag hade tilldelats av Lars Bilock, som var chef på Ridskolan Strömsholm när jag jobbade där som hopplärare. Isac var tio år, e. Paroll-Anart-Callaghan- Cosmos xx-Ganymed-Novarro. Han var 158 cm hög och det stelaste jag suttit på i hela mitt liv, dessutom hade veterinär Lennart Rådberg konstaterat att han hade kissing spines.
Han travade omkring i balanstrav, med huvudet så högt att jag fick titta vid sidan om öronen för att se vart jag skulle. Lennart, Lars och jag hade kommit överens om att jag skulle rida Isac utan några försök att få honom eftergiven eller lösgjord, då jag vid upprepade tillfällen totalt misslyckats med detta trots entusiastiska instruktioner från Lasse, som själv stod och böjde på nacken medan Isac räknade stjärnorna på himmeln. Istället red jag Isac i skog och mark och hoppade, för det kunde han.
Första landslagskursen för Franke hölls i Flyinge Ryttarförenings kalla plåtridhus i Granelund. Tre kilometer bort stod Flyinges uppvärmda, isolerade stora manege med 2000 sittplatser och skrattade åt oss. I över trettio år har riksanläggningarna och Svenska Ridsportförbundet haft stora problem att hitta en tydlig affärsuppgörelse, som skulle kunna gynna avel och ridsport på alla nivåer.
Väl på plats i det kalla ridhuset, hamnade jag och Isac i första gruppen. Jag travade fram som jag brukade, med hästen extremt över tygeln i ett högt tempo. Tänk er Luca Maria Moneta, så såg det ut!
Efter en stund sa Franke:
“What are you doing Jens?”
“Well, he has kissing spines”, svarade jag.
“For sure if you ride like that he has kissing spines!”
Vilken start på min landslagskarriär! Kände mig så dålig, önskade att någon kunde trolla bort mig eller honom. Sedan satt Franke upp på Isac och i skritt red han öppna längs väggen. Isac försökte hålla emot och sprattlade till ett par gånger, som en medelstor aborre som fastnat på kroken, innan han började frusta och andas i takt med traven. Han sökte sig nedåt med en härlig, avspänd swing i rörelsen.
Franke vände sig mot mig med ett stort flin och sa:
”What’s the problem with this one?”
När jag sedan satte upp på Isac, kunde jag rida honom med tygeln mellan tummen och pekfingret. Det var overkligt.
Ett par veckor senare var jag på kurs hemma hos Lasse och Liz Parmler i Kungsbacka, som regelbundet anordnade fantastiska kurser för Nelson Pessoa. Jag skulle rida Rastell och hade Frankes träning i färskt minne. Jag värmde upp i långsam trav med hästen i framvikt, näsan bakom lodplan, bakbenen kvar i stallet och ivrigt ställande höger och vänster.
Efter en stunds uppvärmning frågade Nelson:
“What are you doing?”
Jag svarade med fraser jag precis lärt mig av Franke.
Nelson skakade på huvudet och sa:
“The horse is not in balance and infront of the leg, and that is what is all about. Are you driving your car with the handbrake in?”
Han satt upp på Rastell. Satte full galopp, gjorde halt, full fart igen, vände in på små volter medan han tog upp huvudet. Den långa, sega och långsamma hingsten blev plötsligt vacker och kvick. Han fick in bakbenen och upp framdelen.
Nelson sa leende:
”What’s the problem with this one?”
Det visade sig att den lilla kvicka och styva Isac med ett fantastiskt hopphuvud, under Franks ledning utvecklade precis det han saknade. Rastell däremot blev bara blev ännu långsammare och segare, Franke tyckte inte alls om hingsten. Nelsons förmåga att sätta växlar i galoppen fick Rastell att visa sin allra bästa sida, medan Isac bara blev överilad i gången och det mesta låste sig i ridningen.
Slutsats: Dessa två mästare hade totalt olika sätt att ta sig till samma mål. Idag kan jag tydligt se de olika systemens starka och svaga sidor, men det tar vi i ett annat blogginlägg. Bli inte förvånad om tränare har olika synsätt på samma frågeställning, det viktiga är att du kan låta dig ledas mot dina mål.
Rid hästen framåt och se till att den spårar!
/Jens
ANNONS:
ANNONS: