Hoppa fram = hoppa högt?

Jag bänkade mig nere på framhoppningen igen under gårdagens sista klass, 1,50-hoppningen. Efter dagens stora klass - världscupkvalet - var stämmningen nu mycket mer avslappnad och ryttarna gratulerade varandra till framgångarna och skojade glatt medan de red fram.

Det var den enda skillnaden från föregående klass, ryttarna var inte lika spända, hästskötarna skrattade och drog retsamma skämt med varandra, men framhoppningens uppbyggnad var likadan som tidigare.

Intressantare blev det dock när det närmade sig midnatt och omhoppningen skulle starta. Jag vet inte hur stämningen var uppe på läktaren och inne på arenan, men nere hos oss i kulisserna var det många gäspningar från både skötare och ryttare.

Hästarna som hade startat tidigt i klassen kom in på framridningen igen och började joggas igång.

Några av ryttarna, till exempel Peder Fredricson, hoppade låga hinder för att hästarna skulle komma igång utan att bli trötta. Peder avslutade dock på ett högre hinder så att hästarna fick höjden i kroppen innan de gick upp till banan.

Den amerikanska ryttarinnan Ashlee Bond hoppade betydligt högre och fler gånger inför omhoppningen, men alla ryttare avslutade på ett glest räcke på maxhöjd.
  
En sak de har gemensamt allihop är att de inte gasar på för mycket på framhoppningen. De lägger i ett högre tempo en gång eller två, men låter dem annars hoppa i samma lugna tempo som alltid.



Här är det svenska Malin Trollnäs på Tiger Woods som hoppar ett sista räcke innan de rider upp mot arenan.