Malin kom till framridningen fokuserad och sammanbiten, nu gäller det!

Rolf stannar till vid kollegan Bo Kristoffersen innan han börjar värma upp.

Casall La Silla var verkligen på gott humör idag, syndes det även inne på banan?

Ett laddat team väntar på att stå till tjänst.

Henrik von Eckermann var inte riktigt nöjd med Gothas nosgrimma så han hoppade av innan han började rida mot hinder för justering.

Nu är det dags Celia intar position!

Här kommer han, Lunatic. Nyfiket skrittade han lugnt omkring.

En som inte var lika lugn var Hippsons husbloggare tillika Lunatics groom My Almqvist.

En notering: De utlänska ryttarna började direkt hoppa på låga räcken, medan våra svenska ryttare gjorde kryss.

Hoppa kan hann Casall La Silla

Gotha FRH värmer upp i lugnt tempo och hindren höjs gradvis

Brorsan Peder Fredricson anländer och ansluter till My för att snacka ihop sig.

Lunatic värmer upp med en galoppbom framför hindret.

Plötsligt stannar hela framhoppningen till och fokus hamnar på tvn, första ryttaren är på banan!

Direkt efter målgången hör man Ludger Beerbaum ropa "Thats how you do it!" Stämningen ändras direkt och alla taggar till - nu gäller det!

Casall La Silla får en uppmuntrande klapp när de beger sig mot banan.

Team Fredricson pratar ihop sig med Henk Nooren.

Tillbaka för att trava av efter en felfri runda!

Även Henrik travar av efter sin felfria runda!

Eurocommerce California kunde väl ha fått sitt röda band lite snyggare dit satt?

Edwina Tops-Alexander hoppar fram.

Malin travar av Tornesch efter deras felfria ritt.

Plötsligt dyker Rolf-Göran upp på Corcega La Silla som skulle trimmas lite innan kvällens klass.

Hindren blir verkligen maxade på denna framhoppning.

Och många använder sig av bommar när de hoppar fram.

Christian Ahlmann kommer in på Taloubet Z, och jag måste säga han ser inte lika stor ut på hingsten i verkligheten som han gör på tv.

Sergio Alvares Moyas valack Carlo 273 får mitt hjärta att smälta!

Ryttarna som redan ridit samlas vid tvn för att följa klassen, nästan ingen går upp till arenan.

Ashlee Bond rider Wistful utan nosgrimma.

Pius Schwizers häst Verdi lll hoppar väl också helt ok, eller vad säger ni?

Likt många andra av ryttarna hoppar Christian Ahlmann av för att sadla om och kontrollera skydden.

  
Jag tillbringade hela första delfinalen i världscupen nere på framhoppningen. Det är otroligt inspirerande och lärorikt att se dessa ryttare rida fram sina hästar, och alla gör verkligen på olika sätt.
   
En del travar fram sina hästar på långa tyglar och låter dem verkligen jogga igång innan de ställer några krav. Andra sätter direkt av i galopp efter att de har hoppat upp. Något som många har gemensamt är att de alla verkar ha ridit sina hästar lite tidigare på dagen - och de behöver därför bara värma upp dem igen, de är nämligen redan genomridna.
  
Toppryttarnas band med hästskötarna är imponerande, vilken kommunikation de har! Oftast vet hästskötaren redan vad ryttaren vill när han eller hon tittar åt dennes håll, det är väldigt sällan man hör någon av ryttarna uttala en hel mening till sina medhjälpare. Det är intränad rutin och fokus som gäller för en viktig klass som denna.

  
Dock märker man att det är allvar! Det är inte ryttarna som avslöjar stämningen utan just hästskötarna. De vet hur viktig denna klass är, de vill så gärna att det ska gå bra och gör allt för att bidra med vad de kan.
Och även fast det är på denna höga nivå är ingen fullärd. Tränarna matar hela tiden ut information och ger ryttarna direktiv att följa, om de inte gör som de blir tillsagda så höjs röster på framhoppningen.
Det är dock enda gången någon röst höjs. Du hör inga ryttare ropa ut vilket hinder de är på väg mot, ingen talar med för hög röst utan det är kommunikation genom att alla tittar var de andra är.

  
Det var här någonstans jag insåg varför dessa ryttare klarar av att hoppa fram på 20 x 45-metersbbanor utomlands, de är lyhörda.

Missa inte mitt bildspel ovan, fokus låg av naturliga skäl mest på våra svenska ryttare. Och var det så att Beezie Madden vann på grund av hennes uppvärmning över bommarna, innan de övriga ryttarna kom till framhoppningen?

I söndags avlutades Falsterbo Horse Show och med svenska ögon sett gjordes det på bästa möjliga sätt - Jens Fredricson vann Falsterbo Grand Prix. I vanlig ordning var så klart hela veckan full av höjdpunkter. Nu avslutar vi årets bevakning med att blicka tillbaka i ett blidspel.
 
Foto: Ida Röök 

Hippsons husbloggare My Almqvist är hästskötare hos Jens Fredricson och har arbetat i tre år med Lunatic. Här intervjuas hon av Falsterbo Horse Show efter dagens Grand Prix-vinst - och hon är så klart väldigt glad.
  
 

–  Jag hade det på känn. Jag har mått så bra och varit så stark mentalt, allt har stämt till 100 procent. 

Så säger Jens Fredricson om vinsten i Falsterbo Grand Prix. Nyckeln till framgången ligger i bra planering – och en otroligt stark känsla att segern var på gång.

Jens Fredricson var som enda svensk med till den andra omgången i Longines Falsterbo Grand Prix. Lunatic hoppade helt fantastiskt i den första rundan, där banan bjöd på en hel del klurigheter. Inte minst var det den sista distansen som ställde till det för en mängd ryttare. Många var felfria fram till den allra sista, gigantiska oxern – Angelica Augustsson och Livello till exempel.

Jens Fredricson fick en skämtsam smocka av tvåan Marcus Ehning när de stod på podiet under prisutdelningen, i dag var inte den legendariske tysken oslagbar.

– Efter Marcus omhoppning sa alla att ”det där går inte att slå”. Men det gjorde det, vilken fantastisk avslutning, säger förbundskapten Sylve Söderstrand, märkbart nöjd med hur Falsterbo-veckan slutade.

Lunatic var perfekt

Jens själv säger att känslan var 100 procent rätt.

– Det smittar av sig på Lunatic. Han känner mig utan och innan den hästen. Det finns ingen som honom, han passar mig som handen i handsken. Lunatic har ett ben här och ett ben där när han hoppar, men han vet vad som krävs för att ta sig över, och så gör han det.

I dag stämde hans plan hela vägen fram.

– Jag trimmade med hjälp av Henk Nooren i morse och då var Lunatic bara helt perfekt. Han kändes hur fin som helst.

Jens framhåller att det är just coachningen vid sidan av som gjorde att det gick så bra.

– På en sådan här tävling har jag stöttning av Sylve, Henk och många andra som jag kan bolla tankar och idéer med. Jag valde exempelvis att gå på åtta språng fram till den sista kombinationen i första rundan, det var inte många som löste det så. Hade jag gjort annorlunda hade jag kanske haft nedslag, säger han.

Full fart framåt

I omhoppningen kände han inför näst sista språnget att han var tvungen att gasa ännu mer. Mellan näst sista och sista hindret gav han och Lunatic därför allt.

– Jag hade en stor fördel av att gå ut sist i omhoppningen. Hade Marcus varit sist hade han ridit snabbare. Men jag släppte på helt efter sista hindret, det var bara full fart som gällde. Lunatic är som en liten kanin, han bara landar och sätter fart. Han är inte heller lika lång tid i luften, i och med att han är så snabb i språnget.

Landslaget i hoppning har på senare tid tagit hjälp av en mental coach.

– Jag träffade henne i torsdags. Hon kom in i stallet och frågade hur jag mådde. Jag svarade ”bra”. ”Jag ser det, du kommer att vinna”, sade hon då. Hon såg exakt på mig hur stark jag var mentalt, säger Jens. 

Jens Fredricson borde nu vara självskriven i EM-laget. Tillsammans med Sylve skulle saken diskuteras under söndagskvällen.

– Vi ger besked nästa vecka, säger förbundskaptenen.

Text och foto: Ida Röök

MISSA INTE BILDSPELET I TOPPEN PÅ SIDAN!