Under framhoppningen till dagens sista klass blev det två "snackisar" - dels den felaktiga sydafrikanska nationalsången, dels den förlängda maxtiden till grundomgången i den pågående klassen.
Det var Oliver Lazarus som vann 1,45-hoppningen och fick lyssna på fel nationallåt - två gånger. Ryttaren själv tog det hela med en klackspark, de andra ryttarna tyckte dock att det var synd med missödet.
  
Den förlängda maxtiden var det som fick mest fokus och skapade irritation, när arton ryttare gick vidare till omhoppning i 1,50-klassen. Banbyggaren har i början av varje klass möjlighet att förlänga maxtiden i grundomgången, något som Frank Rothenberger i detta fall valde att göra efter att flera ryttare fått tidsfel.
Med arton ryttare klara för omhoppning blev det nästintill en helt ny klass för ekipagen, som fick hålla sina hästar i rörelse i stället för att ställa in dem i boxarna.

  
Vi har också noterat (och imponerats över) Emma Emanuelssons fantastiska sits. Titan var på busigt humör och gjorde riktiga bockningar efter oxern på framhoppningen - att hon sitter kvar!

     
(tryck på bilderna för större version.)

Vi noterar även att Jan Tops håller hårt i sin telefon, han släpper den endast när hustrun Edwina Tops-Alexander hoppar. Då är det fullt fokus på att instruera.

Han påminner henne mest om att hålla om med benen, som ett mantra.

Om vi då kommer till själva framhoppningen så är det ett annorlunda och inte alltid uppskattat system de använder sig av. Vanligtvis brukar det vara två oxrar och ett räcke i mitten, ryttarna hoppar sällan kryss på framhoppningen. De väljer i stället att hoppa väldigt låga räcken. 
  
Ibland när man tittade på framhoppningen satt det tre ryttare och hoppade fram på varsitt hinder som på bilden - oxrar. Ytterliggare tre ryttare skrittade och väntade på sin tur att få hoppa räcken. Vore det inte lättare om de gjorde som "de brukar" för att effektivisera det lite?

  




Text och foto: Annelie Lundkvist

Ludger Beerbaum samtalar med FEI-stewarden efter incidenten.
FOTO: Annelie Lundkvist
    
 
Det var något av en utmaning för de internationella ryttarna att trimma sina hästar inför eftermiddagens hoppklasser, när juniorerna samtidigt värmde upp sina hästar. Stämningen på framhoppningen var nämligen nervös och känslosam.
  
Om man jämför Stockholm International Horse Show och Falsterbo Horse Show så finns det där två framridningsbanor – i Göteborg finns bara en.

Men det är inget unikt, på många tävlingsplatser runt om i Europa finns det endast en framridning - som ofta kan vara mindre än den här i Göteborg. Ryttarna är därför inte helt ovana vid att dela ridbana med andra ryttare.

Trots att ridbanan här i Göteborg är stor blev det svårt för Ludger Beerbaum att rida sin häst Chiara på ett avslappnat sätt idag.

 
Katharina Offel (på skimmeln) i ett hav av hästar och medhjälpare.

  
Han var inte den enda som fick se upp, bokstavligt talat, när han red. Kollegorna Pius Schwizer, Katharina Offel och Jur Vrieling fick också hålla ett extra öga på de andra ryttarna.

Stämningen på framhoppningen var nervös och känsloladdad, med inslag av besvikna tårar. Många av ryttarna hade med sig tre medhjälpare, vilket gjorde det trångt mellan alla hinder.

De hoppande ryttarna gjorde sitt bästa för att berätta vilket hinder de var på väg mot, och ropade med hög och tydlig röst när de var på väg. Flertalet gånger missades det ändå - och gjorde att det blev stressigt bakom hindren.

Ludger Beerbaum höll på att bli påriden flertalet gånger, men bet ihop.

När en ryttare rev en oxer grovt blev två andra hästar, varav en leddes runt på framhoppningen, rädda. Då fick Ludger säga ifrån. Hans häst Chiara höll på att bli påsprungen och det blev uppenbart att säkerhetsnivån just där inte var tillräckligt hög.

Ludger löste situationen på ett bra sätt, och red fram till FEI-stewarden för att lösa detta - i stället för att diskutera med de redan nervösa ryttarna. På några minuter hade stämningen lugnat ner sig, och hästarna som promenerades för hand hänvisades ut till ryttargången i stället.
 
 

Ludger kunde avsluta ridpasset i lugn och ro när klassen var över. 
  
Text och foto: Annelie Lundkvist 
   

Antionia Pettersson Häggström kommer in och börjar värma upp sitt sto Elenya DS inför klassen. Hon har ett tidigt startnummer, vilket gör att hon värmer upp och börjar hoppa några språng innan det är dags för bangång.
Det är något med fuxen som jag inte kan förstå själv, men jag dras till henne. Även om jag nere på framhoppningen pratar med andra ryttare och funktionärer, så håller jag hela tiden ett öga på hästen.
Sedan slår det mig - det är ju en kopia av Mic Mac du Tillard!
  
Oblygt promenerar jag fram till Antonias mamma som leder hästen när dottern går banan, och frågar om de håller med? Hon skrattar glatt och säger att det har de inte hört tidigare, Mic Mac är ju större.

Elenya DS och Antonia Pettersson Häggström vann klassen tillsammans, och på presskonferensen berättade matte det vi kunde se redan på framhoppningen - att hästen har ett stort hjärta.

Om det är fuxfärgen, hoppstilen eller den egna viljan som gör att jag ser Mic Mac framför mig kan jag inte sätta fingret på. Men jag har fått en ny favorithäst, Elenya DS.

Mic Mac du Tillard, här tillsammans med sin nya ryttare David Will.
FOTO: Johan Sjögren 
  

Tur för Charming att arrangören har en hovslagare på plats.
FOTO: Sofie Lexner 

     
Göteborgs-äventyret började inte på önskat sätt för Sofie Lexner och Charming Boy, men snabbt kunde de vara på banan igen.
– När vi lastade ut honom från lastbilen så hörde vi "klonk" och ner rullade skon, berättar Sofie för Hippson.
    

Gothenburg Horse Show har en hel stab med personal som jobbar för hästarnas och ryttarnas bästa bakom kulisserna. En av dem är hovslagaren som är strategiskt placerad vid framridningen. Han fick bli den första som teamet besökte.

  
I morse kunde Sofie även låta Charming komma in på arenan och bekanta sig med omgivningen, något som gick med lite stöd från ryttaren.

– Han är lite markbunden och osäker när han rids inomhus, alla skuggor och ljuset gör att han reagerar, säger Sofie. 

Han var likadan i Neumünster för två helger sedan, berättar hon. Sofie är inte alls är orolig utan ser fram emot helgens tävling.
   

Dagens första klass, Youngster Tour, hade femton startande hästar med både svenska och utländska ryttare. Gemensamt för alla ekipage var åldern på hästarna - samtliga är sju år.

 
Nere på framhoppningen märktes detta i luften. Ryttarna visade inte en gnutta nervositet - men hästarna var däremot på tårna.

Proffsen Marcus Ehning och Ludger Beerbaum rider sina hästar så noggrant och välplanerat att man måste påminna sig själv om att hästarna faktiskt är sju år.
Andreas Erni, Rolf-Göran Bengtssons beridare, fick vara beredd på hur hästen Paris skulle reagera när hinder flyttades och funktionärer rörde sig på framridningen.
  
Svårast är det ändå för hästarna när ryttarna kliver av för att gå banan. De vill nästan sitta i knät på hästskötarna och många valde att låta dem stå still i ett hörn tills ryttaren kom tillbaka.

Oavsett hur de reagerar när ryttarna galopperar runt på framridningen så är en sak säker - de kan hoppa!

När de vänder upp mot hindret försvinner allt annat och deras självförtroende är på max. Ingen av ryttarna hoppade många språng på framhoppningen, det låg mest fokus på att få hästarna avslappnade inför starten.

  
En häst som drar till sig blickar är Karin Larssons skimmel Candlelight K, i dag riden av Elin Jansson. Den hästen hoppar otroligt bra, och ser verkligen ut att älska det.
- Ibland hoppar hon hjälmen av mig, skrattade Elin Jansson, när hon kom tillbaka från banan och klappade om Candlelight K som gjort en felfri ritt. Ägaren ville att hon skulle gå lite lungt första dagen, men det räckte till en sjätteplats.