Frida Andersén överträffade alla sina förväntningar.

Och blev så här glad när nollan satt.

Nöjd, rörd, glad!

Frida får en kram av sin mamma.

Niklas Lindbäck och Mister Pooh satte nollan.

Och grattas av Staffan Lidbeck.

Sara Algotsson Ostholt hade hoppats på bättre resultat i banhoppningen.

Liksom Ludwig Svennerstål, besviken över den egna placeringen.

Michael Jung - svårslagen tysk.

Ingrid Klimke och Michael Jung gratuleras.

Många tyska supportrar fanns på plats.

Alla lagmedaljörer trängs på podiet.

Tyskland tog guld – riktigt starka är de.

Michael Jung tog guld både med laget och individuellt.

Ingrid Klimke tog silver.

William Fox-Pitt fick med sig bronset hem.

Glada svenskar på podiet.

Hej till publiken!

Poserar för fotograferna.

Ärevarv för våra svenska silverhjältar!

Glad för silvret, men besviken över den egna prestatationen.

Det var ett lite flamsigt gäng silvermedaljörer som ställde upp för fotografering.

Så ja, nu är alla med!

Stenhård fokusering ledde fram till lagmedaljen på EM för Sverige.
- Vi ska inte bara vara med, vi ska ta medalj, det är så vi har tänkt inför det här mästerskapet. Att vi lyckades - ja, jag är så stolt, säger förbundskapten Staffan Lidbeck.
  
Grunden till framgångsreceptet lades redan på förra förbundskaptenen Gunilla Fredrikssons tid.
- Fjärdeplatsen på OS förra året gjorde oss alla väldigt besvikna. Visst, det var bra kanske, men alla vill vi stå på pallen. Jag var med som veterinär då och vi var verkligen förkrossade. Gunillas jobb som hon hade gjort inför OS lade grundstenarna till det upplägg vi har nu, men efter London blev det ännu mer fokus på medalj. Vi ska inte bara vara med och tävla – vi vill fightas om topplaceringarna, säger Staffan Lidbeck.
Det är en överväldigad, sprudlande glad – och möjligen lite trött – förbundskapten som summerar Europamästerskapen för svenskarnas del.
- Alla i laget har presterat på topp. De jämna resultaten ledde fram till medaljen. Inte minst är det så klart Fridas prestation som sticker ut. Helt fantastiskt att kunna gå in och göra den runda i banhoppningen som hon ändå gjorde, säger Staffan.
Han vill även gärna framhålla de individuella ryttarna.
- Johan Lundin till exempel. Han har ju lyft sig flera snäpp, det är så roligt att se att vi har flera starka ryttare på gång.
  
Frida lagets utropstecken
Frida Andersén och hennes fina Herta får väl ändå ses som svenskarnas silverhjälte, efter en fin dressyr, en supersnabb och felfri terräng och så den avslutande, prickfria banhoppningen.
- Jag vet inte vad som händer i mitt huvud just nu. Jag är bara så glad och min häst är så bra, hon har inte gått felfritt på hela året och så gör vi det här. Det här överträffar alla mina förväntningar jag någonsin kunnat ha inför den här tävlingen. Nu ser jag fram emot nästa års utmaningar, säger Frida.
Hon jobbar ju hos Sara Algotsson Ostholt i Tyskland och Sara prisar gärna sin "elev".
- Inte minst var terrängen bara så bra. Hon satte en runda, tog den snabba vägen över spetsen och visade att det gick. Vilken kick det var för oss som kom efter, det peppade allt något helt oroligt, säger Sara.
Herta har en tendens att bli lite flack i sina språng så här dagen efter terrängen.
- Det är något vi har tränat på massor, och visst, efter gårdagen när hon gick så fort fanns ju risken att hon skulle vara ännu mer flack på banan. Men det var hon inte, hon har aldrig gått så bra, och att kunna prestera så här - på ett mästerskap - fantastiskt.
  
Hade högre mål individuellt
Sin egen prestation är Sara något besviken på.
- Jag kom hit för att rida för laget, men personligen hade jag ett mål att nå topp tio. Nu kom jag på 14:e och visst, det är väl helt okej. Men det är klart att jag är besviken. Reality spände till inne på banan, jag vet inte om hon blev lite tagen av atmosfären.
Sara ger ändå sin Facebook-häst en stark fyra, av fem, i betyg.
- Jag kände inte riktigt igen henne i banhoppningen, men hon behöver mer rutin bara. Vi jobbar vidare, säger hon.
  
Hårt jobb av alla i laget – och teamet
Niklas Lindbäck hamnade precis utanför den individuella pallen, men är nöjd ändå.
- Nja, det är klart att det gnager i mig lite. Jag hade velat ta en individuell medalj så klart, men om ett par månader känns det här säkert helt okej ändå.
Även Niklas pratar om att det var Gunilla Fredriksson som lade grunden till framgångarna.
- Staffan har tagit en del av hennes system och utformat ett eget. Han har varit på oss massor – är målet att ta medalj måste man träna och det har vi verkligen gjort. Det har varit en stark satsning från alla parter, inte bara oss ryttare. Det är det som krävs – hårt jobb och fokus. Sedan måste man analysera också, inte bara titta på det som vi gör fel utan även på det vi gör rätt, säger Niklas.
   
Bra hästägare och hästar ett måste
En som är något mer besviken över att inte ha hamnat på den individuella pallen är Ludwig Svennerstål.
- Jag ville ha en egen medalj, det ville jag. Jag är så klart glad över silvret, men också besviken över hur det gick i banhoppningen. Det känns lite som att vi är tillbaka på ruta ett, hoppningen har varit bättre ett tag innan detta, men vi får jobba på helt enkelt.
På den internationella presskonferensen skojade Ludwig om att Sverige nu måste arbeta ännu hårdare – för att kunna slå de starka tyskarna.
– Framför allt gäller det att få tag på bra hästmaterial. Vi behöver få in starka ägare som kan hjälpa oss med det, säger Ludwig.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.