Är man bäst på allt blir man odräglig...

...Så tur är väl att Loppan även har sina dåliga sidor! Skämt åsido!

Idag tänkte jag bara köra en okomplicerad sväng i ridhuset efter att jag ridit 6-åringen. Lite skritt och trav samt öva på att svänga, det var planen.

Resultatet?

Tuggummi-skritt med många stopp på vägen upp på långsidan, ungefär halvvägs tog bensinen slut och på vägen tillbaks mot dörrarna gick Loppan glatt med spetsade öron. Sådär höll vi på en stund, ett mycket märkligt träningspass! Sur-Loppan såg inte alls tjusningen i att öva på ridhusridning, hon trivs bäst i skog och mark - där är det varken fel på framåtbjudning eller sväng-funktionen.

Efter en stund, när hon gjort ett nästan helt varv (motvilligt) utan i alla fall större protest så satt jag av och övade på att visa för hand istället. Ibland får man helt enkelt erkänna sig besegrad, men försöka vända träningen till något bra i alla fall (man ska sluta på topp ju).

Dagens plus:

*Upp- och avsittning, klockrent! Sitter upp från pall, helt själv utan att någon håller i och Loppan står stilla som ett gammalt urverk.

*Visning vid hand. Gick utmärkt både i skritt och trav, även uppställningen satt ganska bra efter ett par repor. Fin energi i gångarterna och lyhörd häst - perfekt!

Nästa uppsuttna pass i ridhuset får jag helt enkelt se till att vi har en snäll kompis som Loppan kan få lite draghjälp av, hon fattar helt enkelt inte det minsta av vad hon ska göra eller varför när hon är ensam och inte heller någon på marken går brevid. Man får välja sina strider, jag är ju inte direkt för att skapa konflikter (självklart tar man dem om de uppkommer, man att provocera fram "bråk" är inte min filosofi). Nu har vi i alla fall provat och utvärderat träning på egen hand i ridhuset, inte riktigt där än.... :)

Så kan det gå - vägen mot toppen; Inte helt spikrak!