Mitt nickname här på Hippson är ju, som bekant för vissa, Flyt. Det beror helt enkelt på att jag för det mesta har flyt, eller snarare kanske besitter förmågan att fokusera och ta tillvara på flytet och ignorera det eventuella oflytet.

I dag har jag dock haft just det, extremt oflyt. Jag är helt färdig men jag tänkte ändå dela med mig, kanske för att utgöra ett varnade exempel för andra ;) .

Jag är ganska mycket en "sista-minuten-människa" vilket jag är fullt medveten om, så därför måste jag göra minutiösa planeringar för månader, veckor, dagar och timmar. Annars blir det kaos! Det här med avmaskningen hann jag inte riktigt med att planera, så jag har helt och hållet mig själv att skylla för att denna dag just blev helt kaosig!

Det började med att jag var sent ute med träckprovet, i onsdags kom svaret och jag kontaktade direkt "min" veterinär som skulle skriva ut ett e-recept. I morse gick jag till apoteket men de hade inget recept i mitt namn, jag provade två andra i närheten, även där utan framgång. Gick hem och ringde vetten men han svarade inte - han måste ha glömt av eller inte uppfattat att det var brådskande!

Ringde flera olika veterinärer, men fick inget svar eller hade redan missat telefontiden. Ringde även den klinik som Vidilab rekommenderar för rådgivning och receptskrivning, de var väldigt tillmötesgående men kunde inte skriva ut ett recept tills i dag. Till sist ringde jag min "hemma-klinik" som hade häcken full och inte kunde lova att de hann ringa in ett recept - som i så fall enbart gick att hämta ut på ett enda apotek som de samarbetar med (som inte ligger supernära mig).

Efter mycket om och men ringde de i alla fall och lämnade ett meddelande om att receptet var inringt och gick att hämta ut på detta apotek. I sista minuten (så klart!) svepte jag in på parkeringen och tog en nummerlapp, självklart var det fem långsamma damer före mig så jag var redan då orolig att jag knappt skulle hinna före stängning.

Till slut - min tur.

Då hittar de inte mitt recept! Jag uppger både mina namn + hästens namn om de skulle råkat tro att det var jag som var döpt till Florentina, men nej! Det fanns minsann inget avmaskningsmedel.

"Hjälper det om jag säger vad medlet heter?" frågade jag aningen stressat.

"Nej" snäste tanten av, "Det spelar ingen roll, det finns inget här säger jag ju".

Uppgivet och håglöst gick jag tillbaks till bilen (efter att först ha försökt ringa kliniken som så klart hade stängt för dagen), men så fick jag en snilleblixt och lyssnade på meddelandet igen - kunde jag ha missuppfattat att de sagt "Hej, vi har INTE ringt in ditt recept"??

Nej, det var klart och tydligt inringt och jag susar in på apoteket igen, tre minuter före stängning. Även nu med ett par långsamma damer framför mig i kön, men den här gången tänkte jag inte ge upp förrän avmaskningsmedlet var i min hand. Mycket riktigt fanns medlet där, kliniken hade missat ett "E" i mitt efternamn!! Men på riktigt, kom igen, hur stor är sannolikheten att det finns ett recept till en helt annan Li Åsbring på exakt samma avmaskningsmedel som exakt samma veterinär har ringt in under exakt samma tidpunkt? Think outside the box, snällaste apoteksbiträden! (Tänkte jag för mig själv, i själva verket sa jag typ "Tack snälla du för hjälpen" - är inget fan av att agera i affekt).

Hur som helst är jag glad att jag var enveten och gick tillbaks in, Loppan är nu avmaskad i tid inför betessläppet och jag kan pusta ut.

Sensmoralen i den här historien borde vara raka motsatsen till mitt livsmotto som följer:

"Skjut inte upp till morgondagen det du kan skjuta upp ytterligare en dag."

Skämt åsido. Förutom denna maskmedels-dramatik har jag hunnit med att jobba av massor av "gammalt groll" vilket jag är sjukt nöjd över, och så har jag fått ett superfint och genuint mail från en läsare. Jag blev verkligen otroligt glad, rörd och lite mallig (ocharmigt kanske, men sant). Tusen tack för det, det värmde!

Loppan hade, som jag trodde, lite blodmask. Inga stora mängder, men tillräckligt för att hon ska få en dos maskmedel inför betessläppet. Ska åka och fixa det senare i dag!

Sjukt smidigt det här med träckprov, det är skitlätt (!) och det tar typ en dag innan man får provsvaret. Jag tog ju provet i söndags och la det på lådan direkt, sedan vaknade jag kallsvettig dagen efter i tron om att det var röd dag både måndag och tisdag så att ingen skulle hämta posten. Såg framför mig hur hela lådan och halva centrum skulle lukta varmt hästbajs i flera dagar. Som tur var tömdes brevlådan i måndags och jag fick svaret i går.

Det är lite läskigt att man "förr i tiden" inte hade någon koll på om hästarna hade mask eller inte utan bara rutinmässigt körde på med maskmedel. Jag känner flera stycken vars hästar har nollat på provet år ut och år in sen de började kolla upp det i förväg!

Nog om detta! På söndag är det som sagt betesflytt och jag längtar verkligen, det ska bli så fantastiskt underbart. Så fort hon är utsläppt där ska jag sätta i gång stenhårt med rekandet efter stallplats till hösten. Där jag står nu trivs jag som fisken i vattnet, men hagarna för de uppstallade är inte tillräckligt stora för min smak, dessutom är det för korta dagar ute :). Jag kan lova er att det inte är den lättaste sak i världen att hitta ett stall i Stockholm som lever upp till alla krav man kan ha på träningsmöjligheter, utevistelse och stallmiljö. Därför har jag börjat vidga mina vyer lite, kollar ännu längre söderut...Vi får se var det slutar!

Min sjukt petiga hovis började med att titta på henne i skritt och trav för hand så han kunde hur hon belastar hovarna vid nedsättning i båda gångarterna, sen visade han henne likadant så att jag själv kunde se. Hon sätter ner bakhovarna lite lustigt i skritten vilket är förklaringen till att de blir lite utflutna och ojämna mellan verkningarna, men i traven sätter hon ner fötterna jämt och fint och det förstnämda, som förmodligen beror på att och hur hon växer, är absolut ingen stor avvikelse. Jag har bara som sagt en supernoggrann hovslagare!

Hovis förekom mina sedvanliga tusen amatörmässiga frågor om hovvård och lärde mig bland annat hur jag ska stå vid kontroll av bakhovarna, hur man kollar om de är jämna osv. Man (=jag) står ju ofta lite snett med hästens ben "utdraget" från kroppen och då är det svårt att få en rak vinkel, så numer kommer jag alltid att stå som en riktig hovslagare när jag vårdar och kontrollerar Loppans fötter (finns dessvärre inget bildbevis på detta).

Sötloppan var på gott humör i dag och skötte sig strålande under hela verkningen, trots att hon fick stå ut med mattes klumpiga försök till att kontrollera bakhovens former och vinklar.

Tyvärr har hon fått tillbaka lite strålröta, vilket jag motvilligt erkänner mig medskyldig till. Naturligtvis är det lätt hänt när de går i blöta och leriga vårhagar (även om de har en superfin ligghall som de använder flitigt, det blir ju självklart mer utevistelse än om de stod på box), men jag har väl inte varit jätteaktiv på hovvårdsfronten den senaste tiden. Man kan inte ligga på topp på alla plan jämt, tyvärr! Blir i alla fall skönt att flytta henne till fräsch och torr sommarhage i helgen!

Loppan var för övrigt väldigt trött i dag och såg ut så här under större delen av hovslagarbesöket.

Det var helt fantastiskt väder i dag och Loppan fick beta en stund efter hovis. Själv blev jag helt enormt ridsugen efter att ha sett KG-träningar på utebanan och andra ekipage som red ut i vårvärmen. Undrar vad jag ska göra av mitt ridsug i sommar, har ju några stycken att rida men alla är aktiva tävlingshästar (hoppning) och har redan späckade tränings- och tävlingsscheman, så min ridning på dem är oftast begränsad till typ lite jogging eller uteritter. Supermysigt, men det räcker liksom inte! Vill träna, trimma och svettas! Kan vi inte vrida om klockan några varv och stanna ungefär på maj 2015? Då är Loppan fem år - perfekt!

Efter gårdagens bedömning undrade en läsare vilken betydelse det har för hållbarheten att hästen är knipt under framknäna. Dessutom funderade hon kring hög respektive låg halsansättning - hur ser den optimala halsansättningen egentligen ut och varför?

Anne-Carin Klinge svarar här:

"När en häst är knipt under sina framknän, eller bakhaser, kan det innebära en ökad risk för skador på senor (framförallt ytliga) och gaffelband, helt enkelt för att ett "jämntjockt" ben fördelar belastningen bättre. När det gäller halvblod (Svenskt Varmblod), så har man en viss acceptans för det, men vissa raser slår mycket hårdare mot detta fel. Exempel på detta är Engelskt Fullblod (benen måste hålla för belastning i hög fart) och Nordsvenskar (benen belastas hårt när dom drar tungt).

När det gäller halsansättning, så är egentligen grundregeln att hästen ska se harmoniskt ihopkommen ut. Det man vet är att halsansättningen kan påverka hur skulderbladen rör sig och tex en låg och tjock manke med brett ansatt hals, kan begränsa rörelsefriheten i skulderbladen. En lågt ansatt hals kan göra att individen från början hamnar i framvikt och får svårare att bära upp sin front.

Man vill ha en häst med naturlig resning i frampartiet, för att den lättare ska kunna hitta sin balans. Ur ridsynpunkt är alltså en högt ansatt hals att föredra framför en lågt ansatt, men ibland kan en högt ansatt hals bidra till att hästen vid ridning kan bli lite vek i nacken, men med rätt ridning brukar det problemet gå att ta sig runt."

Hoppas du som undrade samt ni andra är nöjda med svaret! Själv tycker jag detta är superintressant och otroligt lärorikt...Det kanske är exteriördomare jag ska bli när jag blir stor?