Jag bestämde ju att så fort Loppan släppts på bete skulle jag lägga in en högre växel i mitt sökande efter den perfekta stallplatsen, men det har minst sagt varit lite mycket av allt under den senaste tiden, så därför står jag kvar på ruta ett.

Häromdagen blev jag erbjuden en stallplats som jag inte ens skulle tveka att tacka ja till om det inte hade varit för läget, det måste funka rent praktiskt i vardagen. Jag har dock inte ännu bestämt mig till 100% för att inte tacka ja, men för att kunna bestämma mig helt så tänkte jag helt enkelt ta hjälp av er.

Istället för att skriva en "annons" tänkte jag att jag skulle berätta hur mitt drömstall skulle se ut, om jag hade ett eget och var oberoende av pengar + jobb (så att jag kunde lägga upp alla rutiner efter tycke och smak istället för av praktiska skäl).

Drömstallet

För det första ska stallet ligga någonstans mellan Stockholm (södra) och Södertälje, helst typ Farsta, Huddinge eller Botkyrka. Det ska var enkelt att ta sig dit med bil men inte ligga för nära en stor/hårt trafikerad väg. Stallet har ca. 6-20 boxar och det är en härlig blandning av hästmänniskor med en gemensam nämnare - Hästens välbefinnande i fokus.

Boxarna är stora och luftiga, har ett öppningsbart fönster och om det är galler runt väggarna går dessa att öppna så att hästarna kan titta ut i stallgången. Stallet har naturligtvis riktigt bra ventilation och gärna en dammfri spångång mellan boxarna. Flera uppställningsplatser och gärna en separat plats för hovslagaren.

Förutom en luftig och välplanerad (låsbar) sadelkammare med stora förvaringsutrymmen finns även WC/pentry/fikarum för ryttare. (Minst) en rymlig spolspilta med bra tryck i vattenslangen är en självklarhet och ett solarium (för hästarna) är ett klart plus. Tvättmaskin för hästutrustning samt en bra och praktisk lösning för torkning av blöta vintertäcken är också prio.

Goda träningsmöjligheter på anläggningen eller bra avtal med närliggande anläggning (max 10 min skritt). Med goda träningsmöjligheter menas en utebana 20x60 + ridhus 20x60 med välskött underlag samt åtminstone basic hindermaterial, gärna en rundcorall/longeringsvolt och inte minst flera riktigt trevliga ridvägar/klätterbackar.

Hagarna! En av mina största prioriteringar. Dessa är naturligtvis stora, kuperade, väldränerade och inbjuder till rörelse. Loppan har minst 1-2 kompisar av samma kön, någon av dem med barnasinnet i behåll. De går ute från tidig morgon till sen kväll (året runt om vädret tillåter!) och har fri tillgång på hö eller halm i hagen vintertid. Självklart har de alltid vatten i ute, under sommaren såväl som vintern.

Grovfodret håller hög kvalité och är anpassat efter unghästens behov.

Så ser i korta drag mitt drömstall ut, med reservation för att jag missat något. Om du eller någon du känner har ett tips som skulle kunna passa in på (delar av) beskrivningen; Tveka inte att höra av dig till mig - unghastbloggen@gmail.com !

Självklart tror jag inte att det finns något stall (i alla fall inte med lediga boxar;) ) som passar in på alla mina önskemål, men jag tror man kan få en ganska bra uppfattning om vad som är viktigt för mig i sökandet efter den perfekta stallplatsen. Prio ett är naturligtvis att Loppan får ha ett så skönt och naturligt hästliv som möjligt är för en uppstallad häst, prio två är att det ska vara sjukt praktiskt för mig som hästägare med tight (dock flexibelt - jag kan ta in och ut hästar o.dyl om det behövs) schema.

Jag håller tummarna och väntar med spänning framför mailen :D

För den här lilla skitungen är bara det bästa bra nog!

Wow, jag blir alldeles varm i hjärtat av att se hur vi hästmänniskor sluter upp och agerar när det verkligen gäller. Inte bara via min blogg, utan även via Nådhammars egen Facebooksida och via "vänners vänners bekanta" - så många vill hjälpa till! Amazing!

Dessvärre har lilla fölis inte ännu fått någon amma, de letar fortfarande så fortsätt gärna att hålla ögon och öron öppna. Tillsvidare flaskmatas lillen av sina människor och mår, efter omständigheterna, ganska bra.

Förutom att jag känner med ägarna och fölisen i den här fruktansvärda situationen blir jag även livrädd och avskräckt från att betäcka Loppan efter treårstestet. Jag hade ju ändå inte bestämt mig än, men nu lutar det verkligen åt att jag avvaktar...Självklart är man medveten om riskerna när man betäcker sitt sto även om det för det mesta går bra, men när det händer någon man känner blir det plötsligt så påtagligt.

Dessutom får jag lite perspektiv på livet, från att ha känt mig som den mest otursdrabbade hästägaren i världen (sanning med modifikation) är jag nu istället otroligt tacksam och lycklig över att Loppan i det stora hela mår bra och inte har varit med om något livshotande.

På tal om Loppan har jag fått färska rapporter om att hon mår super och är glad över att vara ute i flocken igen. Hon är inte lika ömfotad längre och hänger mule mot mule med sin bästis, skimmelponnyn Maja i sommarsolen. Känns orättvist att lillfölis och hans fina mamma inte får göra detsamma :(

Har du eller känner du någon som har ett sto som nyligen mist sitt föl? Nådhammars fantastiska avelssto Emita klarade dessvärre inte förlossningen av sitt hingstföl igår kväll och nu är den lille krabaten i stort behov av en fostermamma!

Så himla sorgligt och hemskt, men det finns fortfarande en chans att rädda åtminstone ett liv! Sprid gärna detta till alla ni känner som kan tänkas hjälpa till!

Fölet finns alltså på gården där Loppan står på sommarbete, söder om Södertälje.

Saxat från Stuteri Nådhammars Facebook-sida:

Vårt vackra SWB-sto Emita (Eloge-Hertigen) har dramatiskt fått lämna
detta jordeliv igår. Kvar finns dock ett nytt liv i form av ett litet
hingstföl (e. Sohn der Sonne) som vi lyckades rädda i sista sekund. Vi
kämpar nu med att hålla denna livskraftiga krabat vid liv. Vet du något
sto som nyligen mist sitt föl var vänlig kontakta Therése 0702-009717 då
vi desperat söker efter en amma....

Vila i frid, finaste Emita!

Jag har ofta när jag tränar unga hästar ett spö till hjälp. Självklart inte för att prygla dem, utan för att det i många situationer är en outstanding förlängning av min arm. Häst och situation avgör vilken typ av spö och längden på det, men jag föredrar i regel längre dressyrspön med lite tyngd i (inte såna elastiska som "klatschar"). I flera situationer är det dock såklart nödvändigt med longeringspisk (t.ex vid just longering)!

När jag introducerar spöt för unghästen börjar jag med klassiskern att klappa/smeka hela hästen med det, känslan ska helt enkelt vara att det lika gärna kunde vara min hand. Det här brukar för den grundhanterade hästen inte vara några problem men det är självklart individuellt hur mycket man måste "vänja in" dem (vissa är ju dessutom ljud- eller bakskygga).

Exempel på situationer/träningstillfällen där jag tycker spö är oumbärligt:

-När jag ska lära hästen att flytta för tryck/röstkommando. Oavsett om jag vill att hästen flyttar bog eller bakdel så föredrar jag att stå vid bogen när jag flyttar kroppsdelar, då är ett dressyrspö naturligvis till stor hjälp.

-När jag övar visning för hand. Dels vill jag själv ha ett kort spö själv (för att förstärka t.ex vändningar) och sen vill jag ha en piskförare med longeringspisk snett bakom hästen, om hästen i början har svårt med framåtbjudning eller inte förstår vad som förväntas av denne.

-Löshoppning och longering. När jag introducerar longering ser jag alltid till att vi är två personer så att en kan vara piskförare, det är verkligen superviktigt att man konsekvent håller rätt pisk-position redan från början (gäller även vid löshoppning, ser jätteofta att någon hamnar liite framför hästen vid drivning vilket inte hjälper ett dugg och i värsta fall kan ge motsatt effekt - hästen stannar/vänder)!

-Löslongering - detta sysslar jag dock enbart med om jag känner och litar på hästen samt har en bra rundcorall att jobba i. Loppan får vänta med att löslongeras, bland annat för att hon ibland är lite väl lätt i baken ibland :) (Säkerhet är alltid A & O).

När jag rider varierar det om jag har spö eller ej, helst inte men på vissa hästar och framför allt i vissa moment/inlärningsprocesser/skeden kan det såklart vara nödvändigt. När jag rider in eller grundrider unghästar har jag för det mesta inget spö, det är sällan det behövs om vi lagt en bra grund med renodlade hjälper! På vissa hästar kan det dock behövas ändå, det är ju som allt annat helt individuellt.

Vad tycker ni? Använder ni spö under unghästens utbildning? Varför/varför inte?

Ja, det får man ibland helt enkelt ha. För en Hippokondriker är det bland det svåraste som finns, speciellt när magkänslan för det mesta visat sig stämma efter veterinärbesöket. Just nu går en, fortfarande lite ömfotad Loppan, på bete med sina kompisar och därför har jag is i magen.

Jag lyckades tajma in någons hovslagarbesök när jag kom till stallet innan veterinären skulle komma igår och eftersom att jag är helt oblyg smörade jag till mig att han skulle kolla på Loppans ömma fötter innan han drog vidare. Han klämde och kände men kunde inte hitta någon uppenbar hovböld, dock sa han, liksom alla hovslagare som sett hennes hovar, att Loppan har väldigt speciella och känsliga fötter. Därför trodde han att hon förmodligen bara reagerat på lite för hård verkning, så lite att de flesta inte skulle ha märkt av det.

Skönt att en hovis kollade på fötterna i alla fall, då hade jag lite mer kött på benen när veterinären kom. Vi diskuterade hovproblemet och precis som min vanliga hovis alltid påpekat, att Loppan nog måste ha framskor så fort det blir dags att arbeta henne (mer påfrestning/slitage) så sa nu veterinären att jag kanske inte skulle vara främmande för att slå på ett par skor redan nu om hon fortsätter vara öm. Däremot kom vi tillsammans överens om att det varken gjorde till eller från att ha henne på box/liten hage, nästan tvärtom eftersom att vägen till hagen är storgrusad. Beteshagen är mjuk och de ligger mycket ner och vilar, därför fick Loppan gå ut igen - självklart under observation.

Men det viktigaste, hasen! Svullnaden har ju gått ordentligt och hon har rört sig så mycket bättre, dock har ju hennes ömhet i framfötterna gjort att det varit svårt att avgöra om hon varit helt fräsch.. Vi bestämde oss för att röntga i alla fall, bara för att vara på den säkra sidan. Hur glad tror ni att jag blev när plåtarna var helt rena - inte en lös benbit eller nåt annat skit i sikte! Jag tror fortfarande att hon fått en spark eller nåt i hagen och att det var sjävla svullnaden som gjorde henne halt/rörelsehindrad mer än smärtan i sig, i alla fall efter ett par dagar på smärtstillande. Så skönt att hon är back on track nu :)

En tjej från stallet följde med ut med sin mega-kamera och tog massa fina bilder på ihopsläppet (ganska glada och fina hästar, Loppan i täten), men jag har inte fått dem ännu! Bilduppdaterar inom kort!

Gissa vem som är nyröntgad U.A, inte verkar ha en hovböld och som får gå ut till sina små kompisar redan ikväll? Japp, Loppan :D

Återkommer med fullständig rapport senare!

Nu kanske några av er som har följt exteriörserien från början tror att det här är absolut sista delen av denna spännande följetong, men så är icke fallet. Nästa vecka ska nämligen Loppan själv i egen hög person sättas under lupp och bedömas av Anne-Carin, ska bli riktigt spännande att se vad hon säger om min pärla!

Idag handlar det dock om denna lilla skönhet, en blivande hoppstjärna som just nu lever livet som sig bör i beteshagen. Holsteinerblod rinner genom hennes ådror och hon har redan visat framfötterna på (lös)hoppningsbanan, så matte tror mycket på henne.

C ést la Vie

2010

Diarado -Calido I

Uppfödare: Naeve Gerd
Ägare: Tove Söderberg

Foto: Sara Eriksson

Anne-Carin Klinges utlåtande:

"Vid första anblicken så är det här en väldigt tilltalande häst,
tittar man närmare, så finns det lite detaljer som skulle kunna
vara bättre, men det här är en väldigt harmoniskt ihopkommen
häst!

Huvudet är vackert, halsen är av bra längd och form, halsansättningen har
en antydan till att vara bred, men ingenting som stör.

Manken är välformad och ryggen har en bra linje, möjligen är både
ryggen och korset något korta, men överlinjen är generellt
tilltalande med bra resning och den ser stark ut i sin rygg.

Bålen har bra djup och bogvinkeln är ganska bra, den kunde varit något
mer liggande, bogen har en tendens till att vara något kort.

Benen ser också bra ut, den ser ut att ha markerade framknän och jag tror
inte (grått mot grått…..) att den är knipt.

Vinklarna både bak och fram ser väldigt bra ut.

Allt som allt så ser det här ut att kunna bli en väldigt fin häst,
lite åt det korta hållet kroppsligt, men den ser ut att kunna ha
god hoppkapacitet!

Den är välutvecklad för sin ålder."

www.klingedressyr.se

Edit:

Läsare undrade:

"Det står bra vinklar, men den är väl allt ganska rak (för rak) i sin has? Och rygglinjen, är den bra, önskvärd? Den ser nästan för kort och kompakt ut... "

A-C svarar:

"Jag håller med om att hasvinkeln kan se rak ut och jag funderade över det, men tog beslutet att det nog berodde på att hon stod bakom sig på bilden. 

När det gäller ryggen så är den något kort, men eftersom även bogen och korset är åt det korta hållet, så blir det ändå bra harmoni. Skulle man satt poäng (vilket vi inte gör nu), så hade hon nog åkt upp ett poäng typmässigt om hon varit något mer långlinjerad."

Fick några extrabilder av matte härom veckan, dessa har inte Anne-Carin sett och det är inte utifrån någon av dem som C ést la Vie har blivit exteriörbedömd, men kunde inte låta bli att visa en av dem eftersom jag tycker hon är så toksöt på bilden (en riktig "Li-häst").

Foto: Mia Lindh

Börjar misstänka att Loppan har en hovböld i ena fram. Hon har varit ganska öm hela tiden sen verkningen, men idag ville hon inte ens så gärna ha höger framfot i backen....Därför la jag spritomslag och hoppas att det i så fall är en liten böld med lätt rehablitering - inte monstervarianten som vi redan varit med om. Efter att hon fått bomull under fossingen var det lättare att stå, skönt tyckte Loppan. Vi får väl se hur det här slutar....!

Förra hovbölden, nu är det i alla fall andra foten som verkar vara drabbad - skönt med omväxling!

Hasen är i alla fall MYCKET bättre. Nu har svullnaden till och med börjat gå tillbaka lite grann....Tror nog ändå att jag röntgar imorgon, om inte veterinären tycker det är vansinnigt onödigt och har en bra motivering till det.

Nu ska jag snart åka och natta henne! Har precis läst morgondagens unghästbedömning av Anne-Carin Klinge, riktigt spännande läsning om en jättefin tvååring :) Ni som är intresserade av exteriörserien har något att se fram emot!

Tänkte att det var dags för ett mer "köttigt" unghästinlägg eftersom den senaste tiden mest handlat om stackars Loppan och mig mitt i misären.

Jag har aldrig varit ett fan av miljöträning, men innnan någon tappar hakan av förskräckelse förtydligar jag att med det menas den typ av uppstyrda miljöträningar i grupp/för tränare (med presseningar och vippbrädor) som människor med unghästar ofta åker på. Jag har absolut inget emot själva träningsättet och för dem det passar är detta såklart ett ypperligt tillfälle att ha lite rolig kommunikationövning med sin häst - men för mig är det inget bra alternativ, framför allt av två skäl.

1. För det första tror jag att många (undermedvetet) skruvar upp förväntningarna på sig själv och sin häst när man åker på en organiserad träning. Jag tror att man lätt har högre krav på att ens häst ska jobba med en och inte ha en dålig dag, vilket jag annars tror och hoppas att de flesta som hanterar unghästar är helt öppna för i den vardaliga hanteringen (i alla fall jag - ju yngre de är desto mer är jag öppen för dagsform - arbetar aldrig en unghäst som inte är på humör).

Att ha den känslan, att nästan "få valuta för pengarna", tror jag är den absolut sämsta utgångspunkten när man jobbar med unghästar, framför allt då när man dessutom ska miljöträna och presentera massa nya föremål och situationer under en begränsad tid.

Med detta inte sagt att man inte ska ta hjälp med träningen av sin unghäst när man behöver.

2. Miljöträningen vill jag ju att vi ska ha nytta av sen i verkligheten - vilket jag absolut tror att man också kan få om man deltar i miljöträningskurser. För mig känns det dock mer verklighetsförankrat att träna på situationer var och när som helst i vardagen.

För några veckor sen, när jag skulle ta in Loppan i betesstallet, stod en häst mitt i gången vid entrén. Ägaren höll på att göra en fläta och undrade om jag kunde vänta några minuter med att komma in i stallet. Jag tar en liten promenad på gårdplanen och ser en hög med ensilageplast, utan större omsvep knallar vi helt enkelt över plasten och fortsätter gå. I Loppans värld var det där inget konstigare än att vi skulle gå igenom en vattenpöl på promenad, för hon vet att vi har nåt slags mål med att vi går - vi gör det inte "bara för att". Vi har aldrig tränat på att gå över plast eller presseningar, men Loppan är ganska trygg i att jag aldrig tvingar eller lurar henne att göra något som är onödigt och det tror jag är en av de viktigaste utgångspunkterna i all hantering. Då blir miljöträningen oftast ingen större grej i sig, tror jag.

Mitt recept för en trygg häst är alltså att ta tillvara på tillfälligheterna och de vardaliga situationerna; Går vi förbi en avstängd grävskopa slänger jag in en morot i skopan så får hon själv avgöra om det är värt att äta upp den (moroten), finns det bara en väg över ån så vänder vi inte och går tillbaks - vi går över bron helt enkelt. Det behöver liksom inte vara mer uppskruvat än så, har din häst förtroende för att du aldrig sätter den i skiten ska du se att den följer dig för det mesta.

Skulle vilja förtydliga att jag med detta inte menar miljöträning som t.ex att åka till nya platser, som när man kör ett "genrep" inför treårstestet, det är något helt annat och ibland absolut nödvändigt. Det här handlar alltså enbart om den typ av miljöträning som ofta erbjuds i kursform (1-3 h) med plast, paraplyer, rep och vippbrädor.

Sen kan man inte nog säga att; De flesta vägar leder till Rom. Det finns fler än ett rätt sätt och jag gör inga som helst anspråk på att min idé är en universallösning, det här är bara vad som funkar och alltid har funkat för mig.

Idag är det storm! Hörde på radion att det rapporterats om en tornado på Hallandskusten, jag tror nog att den tagit en sväng förbi södra Stockholm också för det låg nedfällda träd på vägarna hem. Loppan hann vara ute en stund i sin sjukhage på förmiddagen men fick gå in till lunch. I vanliga fall är jag inte särskilt knusslig, men eftersom hon står ensam och oskyddad för blåst och nederbörd var det inget alternativ att ha henne ute. Hon var nog glad över att komma in, frågan är bara hur snabbt hon glömmer ovädret ute och blir understimulerad i boxen istället - det får bli ett senare problem.

Hur som helst så är svullnaden ganska mycket densamma, men jag tycker nog att hon rör sig bättre bak. Nu böjer hon liksom igenom istället för att "hasa" fram (blev en oplanerad ordvits där!), väldigt stor skillnad. Däremot är hon dessvärre fortfarande riktigt öm i framhovarna, det blev bättre först men sen kom regnet och med det leran = lerinpackat grus i hovarna, inte skönt alls. Ur den aspekten är det också bättre att hon får stå inne med rena hovar på mjukt och torrt underlag. Håller även på att konsultera min vanliga hovis lite grann, han vet ju hur hennes hovar är i normalfall och hur de fungerar.

Hanteringsmässigt är hon magisk, så jäkla snäll. Inga problem att varken leda, ställa upp igången, fixa hovar på eller ge penicillin. Detta trots att hon faktiskt inte bara är på ett, för henne, helt nytt ställe, hon har även fram tills nu varit ute dygnet runt i över ett halvår med allt vad det innebär - i flock = sociala behovet uppfyllt, i ständig rörelse/mental och fysisk stimulans samt friheten att själv sätta dagsrutiner. Dessutom har hon just nu ont! En guldstjärna får hon definitivt även om hon tappar humöret/tålamodet ibland (fuxsto-syndrom, helt vanligt unghästbeteende eller en kombination av båda:) ), för trots att hon kan sura till så tar hon verkligen en tillsägelse och sen är det bra med det. Jag är dessutom lite glad att hon inte är helt apatisk och disträ, då hade jag varit orolig över det osunda beteendet istället.

Tur att jag tycker hon är både finast och bäst, trots att hon verkar vara lite av ett måndagsexemplar! Eller så har vi nu snart fyllt vår kvot och så håller hon sig skadefri resten av livet - tänk om det kunde vara så rättvist!

Nåväl, nu hoppas jag att hon håller sig OK under morgondagen också och sen kommer veterinären på måndag. Ska bli skönt att konsultera honom lite i hur vi går vidare (både med hovar och has), även om det är bättre nu skulle det kanske vara skönt att röntga hasen "just in case". Time will tell!

Ha en fortsatt skön helg i ruskvädret!