Snart dags att flytta hemifrån...

...Ja, för Loppan alltså. I hästvärlden är det ju bäst om det går att ordna så, alltså att ungarna får bo kvar i sin trygga miljö medan mammorna snällt får flytta hemifrån när det är dags att skilja dem åt. Det blir ju ingen speciellt dramatisk flytt för Loppan heller, bara till andra sidan av gården ungefär. Hon får ju gå ut i lösdriften igen, vilket både jag & hon (om hon kunde tänka mänskliga tankar) längtar efter.

Avvänjningen här har ju skett enligt konstens alla regler. Småkillarna vet precis var de bor och ingen av de inblandade har varit minsta upprörd över den nya boendesituationen. Framför allt mammorna har tyckt att det är ganska skönt att få lite egentid om kvällarna, får jag en känsla av. I hagen är stona oftast för sig själva medan fölungarna busar i något hörn, de umgås nog mest när det ska dias. Innan mjölkbaren stänger för gott är det dock väldigt viktigt att se till att småttingarna äter och dricker bra på egen hand, så att de får i sig allt de behöver för att växa i lagom takt. Vi har vattenhink i boxen samt kar ute i hagen för att veta exakt hur mycket som går åt på en dag, det tycker jag känns tryggast för att ha 100%-ig koll.


Frans har uppgraderat till storlek cob på grimman, förvisso inspänd på sista hålen men som ni ser är det dags att spänna ut lite. Denna grimma hade även Loppan när hon var 1 år, vinrött till fux är nog ett stilbrott men jag tycker att de båda är ganska gulliga i den färgen.

Frans fortsätter såklart att vara ett A-barn. Det känns nästan löjligt att fortsätta skriva om att han är så enkel, men det är ganska fantastiskt ändå tycker jag. Han har verkligen gjort precis allt man bett honom (eller tvingat honom till; Som när han fick en spruta i skinkan under flera veckors period i och med navelinfektionen) med lika glatt humör och stor tillit till den som hanterar honom, om det så är veterinärer på klinik, hovslagare eller någon annan främling. Rena drömmen hanteringsmässigt! Plus att han har ärvt sin mammas lååånga öron, ytterligare en av Loppans förärvningskvalitéer som avelssto ;)

När jag ändå är inne på hanterings-/utbildningsämnet så var det en läsare som mailade och önskade ett inlägg om min syn på unghästutbildning för ett tag sen. Eftersom att min blogg har ändrat lite riktning sedan Loppans skada upptäcktes förra året så har jag valt att inte skriva något inlägg om det just nu även om jag fortfarande rider mycket unghäst, istället vill jag tipsa om en annan bloggare som publicerat ett inlägg om precis detta. Bloggen tillhör Nina Rademaekers, vars fina nyblivna 4-åring Delicato jag har förmånen att hjälpa till lite med i deras satsning mot unghästchampionaten. Nina är en fantastiskt duktig ryttare med en väldigt sund syn på unghästutbildning (Delicato är dessutom lika mild i temperamentet som Frans och alltså även han en dröm att ha och göra med. Väldigt lätt att bli förälskad i den sötnosen också!).

Läs inlägget här, det matchar min syn på unghästutbildning ganska exakt:
ninasrader.se