Vi fick smitta på en häst sex dagar efter en hopptävling. Det hela började på fredagseftermiddagen med att hästen åt dåligt, men den hade inga andra symtom. På lördagen vid 14-tiden kom hästen in från skogshagen där den går tillsammans med en annan häst, cirka 30 meter från närmaste haggranne. Då hade den feber. Utan att fundera på om det kunde vara kolik eller fästingsjukdom, då vi inte såg några andra symtom än feber och att den åt lite dåligt vilket just denna häst kan göra ibland. Hon var pigg och vaken men vi vågade inte chansa, utan hon fick gå direkt ut till vår karantänbox. Vi har ett varmstall med tolv boxar och ett utestall med fem boxar samt karantänboxen.
Vi har en karantänbox där alla nya hästar står om de kommer från stall med fler än tre hästar som tävlar eller reser. När en ny häst kommer till oss får den stå i karantänboxen och vi hanterar den med plasthandskar och handsprit, den går i hage där den ser andra men minst tio meter ifrån.
Vi tempar alla hästar dagligen och har gjort det i över ett års tid sedan EHV-1 kom förra året. Det ingår i den dagliga skötseln av hästen och vi skriver upp på hästens boxtavla vilken temp den har så att alla kan se. Det gör också att vi alltid har ryggen fri i hästägarförsäkran när vi anmäler till tävling och träning, för jag vet att min häst är frisk och även alla mina stallkompisars hästar. Vi har tidigare haft zooepidemicus på en häst som kom med lastbil och som stod i karantänboxen. Då lyckades vi också begränsa det till en häst.
När vi upptäckte feber på min häst lät vi det inte gå ett dygn eller två för att se om hästen visade symtom på till exempel kolik eller fästingsjukdom, utan den åkte direkt ut i karantän i väntan på mer symtom. Detta då hon inte hade några andra tecken än feber, vilket upptäcktes genom den dagliga tagningen av tempen. Hade vi inte haft det som rutin hade jag antagligen ridit runt på min häst den dagen i och med att hon var som vanligt; pigg och gnäggade till sina kompisar.
Hagkompisen blev också isolerad eftersom de hade gått i hagen tillsammans redan när hon fått en febertopp. Hennes hagkompis har en box i utestallet som inte är i direktkontakt med de andra boxarna, samt att min häst inte har någon boxgranne. Så de två hade bara varit i kontakt med varandra. Vi som hästägare hanterar hästarna själva vid isolering. Ingen annan fick ha kontakt med dem oavsett byte av kläder etcetera.
När min häst fick hosta efter två dagar med feber fick jag hantera henne ensam och hon var helt isolerad i boxen från andra hästar och människor. Jag var där upp till fem gånger om dagen och tempade, fodrade, mockade och så vidare. Vatten tog jag med i dunk hemifrån. Hästen hostade eller snorade inte på någon annan häst och ingen mer än jag var i kontakt med henne under den tiden.
När hon var symtomfri efter cirka en vecka tog vi en av sommarhagarna som ligger mer än 200 meter från stallet i skogen, och cirka 100 meter från närmaste bilväg, där vi byggde en temporär lösdrift. Hon och hennes hagkompis, som inte visade symptom men som hon haft kontakt med samma dag som hon hade feber, fick släppas ut dygnet runt i 21 dagar. Dock hade hon varken hunnit hosta eller snora på den hästen, vilket vi tror gjorde att han aldrig fick några symtom även om han med all säkerhet var smittad då de delar vatten och mat i hagen.
I den isolerade hagen hade endast jag och den andra hästägaren kontakt med dem, foder kom via traktor och vatten via vattenledning. När hästarna skulle komma hem anlitade vi ett företag som ångtvättar stallet i 160 grader och sedan dammsuger upp vattnet. Bakterier och virus dör, dagen efter virkonade vi och efter det kunde vi ta in hästarna. Även släpet som hästen hade åkt i blev ångtvättat och virkonat. Det tar tid men det är värt det!
Jag tror att det här är det som gjorde att vi klarade oss så bra och kanske det som är mina tips till andra.
När vi väl fick svaret om smitta insåg vi att ha två hästar isolerade på box i minst 21 dagar inte är det optimala, så vi funderade på om vi hade en annan lösning. Vi tog beslutet att offra en av våra sommarhagar som är långt ifrån både stall och väg. Där släpptes de ut och fick ett vindskydd och kunde röra sig fritt.
Det jag vill få fram är att alla stall behöver ha en krisplan om smittan är framme. Du kan bygga en karantänbox nästan var som, vår karantänbox är från början en spolspilta med tak till vårt utestall. Det finns sommarhagar långt bort där man kan låta dem gå utan att hela sommaren blir förstörd, det är värre med fler smittade hästar än om de får gå på sommarbete.
Även om det är tufft, låt endast en person ha kontakt med den sjuka hästen. För när andra stall fått smittor har flera blivit sjuka och det har vad jag förstått upptäckts när en eller flera hästar redan är snoriga/hostiga för att man inte tempar – samt att man inte sätter häst i karantän när den flyttar in. Man låter personal byta kläder och vandra mellan stall.
Sen vill vi också tacka Distriktsveterinärerna och SVA som har supportat oss så bra med alla våra frågor och tacka för allt beröm vi har fått för att vi fick stopp på smittan direkt!
//Johanna Sommar
Foto: Adobe Stock
Läst 143 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 23197 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 124506 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Trendspaning
– Porträtt: Carl Hedin
– Hitta flytet med kavaletti
– Lyft dressyren med musik
– Mental träning för föräldrar
– Säkerhet hos veterinären
...och mycket, mycket mer!