Foto: Privat

Foto: Privat

   
Det kan vara lätt att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim

Foto: David Elmfeldt

Väl medveten om att ryttare ibland upplever cyklister negativt brukar jag ligga lågt om det uppstår situationer där vi på hjul egentligen inte har något att be om ursäkt för. Men den här gången fick jag bita mig extra hårt i tungan.

Vid Fiskartorpet, mitt i Nationalstadsparken, har vi i bästa samförstånd med Djurgårdsförvaltningen enats om att en rad aktiviteter ska mötas i en och samma skog. Däribland cykling. Men det förutsätter att vi skapar flöden som motverkar friktion mellan olika nyttjare. Därför försöker vi dra mtb-lederna med respekt för ryttare och löpare genom att till exempel förhindra möten eller korsningar där det går fort. Och överlag hålla oss på bra avstånd i den mån det går.

Den här dagen kommer jag gåendes med en skottkärra till ett färskt dubbelhopp när jag möter en ryttare. I hoppet. På hästen. Trots att hon var medveten (?) om felplaceringen bemöts jag aggressivt. Jag säger hej. Hon säger surt ”Det är väldigt ofta ni cyklister skrämmer våra hästar”. Egentligen hade jag all anledning att höja rösten och påpeka att hennes ridspår faktiskt var en bra bit därifrån. Och att hon just trampat sönder mina fina hopp. Men jag börjar lära mig att det är svårt att bli kompis med någon genom att vara arg. Och även om jag är en usel ryttare så gillar jag hästar. Och framför allt gillar jag att skapa en schysst stämning, oavsett vilket intresse som driver människor till naturen. Jag förklarar att en stor anledning till att vi överhuvud taget bygger en särskild mtb-led är för att just undvika det hon upplever som ett problem. Men att det förutsätter att hon också håller sig till sina särskilda ridspår och inte free-rider.

Jag är generellt emot stora förbudsskyltar, för att det mest bidrar till ett negativt anslag. Jag tilltalas mer av förstånd. Och genom att skapa inspirerande cykling längs särskilda leder kommer cyklisterna, nästan automatiskt, att hålla sig ifrån möjliga konflikthärdar. Utan att förbudsskyltar behövs. När ryttaren märker att jag inte är särskilt offensiv utan faktiskt har goda avsikter, så mjuknar hon något. Och erkänner att dubbelhoppet ”kändes lite konstigt” att rida över…

Några veckor senare träffar jag henne igen, på ett annat ställe i skogen. Då är humöret bättre. Kanske för att hon då befinner sig på sitt ridspår som jag ska korsa. Lite försiktigt lyfter hon frågan om det skulle vara möjligt att mtb-spåret i stället passerar ridspåret en bit därifrån eftersom sikten inte är så bra vid den befintliga korsningen. Och att det är en sträcka där ryttarna gärna drar på i hög fart. Diskussionen blir konstruktiv och slutar med att vi ringar in en bättre korsning, utifrån deras önskemål. Och som inte försämrar cyklingen. Det positiva samtalet avslutas med att hon frågar om lite tips för vad man ska tänka på när man köper en ny cykel. Jag tror inte vi hade hamnat i den diskussionen om jag skällt ut henne för att hon trampade sönder mitt fina dubbelhopp. Fast jag var nära.

Tips till dig som vill bli kompis med ryttare
Hästar är lättskrämda. De är också flyktdjur, vilket betyder att de kan reagera instinktivt på eventuella faror genom att fly. Hästar och ryttare har också olika erfarenheter med sig i bagaget och reagerar olika i skarpa lägen. Och en skrämd häst är inte bara en fara för ryttaren, utan kan också bli en fara för cyklisten eller andra i närheten. Därför måste du som cyklist sakta ner i god tid, kanske rent av stanna helt och få kontakt med ryttaren. Så snart ni har dialog kan ni diskutera hur mötet bäst sker. Genom det blir det sannolikt inte några sura miner eller onödig friktion. En ringklocka är ofta bra för att göra sig hörd, utan att höja rösten. Men hästar föredrar generellt en röst framför ringklocka.

/Andreas Danielsson