Gästbloggen - Även ryttarrehabilitering måste få ta tid

Annelie tar en sista galopp med Sally Carrera. Foto: Johan Wesslén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Weinehall inledde 2021 med att ramla av och bryta benet. En lång rehab väntade och den här veckan är det dags för ytterligare en operation. Hon vill dela med sig av hur hon har bemötts under den långa rehabtiden. Där lite förståelse lämnas för att läkning tar tid och där attityden många gånger är att det bara är ”upp i sadeln igen” som gäller.

”Jag inledde det nya året på sämsta tänkbara sätt. Den första dagen på 2021, när snön glittrar vackert i vår norrländska by utanför Umeå har jag sådan energi som många av oss känner när vi nyligen skålat in det nya året. Nya möjligheter. Det är dags för årets första ridtur. Jag är i ridhuset på min relativt nya häst, vi har precis börjat galoppera och jag står i lätt sits. Plötsligt blir min häst skrämd av ett mötande ekipage. Hon vänder tvärt och jag hinner i luften tänka "inte huvudet, inte huvudet". 

För några år sedan tävlade jag på Sundbyholm. Vi var felfria fram till det sista hindret i omhoppningen. Jag satsade, ni vet när man vet att det blir långt på linjen och man galopperar på framåt för att räcka till. Hästen lägger in ett sista galoppsprång och klarar hindret felfritt men jag, som tänkte att vi skulle ta av ett galoppsprång tidigare flyger själv i luften och landar på nacken. Jag vet vad rehabilitering innebär, jag vill inte dit igen. 

När jag faller av denna nyårsdag med tankarna om att inte slå i huvudet svarar kroppen upp med att försöka landa på fötter. Jag utbrister "inte bra inte bra inte bra". Sedan säger jag åt Johan, min pojkvän, att ta hästen och ringa ambulansen. 

Smärtan är obeskrivlig. Therese kommer fram, hon jobbar på sjukhuset i Umeå och tar över telefonen från Johan. Jag hör henne besvara frågorna som ställs i den andra änden. Med bestämd röst säger hon; "den ÄR av". Jag sneglar bak, jag har aldrig sett ett brutet ben förut men jag förstår att så där ska inte foten vara. Chocken kommer, det blir kallt att ligga i ridhussanden i minus 20 grader. Det dröjer en timme innan jag lyfts in i ambulansen. 

Jag blir opererad och inlagd över natten. Jag fick beskedet att det tar tre månader innan jag kan rida. Jag tänkte att då har jag ett gäng månader på mig att komma i form och kanske kan jag ändå tävla 130 i höst som planerat. Tankarna snurrar vidare, jag har två hästar som ska tränas och tävlas. Vem kan rida dom i närtid? Efter att jag berättat om olyckan i ett Facebookinlägg får jag hjälp med hästarna. En del kommenterar att de också varit skadade på olika sätt. 

Jag gör en mållista med rubriken "Fotledsfrakturer och vägen tillbaka". Därefter listar jag olika mål att bocka av såsom:

 Stygn tagna och byte av gips 

 Avgipsning 

🟩 Rehabilitering program del 1 

🟩 Rehabilitering program del 2

🟩 Ridning 3 månader efter olyckan

Varje gång ett delmål bockas av firar jag det. Även slutmålet ska firas. När det blir vet jag dock inte för jag har fått addera till exempel fler rehabiliteringsprogram och magnetröntgen tio månader efter olyckan.

Tiden går. I början har jag så ont att jag mest bara sover. Med tiden börjar jag läsa en bok om mindset. Jag har varit oerhört intresserad av mental träning länge och undrar vad jag kan lära mig av den här situationen. När gipset är borta och kryckorna ställs åt sidan kan jag äntligen börja rida. Men det är annorlunda. Benet är otroligt svagt, det har varit ett rejält trauma. Jag rider men kan inte hålla om med båda benen så det känns ostadigt. Men kul! Så otroligt roligt! Jag fokuserar på att rida en av hästarna och hon är på strålande humör dessa dagar då jag precis börjat rida. Jag hade ingen tanke på att vara rädd för att falla av igen. Kollegor på jobbet undrade om jag inte var rädd men det kände jag inte av. Femte dagen som jag red var det mörkt, jag hade pannlampa och red på en åker. Vi började galoppera och ett litet oskyldigt bocksprång i glädje var det enda som krävdes för att jag skulle falla av och landa med huvudet i marken. Jag ringde till Johan och berättade att hästen galopperar hem men att jag är okej, benet slog inte i så jag hade ganska bra nyheter trots avfallningen tyckte jag. Allt är relativt.

Glädjen som jag känt inför att kunna börja rida igen, motivationen för att kämpa mig upp i sadeln fast det gjorde väldigt ont, allt försvann där och då. Jag insåg hur lång väg jag faktiskt har tillbaka till att kunna rida ordentligt igen. Jag hade inte förstått hur svag kroppen kan bli. Jag har sedan tidigare varit relativt skonad från skador, det är min egen uppfattning. 

Så snart jag fått bort gipset började kommentarer komma, "när ska du börja rida" var vanlig och när jag svarade att det blir det datum som läkaren sagt var det som att jag hade svarat fel, som att jag borde sagt att jag redan har börjat fast med gips och kryckor kvar. En kommentar som också kom var "du får rida utan stigbyglar". Ja det känns ju jättekul när jag inte ens kan sitta kvar i ett litet bocksprång. Fotleden behövs med eller utan stigbyglar och jag tror inte att alla förstår att det kan kännas jobbigt att få den typen av kommentarer. Det är precis som att man inte gör tillräckligt. Jag har försökt vara i min egen bubbla men reflekterar över vad synd det är att det finns denna pushande attityd inom ridsporten. 

Det tar ett år för en fraktur att läka, men det är mycket däromkring, trasigt ledband etcetera. Skruvar inopererade för att stabilisera skapar också värk. Jag noterade att vänner som också skadat sig i samma veva som mig börjat tävla och jag hörde min inre röst "kanske är det dags för mig nu, kan hon så borde jag också …" sedan avbröt jag den tanken med ett; "stopp, fokusera på dig själv, vad som är rätt för dig, att jämföra gör ingen gott".

Sommaren kom och till slut började jag hoppa. Jag tävlade även fast det gjorde ont men jag fick göra det jag älskar så det var värt en kompromiss. På tävling kom frågor; "är benet bra nu" och jag blev så förvånad. Från mitt perspektiv var det inte nära bra. Visst jag kunde hoppa men hade ont, jag haltade efter jag ridit men det syns inte alltid för jag valde att gå extra sakta. Jag förstår frågan, att det är av omtanke, även fast jag var långt ifrån bra. Varje skada är unik, jag tror bara att många behöver få upp ögonen för att frakturer inte bara läker sen kan du rida. Det är ofta mer än så. Med detta vill jag öka insikten kring vad en skada kan innebära både fysiskt och mentalt. Ett positivt mindset har hjälpt mig enormt mycket. Jag har tränat upp det under en lång tid. Motgångar kommer ändå men det blir enklare att hantera motgångar med rätt mindset. 


Annelie tävlar med Mood Indigo. Foto: Johan Wesslén

Hur är det nu då? Jag behöver göra om denna resa. Ny operation blir det i veckan för att fixa ledbandet. Att ha ont tar på krafterna men vetskapen om att återigen ha gips och göra uppehåll i ridningen gjorde mig ledsen när jag fick besked från läkaren att vi behövde boka in en operation och att jag kommer behöva gips följt av rehabilitering, igen. Jag var ledsen på kvällen efter jag fått samtalet från sjukhuset. Nästa dag skissade jag på en plan för hur jag bäst kan ta vara på tiden före och efter operationen. För mig är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, sedan att dra lärdomar från tidigare utmaningar och fokusera på att hantera motgångar så bra som möjligt. Mitt fokus ligger där. Jag har gjort årets sista galopp i ett vackert vinterlandskap och är nu inställd på en tuff period framöver. Med ett så bra mindset som möjligt ska jag göra det bästa jag kan av detta med längtan efter nästa års träningar och tävlingar med mina två fantastiska hästar.

 Jag delar resan på min Instagram @annelieweinehall för den som vill få mer inblick."

//Annelie Weinehall


Läst 105633 ggr



Fler inlägg

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Sjöberg har ridit sedan barnsben och beskriver sig som en tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Hon äger jag tre hästar, varav en är utlånad till en duktig ungdomsyttare. Hon har en sexåring, e. Donkey Boy, som har startat några medelsvår B under 2023 och en tolvårig häst e. Bellagio med vilken hon red  Lag-SM för Klippans ridklubb i år. De har placeringar upp till Intermediaire och så här skriver Åsa själv: "När vi rider in på framridningen och ser alla fina svårklasshästar så undrar jag varje gång – hur vi hamnat här."
I Gästbloggen reflekterar hon över dokumentären Operation X som visar hur det går till hos Helgstrand dressage.
Gällande Operation X  – är jag en person som ska uttala mig gällande detta?
Jag är en hobbyryttare på ren amatörbasis, det är ingen som lyfter på ögonbrynen när jag finns med i startlistan, eller när min häst kommer in på framridningen. Snarare är det så att jag känner mig som ”kusinen från landet” när jag sitter och rider fram med alla högkvalitativa svårklasshästar. Jag kan dock helt ärligt säga att mina hästar aldrig utsatts för något som är i närheten av det som framkom i Operation X, och givetvis gäller detta för de flesta av oss hästägare. 
Helgstrand dressage är högst involverade i otroligt mycket kopplat till dressyr, både inom och utom Europa. I en del led börjar det till och med pratas om monopol inom dressyrbranschen. Reklamskyltarna på stora arrangemang talar sitt tydliga språk, antal hingstar att betäcka med från Helgstrand Dressage förstärker detta. 
Samma dag som Operation X skulle sändas så började det på eftermiddagen trilla in statements från en rad professionella stall och ryttare i våra sociala medier, både i och utanför Sverige. Det som kommuniceras i dessa är att man tar tydligt avstånd från den hästhållning och hästbehandling som framkommer i Operation X. 
Detta är å ena sidan sett en tydlig symbolisk handling. Att göra ett tydligt avståndstagande från det som sker, men å andra sidan – om vi nu blickar framåt och vill sätta ett stopp från detta så krävs det långt mycket mer än så.  Vad betyder det att svenska ryttare tar avstånd från detta? Givetvis betydelsefullt i det lilla perspektivet, utöver det – ingenting skulle jag vilja säga. Vi har en mängd uppfödare, hingststationer, ryttare, tränare som har större eller mindre samröre med Helgstrand dressage. Jag är fullt införstådd med att det handlar om mångsiffriga belopp, att säga nej till Helgstrand innebär för vissa att säga nej till flera miljoner. Men jag skulle ändå vilja sticka ut hakan och påstå att det inte är för än omgivningen har modet att säga nej som det blir kännbart för Helgstrand. Så länge det inte görs kommer han fortsätta och det finns väl ingen som är så naiv och tror att den metodiska behandlingen som hästarna får utstå kommer försvinna på grund av detta? 
Helgstrands kommunikatör kommer fortsätta trycka ut inlägg där en god och sund hästhållning presenteras. En inte alltför vild gissning är väl att Helgstrand kommer fortsätta försöka påtala sin oskuld och komma med mer eller mindre trovärdiga bortförklaringar. När den värsta häxjakten är över så kommer Helgstrand dressage fortsätta precis som vanligt … såvida inte majoriteten av de företag och privatpersoner som de har samröre med vågar bryta de ekonomiska samarbetena. 
Har hästvärlden mod att exempelvis säga stopp till: 
• Ingen hästägare borde med gott samvete kunna sätta sin häst till salu hos Helgstrand där hästen metodiskt utsätts för misshandel för att prestera och generera en högre försäljningssumma 

• Ingen seriös uppfödare borde vara intresserad av ett samägarskap tillsammans med en aktör som utsätter hästar för fruktansvärd behandling 

• Ingen stoägare borde stötta Helgstrand dressage genom att välja deras hingstar, och jag vet, det begränsar utbudet kraftigt 

• Våra stora seminstationer borde inte vilja ha ett uttalat samarbete med Helgstrand 

• Har hästbranschen mod att inte köpa ryttar- och hästutrustning från exempelvis Kingsland där Helgstrands företag är majoritetsägare 
Med stora gemensamma krafter kan detta stoppas, men det stoppas inte genom att man själv säger sig ta avstånd från detta, det krävs långt mycket mer än så. 
Vågar hästsekten stå upp för våra hästars välfärd, eller tycker vi en massa nu och bara fortsätter som vi gjort hela tiden och tror att detta kommer upphöra av sig själv? 
Jag låter Jens Fredricssons kloka citat avsluta denna artikel, för visst är det så att hästarna inte ska beskyllas för det vi ryttare gör tillräckligt bra. 
"Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig i dag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb"
//Åsa Sjöberg, Kågeröd 

Läst 12361 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Maria Oscarius och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Eriksson driver Stall Steninge By i Gottröra i Stockholm, där de bland annat tar emot hästar för rehabilitering. Annelie, som tidigare har arbetat på Hippson, skrev nyligen detta inlägg på stallets Facebooksida. Hon har nämligen funderat på varför många hästägare nästan känner skam över att ha sin häst på boxvila. Läs hennes tankar nedan.

Den här gästbloggen publicerades ursprungligen i november 2019. Ni har väl inte missat att Annelie numera är en av Hippsons husbloggare? Läs mer om hennes vardag i bloggen Hästliv!

"Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.

Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.

Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!
Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.

1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.

2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.

3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.

4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.

5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.

6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.

Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.

Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.

Mvh Annelie"


Läst 95744 ggr Kommentarer Kommentera

Girl with white pony jumping over the hurdle on equine competiti
Foto: Adobe Stock och Privat

Om denna gästblogg
Susanne Hamberg och är lagledare för Stöcke ponnyförenings elitlag för ponny. Föreningen har tävlat på Strömsholm sedan 1982 och enligt Susanne har det genom åren varit en av årets stora händelser för alla ponnyekipage i Norrland. Flytten av finalen för lagponny-SM – från Strömsholm till Falsterbo – har fått henne att fundera. I ett inlägg på Facebook har Susanne beräknat restider och grovt grundläggande kostnader, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.
Susanne menar att det är superkul att Falsterbo vill ta emot ponnylag och låta alla få känna på hur det känns att ridai Falsterbo, men tyvärr är inte verkligheten rättvis i vårat långa land. Som lagledare tycker Susanne att det är ohållbart att begära att hela familjer ska ta minst en vecka ledigt och sedan lägga dessa extremt höga kostnader för en tävling. Enligt henne är det en svår fråga som skulle behövas diskuteras på alla nivåer innan beslut tas.

Vi har gjort en liten uträkning för resan till Falsterbo nästa år. Finalen för Elitserien har blivit flyttad dit från Strömsholm. Avståndet Stöcke-Falsterbo är 128,4 mil, enkel väg. Fram och tillbaka 256,8 mil. Då skall vi tänka på att vi bor 27 mil från Sveriges mittpunkt, Timrå. Detta betyder att alla ovanför oss har ännu mera mil och dagar i bilen.

Enligt Google tar denna resan 16,23 timmar utan stopp för mat, vila, toa eller vila för hästen. När vi har räknat ut tillåten restid för hästen och uppstallning/övernattning, mat, toa och pauser för hästen så tar resan ner två dygn. 48,23 timmar för en enkel resa ner. Då får det ej vara vägarbeten, olyckor eller några bilproblem.

Detta kostar i diesel = 256.8 mil x 25 kr/mil = 6400 kronor.
Hotell och uppstallning (ej mat inräknat) = 10 663 kr för två personer och en häst.
Resa Stöcke – Falsterbo, tur och retur = 17 000 kronor.

Då är allt räknat på ett barn och en vuxen och en häst. Ingen mat eller något annat som kan behövas på en resa är inräknat. Anmälning, uppstallning och veterinärbesiktning är EJ inräknat. Detta är endast resan som är räknad på och på den enklaste och kortaste tid som är rimligt att räkna på. Resan ner tar två dygn, vi har räknat på en vilodag innan tävling och sedan är det tävling i två dagar.

Sedan är det dags att åka hem och vi kommer hem till Stöcke igen så har det gått sju fulla dagar sedan avfärden. Personligen så är jag nöjd med Strömholms jättetrevliga tävlingar som som vi har 62,9 mil till och det tar oss sju timmar enkel väg. Vi klarar resan på en dag och hela tävlingen tar oftast ej mer än tre dagar med resor. Detta är våra små åsikter om beslutet om att flytta tävlingen från Strömsholm till Falsterbo.

/Susanne Hamberg, Stöcke ponnyförening


Tidigare på Hippson.se:
Ny arrangör för ponnylag-SM


Läst 45374 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.