Gästbloggen - Dressyr med inslag av western: ”Gör underverk att gå utanför sin komfortzon”
MAR
09
2020

Dressyr med inslag av western: ”Gör underverk att gå utanför sin komfortzon”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hilda Andersson är 20 år gammal. Till vardags har hon tränat och tävlat sitt tioåriga sto i dressyr på lokal respektive regional nivå, men vardagen ändrades helt och hållet för ungefär fyra månader sedan. I slutet av oktober förra året beslutade hon sig nämligen för att flytta till Kanada under ett års tid, i hopp om att få uppleva en annan del av ”hästvärlden”. Hon landade på en gård som drivs av ett pensionerat par och disciplinen som de tävlar i är cutting. I texten nedan reflekterar hon över om dressyren kan ta efter westernridning och vise versa.

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson


"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."


Läst 51956 ggr





Fler inlägg

AUG
09
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Wemlert är hopptränare, tävlings- och lägerarrangör med många års erfarenhet av svensk ridsport. Hon har, i egenskap av lägerarrangör, reagerat på den senaste tidens rapportering i media om ridlägerarrangörer. Dels förfäras hon över arrangörer som missköter sig. Dels förfäras hon över drevet som går och där många gånger så kallade "sanningar" får stå oemotsagda. Hon menar också att ridläger i dag är förhållandevis billiga men att det kanske är dags att höja priset för att kunna tillgodose alla krav som ställs. Anna är ordförande i Sveriges ridlägers riksförbund men skriver detta inlägg i Gästbloggen i egenskap av privatperson.

Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma

 


Läst 20151 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
04
2020

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Just nu finns det gott om fästingar i skog och hagmarker. Därför tycker Mälaren hästklinik att det kan vara bra att reda ut begreppen vad gäller hästar och fästingburna sjukdomar. Hippson har fått lov att dela inlägget med våra läsare i Gästbloggen.

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

 


Läst 35685 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
01
2020


Foto: Frida Wismar och Privat

Johanna Ferlin, 18 år, är sedan åtta år tillbaka tävlingsryttare på ponny och tävlar främst i hoppning på lokal till nationell nivå med olika ponnyer. Förutom detta är hon aktiv på olika sociala medier och nyligen publicerade hon en video på Instagram, där hon tar upp ett problem hon uppmärksammat på tävlingsplatsen. Här i Gästbloggen sammanfattar hon innehållet i videon (som du även kan se nedan) och uppmanar alla att tänka till en extra gång, för barnens skull.

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:


Läst 51394 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv