Gästbloggen - ”En gång om dagen får jag klappa på hästarna”
JAN
25

”En gång om dagen får jag klappa på hästarna”


FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Lundkvist är webbredaktör på Hippson, men rehabiliteras just nu efter en ridolycka där hon bröt flera revben samt skadade levern och en lunga. Här gästbloggar hon om sina upplevelser de senaste veckorna – och uppmanar oss alla att tänka lite extra på säkerheten i umgänget med våra älskade hästar.


”Söndagen den 10 januari är en dag jag sent kommer att glömma, och det är troligtvis en dag min sambo kommer att ha på näthinnan en lång tid framöver. Dagen började precis som alla andra här hemma på gården, men jag ville inte riktigt rida. Jag sköt fram uteritten och hoppträningen till eftermiddagen, magkänslan var att jag kanske skulle titta på en film till i stället för att sätta mig i sadeln.
I mitt huvud funderade jag på varför jag inte ville rida just denna dag? Höll jag på att bli sjuk? När jag två timmar senare ligger och väntar på ambulansen slår tanken mig – jag skulle inte ha ridit.
  
Kort efter att jag och sambon hade suttit upp på varsin häst, och hade börjat skritta ut mot skogen, stegrade unghästen jag satt på av okänd anledning. Jag tog beslutet att hoppa av i luften för att vi inte skulle slå över, men i stället hamnade jag bakom henne och utsattes för bakutsparkande, och som tur var oskodda, bakhovar.
Första smällen med båda bakfötterna missade precis huvudet, mycket tack vare att min sambo – som fick bevittna allt – skrek åt mig att flytta på mig. På knä i snön med ryggen mot hästen tog den sista sparken rätt i bröstryggen och gav mig fem frakturer på revbenen, en blödande lever och en skadad lunga. Jag förvånas fortfarande över att jag tänkte att jag kunde sitta upp igen efter att jag hade tappat luften och låg krälande i snön.
  
Fyra dagar på intensiven med fördragna persienner, släckt lampa och epidural i ryggen mot smärtan är som en suddig dimma. Efter ytterligare tre dagar på avdelning ville jag inte mer, jag ville hem. Hem till gården, hästarna och det vanliga livet. Trots doktorer som pratade om änglavakt, föräldrar som vädjade om att jag skulle vara rädd om mig, och vänner som ställde upp med stallskötsel och hästvakt fanns bara en sak i mitt huvud – jag ville till stallet.
  
När jag började må bättre på sjukhuset funderade jag över om jag skulle bli rädd för hästar nu. Jag menar, det vore inte helt oväntat efter att ha fått en sådan omgång – inklusive frakturer några få centimeter från ryggraden – att man kanske blir rädd för sin hälsa och framför allt sitt liv.
Men när vi rullade in på vägen upp mot gården och såg hästarna i sina hagar fylldes hela hjärtat av värme och saknad. En hel vecka hade gått utan att jag hade fått andas in doften av stallet och hästarna, utan att jag hade fått klappa de mjuka mularna och titta in i de chokladbruna ögonen. Det fanns bara en sak att göra, nämligen att stanna till hos dem innan vi åkte upp till huset.
  
Med min överbeskyddande sambo vid sidan fick jag hjälp att gå in till en av hästarna, den där det fanns minst risk för att hon oskyldigt skulle puffa till mig så att jag föll. När jag lyfter upp handen och klappar den mjuka mulen, låter henne sniffa mig i håret och hör henne tugga på sitt goda hö försvinner all smärta, alla tårar och tröttheten efter den jobbigaste veckan i mitt liv.
Det var som att hon visste att jag hade ont och behövde tröstas, för hon lade huvudet mot mig och förmedlade värme på det sättet som bara hästar kan, med ordlös kommunikation. Mitt hjärta smälte på nytt.
Ytterligare ett antal dagar senare får jag ännu knappt gå utanför dörren eftersom jag fortfarande är svag i kroppen av all smärtstillande medicinering. Men en gång om dagen får jag klappa på hästarna, vid kvällsfodringen, när jag får sällskap ner till stallet.
  
Medier skriver ofta om att ryttare är bra material för chefspositioner och att ridskolorna formar utomordentliga ledare. Jag har suttit här hemma vid brasan och funderat, och kommit fram till att mina 23 år i sadeln inte har gjort mig till någon vd – undrar om jag borde klaga någonstans? Men jag måste säga att ridsporten, omedvetet, har format mig till en tuff kämpe. Om man åker i backen ska man upp i sadeln igen, om man får ett nedslag provar man en gång till och när allt känns hopplöst stannar man bara upp, sätter sig i boxen och samlar energi. På gott och ont.
  
Alla tre punkter går att översätta till det vardagliga livet. Att ridsporten inte är en hobby utan en livsstil kan jag absolut hålla med om, men jag skulle vilja dra det så långt som att säga att det är en livslång kärlekshistoria där man inte ger upp.
För jag ser mig själv som en kämpe med många erfarenheter, härliga upplevelser och en del skador – men jag är samtidigt fortfarande den nyförälskade ridskoletjejen som för många år sedan satte sin fot i spiltan hos ponnyn Roxette på Upplands-Bro ryttarförening.
  
Hur kommer det sig egentligen att vi aldrig tröttnar på hästarna? Oavsett vad de ibland utsätter oss för? Den frågan har jag ännu inte funnit svaret på här hemma och jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det helt och fullt. Mina tankar går åt det hållet att de ger så mycket glädje, energi och minnen att vi lätt blundar för en avfallning eller två, håller ni med?
   
Gud vad jag längtar tillbaka upp i sadeln igen. Jag hoppas att ni njuter av att vara i stallet men samtidigt tänker på säkerheten – i alla lägen. För mig har ridhjälm alltid varit en självklarhet, så även under denna ridtur och alla framtida ridturer. Vi har alltid haft som regel att jag inte ska hoppträna när jag är ensam hemma, inte heller rida ut de piggaste hästarna utan sällskap.
Nu lägger vi även till ett inköp av ryggplatta på trygghetslistan, en enkel åtgärd både för att lugna föräldrarna och för att minska risken att hamna på intensiven igen.
  
Ta hand om er allihop!
  
/Annelie Lundkvist”

taggar


liknande webbartiklar


Läst 36172 ggr





Fler inlägg

AUG
05

Gästblogg: "Hästhållningen skiljer sig åt men kärleken till hästen är densamma"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lovisa Berggren bor i Tyskland sedan åtta år och flyttade dit på grund av ett icke-hästrelaterat jobb. I Sverige hade hon egna hästar och tränade och tävlade i främst dressyr upp till Lätt A, hon har även ridit montélopp. I Tyskland rider och tränar hon ett par olika hästar och hoppas kunna börja tävla i dressyr när hon har tagit tysk tävlingslicens.

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.


Läst 50374 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
02

Gästblogg: Glöm inte av munnen när du köper häst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nina Lundgren är veterinär och hästodontolog. Hon är verksam i Skåne men även i Stockholmsområdet. Nina har arbetat som veterinär sedan 2001 och driver sedan 2009 Svenska Hästtandvården. Vi har fått Ninas tillåtelse att dela ett inlägg hon gjort på Facebook. Där berättar hon om en häst med stora problem med käken, vilket inte uppmärksammats vid besiktningen. Hon vill råda alla som ska köpa häst att begära en fullständig genomgång av munhålan.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog


Läst 73395 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 97198 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv