Gästbloggen - En hyllning till alla ridskolehästar
OKT
13
2020

En hyllning till alla ridskolehästar


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Lundqvist är ridskolechef hos Göteborgs fältrittklubb. I ett inlägg på ridskolans Facebook hyllar hon alla ridskolehästar. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägg här i Gästbloggen.
Älskade ridskolehäst❤️ – Tack för att du på bästa sätt hjälper våra elever att utvecklas som ryttare och hästmänniskor. Tack för att du hjälper oss ridlärare att bli bättre pedagoger och hitta nya sätt att förmedla kunskap utifrån dina och ryttarens förutsättningar. Tack för att du lär oss människor att läsa av djur. Tack för att du tålmodigt låter elev nummer 14 sitta upp på dig för den här veckan.

Tack för att du står ut med skratt, gråt, nervositet och osäkerhet från oss människor. Tack för att du tar hand om elever som inte alltid rider dig i balans, som råkar rycka dig i munnen eller dunsar ner med rumpan på din rygg. Tack för att du trotsar dina instinkter och inte rusar iväg när något plötsligt händer. Tack du fantastiska ridskolehäst för att du hjälper oss att få drömmar att gå i uppfyllelse.

Och till dig elev. Du kanske inte alltid får rida din favorithäst, men tänk på att hästen inte får välja dig som ryttare. Alla våra hästar har en förmåga att dansa fram och om den inte gör det med dig handlar det helt enkelt om att du inte rider den på ett sätt som möjliggör detta.

Skyll aldrig på hästen, gör istället vad du kan för att ge den rätt förutsättningar för att arbeta så bra den kan på sin arbetstid. Våra hästar är våra hjältar och de förtjänar att hyllas varje dag, så ge den hästen du ska rida en extra klapp och kärlek i dag, i morgon och nästa vecka.

//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK

TRANSPORTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hästtransport på Hippson Market:
Ovan visas de sex senaste annonserna inom kategorin:
"Transporter | Alla".
Har du en egen transport att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Transporter" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

taggar


liknande webbartiklar


Läst 30359 ggr





Fler inlägg

OKT
19
2020

Foto: Privat.

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.

Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.

På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.

Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.

Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?

Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.

Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.

Avslutningsvis vill jag
bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.

Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!

/Maria Stigsson


Läst 5710 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
12
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Escalon Lux N var fyra år rekommenderades han till bruksprovet. Efteråt var han mycket stresspåverkad. Evelina Wilhelmsson, som äger hästen tillsammans med sin mamma Annelie, beskriver det som att han gick in i väggen. Vägen tillbaka hittade de av en slump, efter en trafikolycka. Här berättar Evelina om resan hon gjort tillsammans med Escalon Lux N, som visat att han trivs bäst utan både sadel och träns.

Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen". 

Escalon Lux N (född 2009, e. Escudo I u. Selma ue. San Brasil) talade som tioåring tydligt om att han trivdes bäst att bli riden barbacka i grimma. Jag som ryttare kom egentligen på detta av en ren slump, efter en trafikolycka i Göteborg där vi krockade med bil och släp när vi var på väg ner till Jonas Thornell för en hälsokontroll. Tyvärr fick Escalon en mindre skada i ryggen efter krocken. Han behandlades, vilade och skulle sedan sättas igång när vintern hade kommit. Därav skedde igångsättningen barbacka och av lathet satt jag upp i hans vanliga grimma med tyglarna fästa i grimman. Det visade sig vara något han trivdes väldigt bra med. Helt plötsligt blev hästen rörligare, mer avslappnad, gick fram till handen för skänkeln på ett helt annat sätt än tidigare, hoppade bättre och musklade sig helt plötsligt korrekt. 

Den några år gamla
sadeln som var utpassad till honom var några få millimetrar för trång, något en "vanlig" häst inte borde reagera på enligt sadelutprovare. Lite smått motvilligt fick jag beställa en helt ny sadel efter att ha provat en med lite, med betoning på lite, mer bogfrihet. Något han visade tydligt att han trivdes bättre i. Han var alltså helt frisk och den gamla sadeln låg inte dåligt alls men Escalon ville ha lite mer plats att röra sig i. Under tiden jag väntade på den nya sadeln så fortsatte barbackaridningen. Till slut hoppade vi upp till 1,30-banor barbacka i grimma hemma och använde bara den gamla sadeln vid tävling eller träning.

När den nya sadeln
anlände trivdes han mycket bättre men han visade snart tydligt, genom att ställa sig stilla och skrapa med hoven, att han vid träning hemma ville bli riden utan sadel. Så har det fortsatt. Han är helt enkelt mer avslappnad när han får röra sig helt fritt. Man kan kanske jämföra det med att gå och dra upp axlarna hela dagarna. Förutom att få kramp i axlar och nacke så hade det börjat göra ont på fler ställen i kroppen också. Om jag får spekulera fritt så tror jag det var så han kände det men vad vet jag, tyvärr kan jag inte prata med min häst, jag kan bara försöka vara lyhörd på vad han visar för mig.

Nu tävlas han än
så länge upp till 1,30-nivå med sikte mot högre höjder. Han rids enbart barbacka i grimma eller i sitt nya bettlösa träns på hemmaplan. Hans sadel används i stort sett endast vid hoppträning eller tävling och då är han helt okej med att ha den på. Får han välja själv så väljer han alltid att vara utan sadel. Jag har vid flertalet gånger testat att lägga på sadeln hemma och han protesterar som sagt snabbt genom att skrapa med hoven så fort vi kommer ut i paddocken. Han går att övertala men tar man sedan av sadeln så blir det en helt annan ridkänsla. Ett annat tryck i steget och en mer avslappnad häst. Nu har vi kommit fram till att han på tävling, vid gott humör, kan behöva ett tredelat bett i munnen. Dom dagarna rids han då i sitt bettlösa träns och med ett bett i munnen med två olika tyglar. Varav en är fäst i nosgrimman och en i bettet, detta för att kunna ha mer kontakt på tygeln till nosgrimman än till munnen.

Det jag tycker är så
roligt med det här, är att visa på att många passar in i "systemet" men helt enkelt inte riktigt alla och ibland får man som ryttare lyssna in vad hästen försöker säga. Den här hästen har till exempel alltid varit livrädd för att bli klippt och behövt lite lugnande. För två år sedan kom jag på att det gick alldeles utmärkt att klippa honom om han fick stå lös i gången, då han förmodligen visste att han kunde komma undan "faran" lätt. Där stod han istället och sov under tiden jag klippte honom trots, eller i detta fallet tack vare, att han var helt lös. 

Escalon
 är en väldigt
speciell häst med ett stort hjärta, som gjort mig både grå- och tunnhårig under alla år, men det är med glädje som jag förstått att vi har hittat rätt. Titt som tätt får jag frågan "går det verkligen att rida igenom honom barbacka" och lika ofta är mitt svar "ja absolut, han går bättre utan sadel än med den". Och med detta sagt så vill jag dela min berättelse och visa andra hur viktigt det kan vara att förstå att varje häst, precis som vi människor, är individer och det finns dom där som är lite "extra" som kanske faktiskt måste specialbehandlas lite. Det finns dom som helt enkelt inte är mogna för stora mentala uppgifter tidigt i livet. Det finns dom som stänger inne sin stress men inte visar den utåt. Escalon är en av dom hästarna.

Visst hade jag kunnat
be honom att göra sitt jobb med en sadel på och bett i munnen men varför inte försöka ge hästarna bästa möjliga chans att kunna prestera eller kunna klara av det vi ber dom att göra. Vi har till exempel redan sett Peder Fredricson med flera, testa sig fram med att rida utan skor. Några fungerar det på, andra inte. Trots att jag är tävlingsmänniska och har som mål att lyckas med det jag gör så är det viktigaste för mig att jag vet att mina hästar mår så bra som möjligt och att jag gör mitt bästa för att hitta det just dom trivs bäst med så de kan bli så bra som möjligt. Oavsett om det innebär att jag får gå runt i smutsiga ridbyxor varje dag efter barbackaridning eller om det innebär att rida i sadel. Bara för att Escalon vill bli riden på detta viset så innebär det ju självklart inte att jag rider mina andra hästar på samma sätt, för det hade inte fungerat utan sadel och träns på dom helt enkelt. 

Veterinärer, hovslagare,
tränare och equiterapeuter har sett Escalon under många år och är alla överens om att han mår betydligt bättre nu än han tidigare gjort, både fysiskt och mentalt. Att jag har fått en fantastisk ridkänsla på köpet, en häst som äntligen börjat släppa loss i hoppningen och mycket bättre egen balans på hästryggen, det är bara en stor, stor bonus!

/Evelina Wilhelmsson

Läst 39805 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
09
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Elsa Berggren är 20 år och bor i Falun, Dalarna. De senaste åren har hon haft fullt upp med arbete i Sverige och utomlands, egna hästar och den egna hästverksamheten samt träningar. Förra hösten mådde hon mycket dåligt och i inlägget lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman. Sedan dess har hon i högre grad prioriterat att ta hand om sig själv, genom mindre stress, god kost och sömn, och hon försöker att alltid vara ledig tre kvällar i veckan. Inlägget nedan skrev hon först på Instagram och hon fick stor respons från ryttare som känner igen sig. Missa inte intervjun med Elsa längst ner.

Hösten 2019 var jag helt slut. Jag kom hem från två hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut och dag in i 15 månader, lediga dagar var som bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång. Huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas och pappas soffa, mina 54 kilo som fanns kvar på mina 175 centimeter. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte det. "Har du gått in i väggen? Hur mår du?".

Vart var ni när jag gick upp klockan 05.30 varje dag och kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer att löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tyna bort, löna sig med att förlora vänner.

Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Vår otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen.

Jag vet i dag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal och snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden.

Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem och så vidare. Jag skäms nu när jag skriver det. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, men att sova fyra timmar om natten, jobba sju dagar i veckan alla veckor om året, aldrig hinna äta lunch, aldrig hinna tillbringa tid med sambon, aldrig kunna planera in en middag med sin bästa vän... Det är inte friskt, inte ens för en hästmänniska och DET ÄR OKEJ att säga "vet ni, det här håller inte. Jag vill vara ledig tre kvällar i veckan".

Jag önskar att någon sa det till mig, för i mina ögon var jag lat då. I dag vet jag att det är smart. Godnatt och var rädda om er, precis som ni är med era hästar. Dom hade ni aldrig kört rakt in i väggen, gör inte det med er själva heller.

/Elsa Berggren


Hej Elsa, hur ser din vardag ut i dag?
– Jag driver egen hästverksamhet som ryttare och tränare och jobbar med sociala medier. Jag jobbar också deltid i butik.

Vad fick dig att skriva inlägget just nu?
– Först la jag ut en instastory på morgonen, på väg till stallet och skrev typ "vad håller jag på med?". Sen skulle jag jobba från 09.30 till 18.30 och sedan åka direkt för att hålla träningar till klockan 21. Många svarade och berättade hur de har det så här varje dag, och ville ha någon slags bekräftelse eller ett "bra jobbat". Men jag kunde inte svara så, utan istället kände jag igen mig och tänkte på tiden när jag kämpade som mest, och så skrev jag det här inlägget.
– Jag vill inte stötta ett destruktivt beteende. Visst, jag går alltid upp innan klockan 06.00 på morgonen, för det gillar jag, men nu är jag mycket mer noggrann med att få till sömn och mat. Jag går på halvfart jämfört med förr. Alla vill bli bättre, som ryttare, tränare eller hästmänniskor, men jag har lärt mig skillnaden på kvalitet och kvantitet.

Vad var det som fick dig att inse att du höll på att bli utbränd?
– Förra hösten hade jag precis kommit hem från ett jobb utomlands. Jag hade inte träffat min familj på länge, och just då hade jag inget annat jobb som började direkt. Det fick mig att tänka till, "vad har jag hållit på med?". Jag är en person som aldrig känner efter, men någonstans förstod jag ju att det inte var normalt att vara 18 år och ständigt äta värktabletter för att inte få migrän. Jag låg hemma med halsfluss en gång i halvåret och var aldrig hemma från jobb mer än 24 timmar även om jag precis fått penicillin. Jag gick på full fart, sen stupade jag totalt.

Vad har du för råd till andra som känner igen sig?
– Det är svårt att hitta en balans i vardagen, många gör ju så här eftersom de behöver få ihop det ekonomiskt. Som hästägare ska man inte underskatta att skaffa en medryttare, för att på så sätt få en hästfri dag i veckan. Inte för att man vill det, utan för att det är vad som behövs. Det finns ingen mall att följa, men vill man plugga och ha häst, behöver man ofta ha ett extrajobb för att ha råd. Då har man redan fyllt ut alla procenten per dag, och går på mer än 100 procent.
– Jag försöker som sagt ha tre lediga kvällar i veckan, och de dagar då jag jobbar i butik ser jag till att antingen vara i stallet på morgonen eller på kvällen. Inte både och. Det måste finnas tid till att ta hand om sig själv.

Vad har du fått för respons från din omgivning?
– Jag har många smarta människor runt mig, och det är stor skillnad på hur hästfolk och andra ser på det här. Mina kollegor i butiken blir oroliga när jag säger att jag ska åka direkt till nästa jobb, "du har ju inte suttit ner på hela dagen!". Hästfolk slår en på axeln och säger att "det är vad som krävs" eller "du är av det rätta virket". Det är vad jag reagerar mest på, för hästfolk är det normalt att springa rakt in i väggen i full fart.
– Efter att jag skrev inlägget har jag blivit överröst av meddelande från folk som känner igen sig och tycker att det är bra att jag lyfter detta. Det har jag aldrig hört förut.

Hur mår du i dag?
– Jag mår så mycket bättre än för ett år sedan. Jag minns inte senast jag hade migrän.

Visa det här inlägget på Instagram

Över 50 nya meddelanden i min DM. 50 meddelanden som lyder liknande ”jag går upp 04.30 för att hinna med tre hästar, 100% studier och butiksjobb 10-19. Snittar 5h sömn per natt”. Jag försöker svara på alla mina DM men jag kan inte svara på detta. Vad ska jag skriva? ”Fortsätt kämpa!” ”You go girl!!” Hösten -19 var jag helt slut. Jag kom hem från 2 hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut dag in i 15 månader, lediga dagar var bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång, huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en Treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas o pappas soffa, mina 54kg som fanns kvar på mina 175cm. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte. Har du gått in i väggen? Hur mår du? Vart var ni när jag gick upp 05.30 varje dag, kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tina bort, löna sig med att förlora vänner. Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Våran otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen. Jag vet idag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal o snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden. Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem osv osv. FORTSÄTT PÅ BILD 4

Ett inlägg delat av E L S A B E R G G R E N (@elsaberggrense)


Läst 54203 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv