Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport.
Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen.
Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla.
Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman –Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den.
På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse.
På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls.
Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM.
För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset.
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!
/Alexander Zetterman
Se klippet nedan:
Foto: Adobe Stock och Privat
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
Nu när det är så här fruktansvärt torrt torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.
Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt.
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.
Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen.
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!
/Peppe
| Läst 178748 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Blue Ivy Leigh "Bella" (född 2018, e. Van Vivaldi u. Gasella ue. De la Gardie)
Vilken dag! Om möjligt var jag ännu mer stolt över Bibbi när jag vaknade dagen efter ❤️Hon är ett oerhört vasst sto – brås på mamma – men det var också det jag föll för hos mamma Bella. Det var ju bara den där biten att sko, åka släp, gå i hage, leda, rykta, stå ensam, stå på gången, vara på tävlingsplats, klippa, bada och att rida ensam som inte funkade de första sju åren med henne – för att rida var hon ju helt fantastisk!
Jag och mamma sa det: skulle vi ta föl på Bella ville vi dels förstärka alla hennes fantastiska sidor (för tro mig, det var många), dels försöka applicera ett gott temperament och självförtroende med en hingst som hade detta att tillgå. Hingsten med stort H heter Van Vivaldi. Jag föll för honom första gången jag såg honom på en uppvärmning och Caroline Darcourt lotsade honom som att dom två aldrig gjort annat. Jag glömde för en sekund att rida själv. Han var kolsvart och graciös med samma power som Bella, men det fanns ett sånt där ”cool dude”-lugn över honom. Något som sa: "Nu är jag här, ni kan sopa av prispallen redan nu". Det sa klick och året efter hade Bella guld i magen – oj så lyckliga vi var! Ni undrar hur det gick för Van Vivaldi året innan? Han vann så klart.
Vi ville alltså göra allt i vår makt för att det kommande fölet skulle bli trygg i sig själv från början. Vi skulle försöka plantera ett gott självförtroende hos den lilla och om det gick att göra genetiskt ville vi försöka med det. Träningsmässigt skulle vi introducera lastning, vatten, lyfta fötter och stå på gången tidigt. Vi skulle applicera det stöd Bella behövde från oss senare i livet på den lilla tidigt i livet. Allt skulle vara kul och inte läskigt! Självförtroendet var det dock inget fel på när Bibbi kom till världen, men det var det där med auktoritet. Vem bestämde om inte hon? Tina Turner i hästform – en tuff brud i lyxförpackning.
På unghästtestet såg vi den stora självsäkerhet och självförtroende som Bibbi besitter, men också den lite blyga delen av henne som behöver vägledning och stöd. Och nu kommer den blödiga delen av denna story – Rebecca Von Knorring.
Oj, oj, oj vilket jobb du gjort! Med ditt "never ending"-tålamod, ditt lugn och din vänlighet. Inget får stressas eller pressas fram. Allt är på Bibbis villkor, hon boostas och hyllas för små vinster! Som att hantera en bräcklig men kaxig 13-årig tjej med ny skinnjacka och mycket bubblande känslor i kroppen behövde hon en äldre kompis att luta sig mot. Någon som berättade om livets stora hinder och hur man tar sig över dom. När Bibbi greps av scenskräck och genast blev lite blyg inne på banan fick jag en klump i magen. En flashback till en ung och stressad Bella som kastade sig omkring på tävlingsplatsen, som råkade nocka mig i ansiktet i all stress och sedan var den dagen över. Jag tänkte: "Nej, hon får inte bli stressad nu! För allt i världen!" – och det blev hon inte heller!
Hon knallade in lite bakom Rebecca, tittade lite frågvist och undrade vad hon skulle göra. Du, Rebecca, med ditt kroppsspråk som utstrålar trygghet och självförtroende, rättade till Bibbis skinnjacka och sa: "Det här är lätt, så här ska vi göra". Du guidade henne rätt hela vägen och att Bibbi tittade lite under lugg under testet struntar jag dyrt och heligt i.
Ni tillsammans uppfyllde alla våra högsta önskningar och drömmar. Bibbi visades i alla gångarter, hoppade med lätthet om än lite ointresserad och visade upp ett fantastiskt ridprov. Hon stod lugnt vid transporten och kikade in de stora långtradarna som passerade Strömsholms röda ridhus. Hon såg sin kompis Ed sadlas och tittade lite förundrat på en kompis som säkert på grund av lite rampfeber fick lite sadeltvång på parkeringen. Bibbi gick på transporten, åt sitt hö, stod som ett ljus på trailern i två timmar hem, väl hemma hälsade hon glatt på polarna i stallet och åt sitt hö. Trygg, lugn och en bra erfarenhet rikare. Rebecca, du är fantastisk! Tack snälla för att du lägger en grund för något som jag tror kommer bli riktigt bra i framtiden, jag vet att hon kommer att bli helt fantastisk.
Sa jag förresten att Bibbi kan skos, lastas, stå på gången, vara själv, ledas, gå i hage, duschas, ryktas och ridas ensam också? Allt det där hennes mamma inte kunde? För det kan Bibbi!
| Läst 51304 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: @lindagabor_photography
I dag firar Jeddan och jag ett halvår 🥳. Att köpa häst kan vara hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart … Det är verkligen SÅ lärorikt.
Innan jag skaffade Jeddan visste jag inte att:
1. Jag skulle få möjlighet att göra research på kirurgakuten. Tack för det liksom.
2. En kopia av Sovjetunionens president plötsligt skulle dyka upp på ena höften. Och det är inte det enda blåmärket på ett halvår.
3. Långa naglar ... ja, de kan man antingen klippa själv – eller bryta av en efter en per stallbesök. Beror på vad du föredrar.
4. Nästa naprapatbokning inte är till mig. Som hästägare står du och masserar din nackspärr och sneglar längtansfullt mot equiterapeutens laserapparat – som behandlar din fyrbenta vän, inte dig.
5. Fryser du på vintern? Räkna med att din jackbudget går åt till minst tre varianter med olika gram, beroende på kyla. Till hästen alltså. Plus separat halsdel (hoppas att Tommy inte läser detta). Själv har jag en och samma läckande dunjacka (med oklart antal gram).
6. Just det, en hink i hagen behövs också. Och då pratar vi inte vilken som helst, utan en isfri variant för 2 700 kronor. Plus lock, men det bör jag kanske inte gå in på, det blir så negativt.
7. Oroligt lagd? Välkommen till hundra procent visshet om att vad som helst kan hända när som helst. I bästa fall handlar samtalet från stallet om en tappsko eller det mindre trevliga resultatet på senaste träckprovet. Inte en katastrof.
8. Den största chocken med egen häst är ändå att jag var mer övertygad om att jag kunde rida – förut. Nu är jag inte lika säker längre. Lite sent att komma på det kanske.
Nåja, tur för Jeddan att han är så söt och trevlig i all hantering. Vi har det väldigt mysigt tillsammans och tar allt i myrsteg. Är fortfarande glad att jag vågade satsa på en häst, tro det eller ej. Galet, mysigt och spännande.
PS. Om jag har glömt någon punkt, fyll gärna på.
//Sofie Sarenbrant
Fotnot: I nummer 3/2021 av kunskapsmagasinet Hippson berättar Sofie Sarenbrant mer om livet som hästägare. Tidningen når prenumeranterna 10 juni och finns även på vår premiumsajt.
| Läst 83938 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning
– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.
