Gästbloggen - Gästblogg: Angående ”lata funktionärer”
AUG
07

Gästblogg: Angående ”lata funktionärer”


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cissi Marberg skrev ett uppmärksammat Facebook-inlägg under förra veckans Laxhoppet på Lilla Edets ridklubb, som vi har fått lov att dela nedan. Cissi är 36 år och har varit med och engagerad i klubben sedan 1986, hon har varit aktiv i tävlingssektionen i cirka tio år. Till vardags jobbar hon femskift på Edet Bruk och har tre egna hästar, varav en egen uppfödning hon tävlar i dressyr till och med Msv B:2.

 
»"Det är så lata funktionärer här", sa en man
så att tjejen i grinden skulle höra det på vår hopptävling i dag. Till dig skulle jag vilja säga några saker:
 
Jag vet inte vem eller vilka du syftade på i dag men jag vill ändå berätta att jag är 36 år gammal och ofta funktionär på min förenings tävlingar oavsett om det är hoppning, mounted games eller dressyr. Själv hoppade jag förr, men det är jag för rädd för nuförtiden så mitt stora intresse är dressyr. För två veckor sedan lade jag i runda slängar 100 ideella timmar på vårt dressyrmeeting. Det var en av mina fyra semesterveckor det.
 
Den här sista semesterveckan lägger jag tre och en halv dag på att stå som funktionär på vårt hoppmeeting. I går stod jag på banan hela dagen, då mestadels regnet pissade ner. Det var blött och jag fick gå i gummistövlar hela dagen. Jag har en dålig fot på grund av en gammal skada så jag kan egentligen inte gå en hel dag i gummistövlar, men jag kom på den briljanta idéen att linda min fot stenhårt med en wetraplinda. Det funkade toppen får jag nog säga.   
I dag var vädret mer på vår sida, inget kalasväder men det regnade inte. Har jag sagt att jag även har en skada i ryggen? Den har flera år på nacken men det är bara att bita ihop när man ska flytta tunga stöd. Har även ett kasst knä som jag opererade för många, många år sedan. I går tog jag en sömntablett för att kunna sova en hel natt för att min fot och rygg inte känns hundra, så att jag skulle orka med den här dagen.
 
Nej, jag rör mig inte fort på banan, springer ogärna och sitter gärna ner. Men jag är där, plockar upp bommarna som rivs och bygger om mellan klasserna. Har jag sagt att jag har tre hästar? De vilar under denna helg för att jag är för trött för att göra något vettigt med dem. Men de ska matas, släppas ut, mockas åt och sedan tas in igen på kvällen.
 
Jag ska även berätta om tjejen i grinden. Hon red förr i tiden men inte längre. Hennes syster har häst som hon klappar på ibland. Hon har stått i grinden i två heldagar för att hon tycker att det är skoj med Laxhoppet. I morgon kommer hon igen.
Du vet ena tjejen på framhoppningen? Hon har en liten bebis som hon ordnade att mormodern tog hand om den tiden hon hade hand om framridningen. Vad gjorde pappan till barnet tänker du säkert nu? Jo, han hjälpte svärfar på parkeringen, dessutom tog han med en kompis som inte har något hästintresse. När vi sedan byggde om kom de och hjälpte till att ordna banan inför morgondagen.
 
Några av tjejerna på banan tävlade även under dagen. De hjälpte till både före och efter sina starter. En av dem tävlade inte för att hon tyckte att det var för höga klasser. En annan vars häst är skadad och inte kan delta kom ändå för att hjälpa till.
En som bor en bit bort kom tidigare för att hjälpa. En var ponnymamma som kom för att vi skulle bli fler på banan, dagen innan skickade hon dit sin gubbe att hjälpa till på parkeringen och dottern att hjälpa till att ta tid. En annan ponnymamma är egentligen livrädd för hästar men hon hjälper till ändå. Några av tjejerna som kommer och hjälper till på tävlingen är inte ens medlemmar, de gör det för att de tycker att det är roligt att hjälpa till.
 
Du var säkert i kaféet en sväng under dagen? En av damerna där hjälper allt som oftast till på våra tävlingar trots att det var många år sedan hennes dotter slutade rida, själv har hon nog inte suttit på en häst på åratal. Två andra mammor stod också där med sin döttrar, de tävlar inte heller utan är glada "amatörer" som glatt lägger ner sin tid på att hålla kaféet öppet. En annan har häst på klubben men tävlar inte.
  
I domartornet hittar du bland annat föräldrarna till två tjejer som rider på vår ridskola. De kunde inget om häst förrän deras barn började på ridskolan för x antal år sedan. Nu är de aktiva på våra tävlingar även om deras barn rider ponny och inte häst. Deras ungar har också hjälpt till. Och hon i sekretariatet, hon genomförde en tuff operation sent i våras och biter ihop mer än du tror.
 
Sedan har vi tävlingsledaren som har suttit med startlistor och ändringar hit och dit samtidigt som hon ska vara spindeln i nätet, hon tävlar heller inte hoppning. Dessutom kommer hennes vuxna barn som inte tävlar eller rider aktivt och hjälper till. Hennes man har snickrat ihop ett gäng av våra hinder.
När jag var klar för dagen satt han som harvar banorna i traktorn och körde på banan för att göra underlaget så bra som möjligt inför morgondagen, han har varit på plats sedan tidigt i morse för att tillsammans med grabbarna styra upp parkeringen.
Jag kan säkert hålla på en stund till och berätta om alla som kommer och hjälper till, men jag tror att ni förstår poängen.
 
Varför hjälper man till? Jag kan bara tala för min egen del. Jag gör det för att jag älskar ridsporten och tävlingar! Jag gör det för att mina kompisar finns på plats och vi allt som oftast har roligt ihop. Jag gör det också för att min klubb ska få inkomster så att den kan leva och må bra och vi kan få fortsätta att utveckla oss själva och vår klubb! Jag gör det för att jag ska kunna ha råd att tävla, för helt ärligt, utan ideella insatser hos klubbarna kommer anmälningsavgifterna att bli skyhöga!
 
Jag säger inte att vi är perfekta, jag säger inte att vi inte gör fel – för det gör vi precis som alla andra. Jag säger inte att man inte får ha åsikter om arrangemanget för det får man. Har du saker du tycker att vi kan förbättra, säg gärna till på ett konstruktivt och trevligt sätt så kan vi säkerligen förbättra oss genom dina tips! Har du frågor varför vi gör saker på vissa sätt, fråga oss gärna så svarar vi. Man kan även fråga våra proffsiga överdomare, domare och banbyggare under tävlingen.
 
Så till dig som i dag var tvungen att vräka dig ur att "det är så lata funktionär här" så att en funktionär hörde. Ta dig en funderare, är det verkligen nödvändigt att säga så högt och tydligt inför funktionären? Kunde du inte ha väntat tills du satte dig i bilen och sagt det mellan er två när ni åkte hem, så vi slapp att få höra det? För egentligen tror jag inte att du menade att såra någon, men sådana ord gör faktiskt folk ledsna oavsett om man är lat eller inte.
 
Till er som inte vräker ur er tråkiga saker inför funktionärer vill jag säga: Tack för att ni kommer till oss och tävlar, ni är toppen! Och till alla er som hjälper till på Laxhoppet. Liten som stor insats, ni är bäst!!!
 
/Cissi Marberg«

Så här skriver Cissi till Hippson angående sitt inlägg:
»Jag tycker att det är fantastiskt roligt att planera och genomföra tävlingar, även om det kräver mycket tid och engagemang. I går när min kompis berättade vad "gubben" sagt blev jag så trött. Trött på att det är så lätt för folk att gnälla högt och ljudligt och ville därför försöka ge en inblick i vilka som kommer och hjälper till på tävlingar. Jag är överväldigad över vilket gensvar det blev!
  
Jag vill väldigt gärna säga att jag inte på något sätt vill klanka ner på de tävlande eller på publiken, majoriteten är helt fantastiska och det är ju därför man väljer att lägga sin tid på det. Men ibland är det lättare att minnas de där små taskiga orden i stället för de där stora och fina.«

Läst 59083 ggr





Fler inlägg

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 18091 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 23228 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 29171 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv