Gästbloggen - Gästblogg: Angående ”lata funktionärer”
AUG
07
2017

Gästblogg: Angående ”lata funktionärer”


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cissi Marberg skrev ett uppmärksammat Facebook-inlägg under förra veckans Laxhoppet på Lilla Edets ridklubb, som vi har fått lov att dela nedan. Cissi är 36 år och har varit med och engagerad i klubben sedan 1986, hon har varit aktiv i tävlingssektionen i cirka tio år. Till vardags jobbar hon femskift på Edet Bruk och har tre egna hästar, varav en egen uppfödning hon tävlar i dressyr till och med Msv B:2.

 
»"Det är så lata funktionärer här", sa en man
så att tjejen i grinden skulle höra det på vår hopptävling i dag. Till dig skulle jag vilja säga några saker:
 
Jag vet inte vem eller vilka du syftade på i dag men jag vill ändå berätta att jag är 36 år gammal och ofta funktionär på min förenings tävlingar oavsett om det är hoppning, mounted games eller dressyr. Själv hoppade jag förr, men det är jag för rädd för nuförtiden så mitt stora intresse är dressyr. För två veckor sedan lade jag i runda slängar 100 ideella timmar på vårt dressyrmeeting. Det var en av mina fyra semesterveckor det.
 
Den här sista semesterveckan lägger jag tre och en halv dag på att stå som funktionär på vårt hoppmeeting. I går stod jag på banan hela dagen, då mestadels regnet pissade ner. Det var blött och jag fick gå i gummistövlar hela dagen. Jag har en dålig fot på grund av en gammal skada så jag kan egentligen inte gå en hel dag i gummistövlar, men jag kom på den briljanta idéen att linda min fot stenhårt med en wetraplinda. Det funkade toppen får jag nog säga.   
I dag var vädret mer på vår sida, inget kalasväder men det regnade inte. Har jag sagt att jag även har en skada i ryggen? Den har flera år på nacken men det är bara att bita ihop när man ska flytta tunga stöd. Har även ett kasst knä som jag opererade för många, många år sedan. I går tog jag en sömntablett för att kunna sova en hel natt för att min fot och rygg inte känns hundra, så att jag skulle orka med den här dagen.
 
Nej, jag rör mig inte fort på banan, springer ogärna och sitter gärna ner. Men jag är där, plockar upp bommarna som rivs och bygger om mellan klasserna. Har jag sagt att jag har tre hästar? De vilar under denna helg för att jag är för trött för att göra något vettigt med dem. Men de ska matas, släppas ut, mockas åt och sedan tas in igen på kvällen.
 
Jag ska även berätta om tjejen i grinden. Hon red förr i tiden men inte längre. Hennes syster har häst som hon klappar på ibland. Hon har stått i grinden i två heldagar för att hon tycker att det är skoj med Laxhoppet. I morgon kommer hon igen.
Du vet ena tjejen på framhoppningen? Hon har en liten bebis som hon ordnade att mormodern tog hand om den tiden hon hade hand om framridningen. Vad gjorde pappan till barnet tänker du säkert nu? Jo, han hjälpte svärfar på parkeringen, dessutom tog han med en kompis som inte har något hästintresse. När vi sedan byggde om kom de och hjälpte till att ordna banan inför morgondagen.
 
Några av tjejerna på banan tävlade även under dagen. De hjälpte till både före och efter sina starter. En av dem tävlade inte för att hon tyckte att det var för höga klasser. En annan vars häst är skadad och inte kan delta kom ändå för att hjälpa till.
En som bor en bit bort kom tidigare för att hjälpa. En var ponnymamma som kom för att vi skulle bli fler på banan, dagen innan skickade hon dit sin gubbe att hjälpa till på parkeringen och dottern att hjälpa till att ta tid. En annan ponnymamma är egentligen livrädd för hästar men hon hjälper till ändå. Några av tjejerna som kommer och hjälper till på tävlingen är inte ens medlemmar, de gör det för att de tycker att det är roligt att hjälpa till.
 
Du var säkert i kaféet en sväng under dagen? En av damerna där hjälper allt som oftast till på våra tävlingar trots att det var många år sedan hennes dotter slutade rida, själv har hon nog inte suttit på en häst på åratal. Två andra mammor stod också där med sin döttrar, de tävlar inte heller utan är glada "amatörer" som glatt lägger ner sin tid på att hålla kaféet öppet. En annan har häst på klubben men tävlar inte.
  
I domartornet hittar du bland annat föräldrarna till två tjejer som rider på vår ridskola. De kunde inget om häst förrän deras barn började på ridskolan för x antal år sedan. Nu är de aktiva på våra tävlingar även om deras barn rider ponny och inte häst. Deras ungar har också hjälpt till. Och hon i sekretariatet, hon genomförde en tuff operation sent i våras och biter ihop mer än du tror.
 
Sedan har vi tävlingsledaren som har suttit med startlistor och ändringar hit och dit samtidigt som hon ska vara spindeln i nätet, hon tävlar heller inte hoppning. Dessutom kommer hennes vuxna barn som inte tävlar eller rider aktivt och hjälper till. Hennes man har snickrat ihop ett gäng av våra hinder.
När jag var klar för dagen satt han som harvar banorna i traktorn och körde på banan för att göra underlaget så bra som möjligt inför morgondagen, han har varit på plats sedan tidigt i morse för att tillsammans med grabbarna styra upp parkeringen.
Jag kan säkert hålla på en stund till och berätta om alla som kommer och hjälper till, men jag tror att ni förstår poängen.
 
Varför hjälper man till? Jag kan bara tala för min egen del. Jag gör det för att jag älskar ridsporten och tävlingar! Jag gör det för att mina kompisar finns på plats och vi allt som oftast har roligt ihop. Jag gör det också för att min klubb ska få inkomster så att den kan leva och må bra och vi kan få fortsätta att utveckla oss själva och vår klubb! Jag gör det för att jag ska kunna ha råd att tävla, för helt ärligt, utan ideella insatser hos klubbarna kommer anmälningsavgifterna att bli skyhöga!
 
Jag säger inte att vi är perfekta, jag säger inte att vi inte gör fel – för det gör vi precis som alla andra. Jag säger inte att man inte får ha åsikter om arrangemanget för det får man. Har du saker du tycker att vi kan förbättra, säg gärna till på ett konstruktivt och trevligt sätt så kan vi säkerligen förbättra oss genom dina tips! Har du frågor varför vi gör saker på vissa sätt, fråga oss gärna så svarar vi. Man kan även fråga våra proffsiga överdomare, domare och banbyggare under tävlingen.
 
Så till dig som i dag var tvungen att vräka dig ur att "det är så lata funktionär här" så att en funktionär hörde. Ta dig en funderare, är det verkligen nödvändigt att säga så högt och tydligt inför funktionären? Kunde du inte ha väntat tills du satte dig i bilen och sagt det mellan er två när ni åkte hem, så vi slapp att få höra det? För egentligen tror jag inte att du menade att såra någon, men sådana ord gör faktiskt folk ledsna oavsett om man är lat eller inte.
 
Till er som inte vräker ur er tråkiga saker inför funktionärer vill jag säga: Tack för att ni kommer till oss och tävlar, ni är toppen! Och till alla er som hjälper till på Laxhoppet. Liten som stor insats, ni är bäst!!!
 
/Cissi Marberg«

Så här skriver Cissi till Hippson angående sitt inlägg:
»Jag tycker att det är fantastiskt roligt att planera och genomföra tävlingar, även om det kräver mycket tid och engagemang. I går när min kompis berättade vad "gubben" sagt blev jag så trött. Trött på att det är så lätt för folk att gnälla högt och ljudligt och ville därför försöka ge en inblick i vilka som kommer och hjälper till på tävlingar. Jag är överväldigad över vilket gensvar det blev!
  
Jag vill väldigt gärna säga att jag inte på något sätt vill klanka ner på de tävlande eller på publiken, majoriteten är helt fantastiska och det är ju därför man väljer att lägga sin tid på det. Men ibland är det lättare att minnas de där små taskiga orden i stället för de där stora och fina.«

Läst 60068 ggr





Fler inlägg

MAJ
18
2020


Arkivfoto: Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Niklas Jonsson skriver om coronapandemin och reflekterar över hur viruset har påverkat sporten och vardagen. I inlägget – som först publicerades på Facebook – lyfter han fram att Folkhälsomyndigheten, företag och idrottsklubbar har olika perspektiv och roller i situationen som har uppstått.

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

Jag anser dock att det är viktigt att förstå och respektera att FHM och ekonomiska verksamheter har diametralt olika ingångsvärden i problemet. FHM:s jobb är att hantera pandemin utifrån ett smittskyddsperspektiv. Företag och idrottsklubbar driver på för att slippa konkurs. Detta ska vägas samman till politik som på bästa sätt räddar så många företag och människoliv som möjligt.

Jag önskar att alla tar med sig detta perspektiv innan de ger sig in i debatten. Att säga att vi har det jobbigt nu är helt ärligt inte ett argument som väger särskilt tungt i dagens situation. Tänk att hålla en människas liv i ena handen och ett livsverk i den andra och tvingas välja.
Jag är glad att jag är ryttare och inte ansvarig beslutsfattare i denna tid.
Hoppas vi ses snart ute på tävlingsbanorna.

/Niklas Jonsson


Läst 24839 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
05
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG
I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:


Läst 43572 ggr Kommentarer Kommentera

APR
29
2020


Foto: Emma Johansson och Privat (besök hos den franska sadeltillverkaren Bruno Delgrange)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Karolina Malmlöv är grundare av Sellamigo, en internationell digital tjänst och databas som ska förhindra stölder av sadlar. Här berättar hon om sin resa som entreprenör – och tipsar andra hästintresserade med smarta idéer om att tänka utanför boxen och att starta eget.


"Jag har tidigare arbetat med att sälja sadlar och det var där och då jag kom på min idé om ett sadelregister som gör det svårare för tjuvarna att sälja vidare stulna sadlar. Vi lever i en tid där det är modernt att kalla sig för entreprenör. Att jaga investerare och slänga sig med engelska ord ses som coolt. Men hur coolt är det? Hur ser livet ut som entreprenör inom horsetech i Sverige? Här delar jag med mig av delar ur min resa och vad som är bra att tänka på när man har en affärsidé.

En morgon i november ska jag fodra mina hästar. Det verkar som en helt vanlig morgon, det är lugnt i stallet och hästarna tuggar tryggt på sitt hö, precis som vanligt. Men när jag närmar mig vår sadelkammare så förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Det ligger glas på golvet och dörren står på glänt.

Jag kliver in i det rum som brukade var fyllt av väldoftande sadlar. Den här morgonen var det bara tomma krokar som mötte mig, tjuvarna hade tagit alla sadlarna. En våg av obehag sköljde över mig, var alla hästar okej? Precis utanför sadelkammaren stod mitt dräktiga sto och en ettåring. Tänk, fanns det någon obehörig kvar i stallet? Det var ju trots allt tidigt på morgonen och fortfarande mörkt ute. Många tankar började snurra i huvudet. Jag är inte ensam om den här upplevelsen, stölder av sadlar är ett stort problem i hela världen.


Från idé till verklighet
Visst har vi alla väldigt många bra idéer? I vår vardag stöter vi på problem som vi antar att många andra också har, ofta har vi en lösning på problemet och undrar varför ingen annan skapat det redan.

Min affärsidé kom till mig när jag arbetade med att sälja sadlar, men det tog flera år innan jag gjorde verklighet av idén. Jag hade aldrig startat företag innan och än mindre ett sådant här stort projekt, hur skulle lilla jag gå till väga för att göra verklighet av mina stora planer? Jag förstod att det skulle kosta pengar, pengar som jag inte hade så jag började googla.

Till slut kom jag in på Almis hemsida och kände att det kanske kunde passa. Almi är delvis statligt ägt och tillhandahåller företagsutveckling, lån och riskkapital och har kontor över hela Sverige. De finns här för oss som har idéer!

Först kontaktade jag deras investeringsavdelning och när de snällt i stället kopplade ihop mig med en av deras innovationsrådgivare blev jag först lite stött. Jag behövde ju pengar! Förstod de inte det?! Jag har lärt mig mycket sedan dess och att jag fick träffa en rådgivare var så klart det bästa just då, men det är mycket man inte kan eller vet innan man börjar.

Till vårt första möte hade jag skapat en enkel marknadsundersökning i Google Analytics för att kunna belysa det problem jag påstod fanns och hur min idé skulle kunna vara en lösning. Men jag visste fortfarande inte exakt vad det skulle bli eller hur det skulle se ut.

Men jag drog en presentation för Emanuel, rådgivaren som jag hade fått mötet med, och visade min marknadsundersökning. Och när jag var klar var Emanuel både imponerad och intresserad av problemet. Han gav mig där och då ett innovationsbidrag så att jag kunde påbörja arbetet med företaget, det var senhöst 2017 och sedan dess har jag arbetat heltid med min affärsidé, min idé som blev till verklighet!


Tre snabba tips som gör din idé till verklighet

  • Försök samla information om problemet som du har identifierat, artiklar, gör egna undersökningar osv. Det är material som du kommer att få användning för när du ska presentera din idé för andra.
  • Prata med andra som har samma problem! Diskutera med så många du kan kring din idé för att se hur de reagerar. Och försök hitta personer som inte bara säger saker du vill höra, våga utmana idén.
  • Att starta företag är läskigt och det är mycket att tänka på. Men det finns hjälp att få! Almi finns över hela Sverige och kan hjälpa till med både affärsutveckling och ekonomiska bidrag eller lån. 

Blod, svett och tårar
Sedan 2017 har jag varit en så kallad entreprenör. Förra året fick jag pris som årets unga innovatör i Sverige, mitt företag har uppmärksammat såväl nationellt som internationellt. Jag minns särskilt när jag fick delta i ett morgonradioprogram i USA, hur nervös men samtidigt stolt jag var. Bakom fina utmärkelser och stora intervjuer finns det dock tårar, ångest, frustration och sömnlösa nätter. Många gånger har jag frågat mig själv om det faktiskt är värt det?
Så är det värt det? Givetvis.

Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka om jag gjorde rätt som vågade hoppa så snabbt, alltså att jag valde att arbeta heltid med Sellamigo trots att jag inte kunde ta ut lön från företaget. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Men jag tror att det hade varit svårt att fokusera om jag hade haft ett annat arbete vid sidan av samtidigt, då hade det också varit enklare att ge upp.

Jag har dessutom fått lära mig att omvärdera och inte tveka på att ta en annan riktning än vad som först var tänkt. På det stora hela har min affärsidé varit den samma, men när jag ska lösa ekvationen hur min affärsmodell blir lönsam har jag fått tänka om flera gånger.


Ensam är inte alltid stark
Eftersom jag har varit ensam i mitt bolag till att börja med så har de externa hjälporganisationerna varit viktiga, Almi har jag redan nämnt och de i sin tur kopplade mig till Science Park i Jönköping, som även de arbetar med affärsutveckling och för att hjälpa entreprenörer.

Science Park har också hjälpt mig med ekonomiska bitar, men där fick jag så småningom en affärsutvecklare att arbeta mer djupgående med. Det har varit avgörande för att jag ska orka fortsätta. Någon att dela tankar och idéer med och som sagt ”vi” när jag har varit där.
Om man har någon att starta sin affärsidé tillsammans med är det värt så oerhört mycket! 


Tre tips till dig som funderar på att starta eget

  • Våga ta steget! Vad är det värsta som kan hända? Låt din affärsidé utvecklas under resans gång, du behöver inte ha allt klart innan du börjar.
  • Fira! Fira allt som är bra. Stort som smått, ge dig själv en klapp på axeln varje dag.
  • Hitta ditt team! Oavsett om det är externt eller om du har någon att starta ditt företag tillsammans med.

Hästtjejer – vad väntar ni på?
Under min resa har jag fått inse hur mycket hjälp det finns i samhället för innovativa idéer. Sverige är ett fantastiskt land att starta och driva företag i. Men i vårt land behöver vi samtidigt fler kvinnor i ledande positioner och som företagsledare, så hästtjejer vad väntar ni på? Vi är uthålliga, arbetsamma, vana vid ledarskap och framför allt tror jag att det finns massor av fler idéer som kan bli till verklighet.

Våga tänka teknik, våga tänka globalt! Du kanske inte vet hur allt ska fungera just nu, men börja någonstans och se vart det leder dig. Jag tror på dig, på oss hästtjejer!
Jag vill också passa på att slå ett slag för Horsetech of Sweden som är en organisation för horsetech-företag i Sverige. Här finns kunskap, stöttning och många personer som har påbörjat sin resa mot att göra verklighet av sina idéer. De har mängder av tips och råd att dela med sig av. Jag hoppas att jag kommer att få träffa just dig där i framtiden!

/Karolina"

 
Karolina, till höger, tar emot det nationella SKAPA-priset som årets unga innovatör.


Läst 59429 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv