Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?

Foto: Adobe Stock och Marie Bolk (porträtt av Linda till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linda Aronsson undervisar i ridning sedan 25 år tillbaka och driver den egna ridskolan Bergahästen i Vargön, där hon även inackorderar privathästar. ”Jag är mycket intresserad av etologi och beteendevetenskap”, säger hon om sig själv. Gästkrönikan nedan föddes ur en frustration kring negativa och ofta okunniga kommentarer om hästar och ryttare – både på nätet och IRL.

  
”Jag har suttit på min kammare och funderat. Det gör jag ibland, många gånger efter att jag har räknat till 1.000. Det jag senast funderade över är vart vanligt hyfs har tagit vägen, eller kanske är det jag som är gammalmodig? För vad är det som gör att människor som har ett stort självhävdelsebehov premieras så starkt?
Min tanke är att det faktiskt är mycket lättare att synas och höras än att reflektera ett tag, och se om det kan finnas andra infallsvinklar som kan vara intressanta vid sidan av ens egen.
    
Var och när börjar det, vad är det som gör att vi inom hästsporten inte kan komma förbi detta, lyfta fram våra medmänniskor och se dem i stället för att bara springa över dem? Vi accepterar inte det beteendet från våra hästar, men kan ibland göra precis samma sak själva.
Det är de ’små och goda råden’ som gör mig alldeles matt, gärna när de startar med ’jag är ju inte utbildad, men…’. Och så kommer en åsikt.
Jag får för mig att de som är mest kunniga inom sin nisch också är de som ser många olika vägar att ta sig fram, de har inte heller så stort behov av att predika för andra hur det ska vara. Man har liksom lärt sig att det finns olika sanningar och en riktig historia, inte bara en ögonblicksbild eller en version.
    
Speciellt sociala medier är så svårt. Jag ser hur många kommenterar på en rubrik i stället för att läsa hela artikeln, samt har många synpunkter på hur andra rider och hanterar sina hästar. Och det är väldigt sällan positivt.
Vad är det som gör att så många känner att de måste skriva negativa kommentarer? Skulle det inte vara mycket trevligare att faktiskt lyfta fram bra saker? Att inte skriva sådant som du inte skulle kunna säga öga mot öga…
Gemensamt är väl att de allra flesta älskar sina hästar och vill göra sitt absolut bästa för dem? Tänk så glad din stallkamrat blir av en sådan liten sak som att du säger att den har ett fint pannband till sin häst. Kan man inte unna sin medmänniska det? Att faktiskt kommentera positivt.
    
Jag reagerade starkt senast under världscupfinalen i dressyr. Själv är jag så imponerad över dessa ryttare – över allihop. Tänk att göra en sådan satsning, och att dessutom lyckas! Jag skulle vara lycklig om jag själv hade hälften av talangen och motivationen. För tänk vilket slit, i så många år. Så många tränare och bedömare de har fått kasta sitt hjärta och sin ambition till, och hur ofta de har fått utstå ensidig kritik.
Det allra mest skrämmande tycker jag är att om nu dessa ryttare (som jag förstod av kommentarerna) inte är tillräckligt duktiga för att delta (?!), hur kan då vi andra dödliga ens närma oss en häst? Om inte ridsport-Sverige ser dessa ryttares skicklighet som något att eftersträva och beundra, hur ser då andra på vår sport?
 
Jag skulle önska att vi i hela samhället lyfte fram varandra mer. Att berömma det du tycker är bra, att hjälpa den som behöver ett extra handtag och att tänka efter en extra gång innan du drar ner någon annan.
Det betyder inte att vi inte kan ha olika åsikter eller att man inte säger till när man tycker att något är fel. Däremot handlar det om hur vi säger det och vilken ton vi har mot varandra. I ett samtal kan vi lyfta många olika aspekter och jag tror att det är den enda vägen att förändra. Att respektfullt kunna ge sin åsikt och vara beredd på att den andra parten, lika respektfullt, kan framföra en annan syn på saken.
   
/Linda Aronsson”