Gästbloggen - Gästblogg: Hästägare med psykisk ohälsa – åtta tips
DEC
20

Gästblogg: Hästägare med psykisk ohälsa – åtta tips

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lisa Lidehäll är 30 år, bor i Karlshamn och har två hästar. Hon har ridit i större delen av sitt liv, är utbildad hästskötare, ridlärare och stallchef och har jobbat med hästar i England i flera år. Lisa försöker få livet att gå ihop ibland trots och ibland med hjälp av sina diagnoser. Hon har generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och autismspektrumtillstånd (AST, liknar Asperger) – och till följd av det utbrändhet och depressiva episoder.
 
"Det är inte många i mitt vardagsliv som vet om detta eftersom jag i likhet med många andra är expert på att visa upp en fasad. Jag startade bloggen Bokstavsryttaren.se för att visa upp en annan sida av den där glada, lyckade och hårt arbetande hästmänniskan. För alla kan drabbas av psykisk ohälsa och nu måste vi våga prata om det."

 
"När jag startade den här bloggen
var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.
  
Viktigast att vardagen fungerar
Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) – dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efter hand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt.
  
Psykisk ohälsa kan drabba alla
Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”.
Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det så här?!
  
Så. I give to you:
  
Bokstavsryttarens anti-ångestlista för hästmänniskor
 
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
  
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stressad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det.
Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm.
Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
  
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha.
Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig självt. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner så här någon gång.
  
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar.
Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
  
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg.
DET ÄR OKEJ! Det kommer inte att vara så här för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir så här ibland, för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog att det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
  
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla i gång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på Instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
 
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
  
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB i stället för en Msv C bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runt omkring dig också. I framtiden kommer du att kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.
  
Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3

/Lisa"


Läst 115256 ggr





Fler inlägg

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 19811 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 24948 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 30700 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv