Gästbloggen - Gästblogg: "Att vara med räknas också"
DEC
11

Gästblogg: "Att vara med räknas också"


Foto: Annelie Eriksson och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå och bedriver sin verksamhet på familjens gård, Brolöten, i Sörmland. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, som har fått stor uppmärksamhet i sociala medier. Vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.

"I dagens dressyrvärld pratas det väldigt mycket om kvalitén på hästarna. Världens bästa hästar har inga brister. Som dressyrryttare på toppen måste man se över sitt material och hitta rätt hästar. Absolut, jag kan till viss del hålla med, och tittar jag i backspegeln på min egen karriär så kanske vissa hästar har tagit mer än de har gett mig. Eller är det verkligen så?
  
Kanske blir många bekväma och begränsar sig lite för att de inte har just den där hästen med stort H. Jag har fått höra kommentarer från andra som att 'ska jag rida GP måste man ju göra det på ordentliga procent'. Andra kommentarer är 'jag tävlar bara om jag vet att jag har en chans att vinna'. 'Den hästen kommer aldrig bli en GP häst så därför är det inget för mig att satsa på.' Men hur många är vi då som rider GP med placeringar i Sverige? Fortfarande inte så himla många...
  
Jag får också kommentarer om jag visar upp en häst i Flyinge eller Falsterbo att det här är inte en häst för dig att satsa på. Nej det kanske jag redan visste, att den hästen inte kommer ta mig hela vägen, men just nu har den faktiskt tagit mig till Falsterbo. Jag vill självklart också sitta på de bästa hästarna, men jag skulle aldrig minska antalet hästar att rida till en eller ingen bara för att de jag har inte är tillräckligt bra. Min mamma har lärt mig att vi rider på det vi har och så gör man det bästa av det.
  
Copper är ett bra exempel, när Briman nu vilar efter ännu en skada har jag en häst hemma i stallet att träna piaff, passage och byten i varje på. Hur utvecklande är inte det för min egen ridning? Det är en möjlighet jag aldrig hade fått om vi hade gett upp Copper för att hon inte presterade topp.
Jag vet inte vad framtiden säger om just Coppers karriär, men jag vet att jag aldrig kommer att ångra att jag inte bytte ut henne mot en treåring efter allt hon lärt mig. Hon har lärt mig uthållighet, tålamod, att rida ston och att bygga relationen till sin häst på ett helt nytt sätt. Hon är så rolig att rida och jag lär mig så mycket. Hon kommer att göra mig ännu mer förberedd på nästkommande stjärnor och det är jag så tacksam för.
  
Jag vet att Kyra alltid uppmanar att man ska rida så mycket man kan, varje häst lär dig något. Jag uppmanar att man inte ska drömma sig i väg från nuet utan jobba med det man har och också uppskatta de individer man faktiskt fungerar med. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och vi alla kan inte köpa hästar för miljoner.
Jag älskar att utbilda och tävla hästar och det kommer jag fortsätta göra. Självklart ska jag se över materialet då och då, men jag kommer inte att använda det som en ursäkt för att jag inte lyckas.
  
Kram Emelie"


Läst 103020 ggr





Fler inlägg

JAN
23

Gästblogg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anders Högberg är, för fjärde året, lagledare för Strömsholms ridsportförenings elitlag i hoppning. Den senaste veckans debatt om Jerringpriset och Peder Fredricson har fått honom att reagera. Nedan delar han med sig av sina tankar kring det hela.


Foto: Hippson

Anders Högberg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

Vi var några ridsportintresserade familjer som följde Idrottsgalan med stor spänning. En av världens bästa hoppryttare – Peder Fredricson – var nominerad till två pris, Bästa manlige idrottare och Jerringpriset. De fyra som var nominerade till det första priset presenterades på ett charmigt sätt av sina mammor.
Diskuskastaren Daniel Ståhl drog det längsta strået och fick den välförtjänta uppskattning som alla vinnare bör få. När det sedan visade sig att svenska folket valde Peder Fredricson till vinnare av Jerringpriset visste glädjen inga gränser. Vi skålade i champagne för att svensk ridsport har den topp och bredd som gör det möjligt för en ryttare att två år i rad tilldelas idrottens mest prestigefyllda pris.
  
Till min stora förvåning fick jag dagen efter läsa det ena inlägget efter det andra om att det inte var rätt idrottsman som vunnit Jerringpriset, trots att prisets alla regler noggrant hade följts. Många utövare av andra sporter yttrar sig om hoppsporten och det må vara okej. Saknar man helt sinne för sportmanship är det naturligtvis bara att tycka till i alla typer av media.
Däremot tycker jag att det är direkt motbjudande att professionella sportjournalister inte håller sig för goda för att uttala sig om sådant som de saknar kompetens för. Sannolikt har de allra flesta av dem med mer eller mindre framgång prövat på de flesta sommar- och vintersporter. Därför kan de bedöma och skriva om den oerhörda skicklighet som krävs för att vinna mästerskap i dessa grenar. Ändå blir det tyvärr lätt i slutändan som att jämföra äpplen och päron. Det är den egna smaken som ytterst avgör.
  
En del sportjournalister anser att ridsporten inte är en riktig sport för att det är hästen som gör hela prestationen. Passagerarsport och andra förklenande omdömen kan man få läsa om i  en del tidningar. Men med handen på hjärtat, hur många av er professionella skribenter har själva suttit på en häst?
Först när ni i full galopp inte bara lyckas hålla er kvar på hästryggen, utan också får hästen att felfritt hoppa en massa en och halv meter höga hinder, kan ni rätt bedöma vilken idrottslig prestation det innebär att ta medaljer i olympiska spel och mästerskap i banhoppning.
  
Lägg därtill att svensk ridsport är en av våra största folksporter med cirka en halv miljon ryttare, varav majoriteten är kvinnor, som rider regelbundet. Detta ligger naturligtvis till grund för att hoppryttarna Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson har tilldelats inte mindre än tre Jerringspris under senare år.
Dessutom träffar jag numera allt fler som tycker att ridsport är en både vacker och spännande sport, trots att de inte själva rider. Om inte Jerringpriset hade funnits hade sannolikt alla de som inte tycker om ridsport lyckats hålla denna myt levande i evinnerlig tid.
  
Låt oss hoppas att vi ska slippa höra fler osakliga och inkompetenta floskler när Jerringpriset nästa gång tilldelas en ryttare. Utan i stället får höra mer från alla de journalister som har kunskap om ridsporten och som faktiskt redan i dag skriver sakligt och intressant om vår härliga sport!
   
Anders Högberg
Lagledare hoppning
Strömsholms RSF


Läst 3613 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
22

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"


Foto: Tommy Sarenbrant/Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Författaren Sofie Sarenbrant är en inbiten hästtjej, som via Instagram bjöd på ett härligt klipp från sin tidiga karriär som ung hoppryttare. Den tillhörande texten beskriver något många känner igen sig i och är dessutom en ödmjuk analys av ridsporten. Vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.


"Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning.
  
Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs: modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla.
Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens ansvar), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen.
  
Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden.
  
Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. 
  
Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 
  
/Sofie"

Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning. . Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs:modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla. Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens fel), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen. Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden. . Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 🙌

Ett inlägg delat av Sofie Sarenbrant (@sofiesarenbrant)


Läst 8048 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”


Foto: Haide Westring och SvRF

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Carlsson är vice ordförande i Svenska ridsportförbundet. Här ger hon sin syn på måndagens två stora händelser – det efterlängtade beskedet att ridsport kan räknas som avdragsgill friskvård samt att Peder Fredricson tog emot Jerringpriset, för andra året i rad.

"Vilken måndag!

Först kom äntligen det efterlängtade beskedet att ridsport, precis som alla andra idrotter, kan räknas som friskvård. Och senare under kvällen kunde Peder Fredricson ta emot Jerringpriset sedan svenska folket sagt sitt. Ännu en gång har svensk ridsport visat sin styrka och sitt engagemang. Det gör oss obeskrivligt stolta.
  
Att ridsport är friskvård har vi som finns i sporten alltid vetat. Det har därför känts djupt orättvist att vi – tillsammans med bland andra golf, segling och utförsåkning – har varit så väldigt utpekade som en som inte får vara med i gänget. Vi har länge fått stå ut med en djup okunskap om ridsporten, både som idrott och folkrörelse.
  
Politiskt har frågan diskuterats i många år och med olika intensitet. Juridiken har hänvisat till politiken. Och politiken till juridiken. Dock har de flesta partier kunnat slå fast att reglerna bör ändras. Ändå har ingenting hänt. Vi har kallat diskrimineringen ”landets sjukaste friskvårdsfråga”.
  
Ridsport är friskvård både för kropp och knopp. I ridsporten jobbar hela kroppen, både på hästryggen och i stallet med alla sysslor som ska skötas. Men det är också balsam för själen att komma till stallet, mötas av en häst som inte bryr sig det minsta om hur märkvärdig du är. I stallet och på hästryggen kan du vara dig själv.
  
Ibland tycker jag att det känns jobbigt att behöva svara på alla dessa myter om ridsport som florerar. Inte för att jag tycker att det är jobbigt att stå upp för den idrott jag älskar, utan för att det är väldigt tröttsamt att ständigt påminnas om den djupa okunskap som finns. Nästan som om vissa människor tävlar i vem som vet minst om ridsporten.
  
Men som vanligt kavlar vi upp ärmarna och bemöter de oseriösa påståendena med kunskap och engagemang.
  
”Är ni en sekt?”
– Vi är ett engagerat släkte och trötta på den här typen av diskussioner. Det gör att när vi vill åstadkomma en förändring i samhället, eller hylla en fantastisk idrottsmänniska, engagerar vi oss. Att andra använder ordet sekt eller pratar om röstkupper är bara de avundsjukas versioner av kraft och stolthet.
  
”Är det hästen som gör jobbet?”
– Det är ett samarbete mellan häst och ryttare där erfarenhet, träning och rutiner leder till en gemensam framgång. Dessutom, det var väl ingen som skrev något om att det var motorcykeln som skulle ha priset när speedwayföraren Tony Rickardsson vann Jerringpriset. Nej, tänkte väl det.
  
”Är ridsport en rikemanssport?”
– En miljon svenskar är intresserade av ridsport och en halv miljon rider. De allra flesta rider på ridskola en gång i veckan och är en del av en stor och bred folkrörelse. Att rida på ridskola en gång i veckan är ofta dyrare än till exempel att spela fotboll. Men det finns ofta utrustning på ridskolan att låna. Och trots allt, det kostar mer att hålla 30 hästar än 30 fotbollar.
  
Vi vet att dessa myter och andra är långt ifrån sanningen. Jag skulle ändå vilja säga att vi förflyttar oss. Politiker upptäcker vår idrottsvärld, andra idrottare gör det. Journalister också. Fler och fler riktar ett nyfiket öga mot ridsporten, upptäcker nerven, pulsen och passionen i vår idrott. Jag är glad att många har fattat galoppen.
  
Den 15 januari 2018 är redan ett historiskt datum för svensk ridsport. Det engagemang vi har visat de senaste åren, dagarna och timmarna, fick Skatteverket att förstå vad ridsporten är och resten av idrotts-Sverige att återigen uppleva hur många vi är. Jag vill kalla det en manifestation av kärlek till hästen.
  
/Helena Carlsson"


Läst 18822 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Vintersol

Saras vardag

Gästblogg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

Gästbloggen

Nytt år – nya möjligheter och fotbollens lagkänsla

Lisen

Till Husbloggarna