Gästbloggen - Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"


Läst 57127 ggr



Fler inlägg


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Det här är en Gästblogg publicerad 21 mars 2022, Hippson väljer att publicera den på nytt som en läsarfavorit. 
Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 150426 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Ida Svensson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jannike Lineruth är sedan 2015 verksamhetschef på Njurunda ryttareförening i Sundsvall. Innan dess har hon cirka 20 års erfarenhet som ridlärare och verksamhetschef i Malå – och år 2014 blev vald till "Årets ridlärare" i Västerbotten. Jannike tävlar själv i hoppning och har ett intresse för att arbeta med unghästar och utbildning.

Njurunda ryttareförenings mål är att skapa en ridskola där såväl hästar som medlemmar ska trivas. De arbetar för en hållbar hästhållning, där de vill erbjuda såväl mycket utevistelse med hagkompisar som variation i de vardagliga arbetet. I ett inlägg på föreningens Facebook-sida delar sina Jannike sina tankar om ridskolans roll för att utveckla elever mot sina mål, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.

Som personal på ridskola så möts man ofta av föräldrar och barn som vill mycket. Vi blir så klart väldigt glada när elever lik som oss tycker hästar är roligt å spännande. En vanlig kommentar är ofta att eleven "vill ha lite mer utmaning": om det är att hoppa högre hinder, galoppera fortare eller lära sig mer tekniskt svåra saker kan säkert skilja från fall till fall. Utmaningen för en ridlärare är att en stor grupp människor skall få möjligheten att lära sig grundridning, hantering samt handhavande av häst. I grundridningen är det att få kännedom om grunderna i dom olika ridsportgrenarna samt rida ute i skog och mark. Inlärning av ridning innefattar att bli instruerad, få prova och sen öva – och just biten att öva är ganska stor. För att exempelvis bli en kompetent och trygg tävlingsryttare i hoppning krävs rätt många språng i kroppen och av praktiska skäl blir det svårt då relativt få hästar skall räcka till ganska många elever. Vi behöver anpassa arbetsbelastningen så att hästarna får ett långt och välbalanserat liv, tid till vila, hästgemenskap och lagom arbete.

Utmaningen att vara ridskolehäst är som ni säkert förstår inte heller det lättaste. Många elever med olika bakgrund, målsättningar samt kunskap vid kommunikation med hästen. Den bästa hästen behöver näst intill kunna läsa tankar. Hästen behöver varje dag gå till jobbet med både motivation och ork. Vi som jobbar med att utbilda elever gör så långt det är möjligt det vi kan för att eleverna ska få möjligheter till att utföra sin favoritgren. Ett par exempel är extraträning i hoppning och dressyr, oftast under skolloven, samt pay’n jump och pay’n ride. Dom två sistnämnda är för att få grundläggande kunskap i hur det kan vara på tävling. Det handlar inte om hur högt vi tror en häst/ponny eller elev kan hoppa med risk att den blir skrämd och sedan inte vill vara med längre. Men vill eleven hålla på med denna sport och exempelvis tävla så krävs förutom ridskolan även föräldrar, fler träningstillfällen samt mer hästmaterial. Som tävlingsryttare rider man i stort sett alla dagar i veckan och hästskötsel utöver de. Däremot finns alltid möjligheten att ta ställa frågor under lektionerna, att ta råd om man vill skaffa häst och öva mer inom sin gren.

Den svenska ridskolan är ett fantastiskt ställe där alla kan mötas oavsett förutsättningar och bakgrund. Våra duktiga stjärnor inom de olika grenarna är alla starkt knutna i ridskoleverksamhet då det var där allt började. Exempelvis Malin Baryard Jonsson, Henrik von Eckermann och Therese Nilshagen för att bara nämna några.
Ridskolan är heller ingen plats man "växer i från", däremot kanske man går från att vara lektionsryttare på skolhäst till att även bli privatryttare på egen alternativt lånad häst: både i lektionsverksamheten och i träningsverksamhet. Ofta är personalen kunniga på vad eleven behöver för att komma vidare i sin satsning inom sporten.

Säkert skiljer sig våra ridskolor lite i vad som kan erbjudas men som sagt så finns alltid begränsningar beroende på vad elever och föräldrar har för målsättning. Ridsport är kul, varierande och utmanande. Ridsporten är även känd för att fostra goda ledare som är ansvarsfulla och inte är rädd att "hugga i". Barn som umgås med djur blir både ödmjuka och empatiska då djuren behöver vår omvårdnad. Alla har inte heller som målsättning att bli just tävlingsryttare. Det kan vara alldeles fantastiskt att bara komma på sin ridlektion samt umgås med hästar och kamrater på ett kul och avslappnat sätt. Men finns intresset till mer idrottsutövande: var inte rädd att komma till oss med era frågor och funderingar så hjälper vi er efter bästa förmåga.

Ha de gott så syns vi i stallet!

//Jannike Lineruth


Läst 87266 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG: Annika Strömberg driver bloggen Dressyrtanterna, hon är en medelålders kvinna som har tre egna hästar. Det är Googles, 19 år, Mocca, 16 år, och minstingen Princip sex år. Hon har tävlat upp till medelsvår A dressyr och 1,20 i hoppning. Hästarna har hon hemma på gården tillsammans med höns och en katt. Hon jobbar som stödassistent till funktionshindrade och tränar, det gör hon för Bo Tibblin. I sitt senaste blogginlägg, som fått stor spridning, funderar hon på det är med hästvälfärd och vad det betyder för olika hästar. Vi har fått Annikas tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."


Läst 169831 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.