Gästbloggen - Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende
JAN
07
2019

Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"

taggar


liknande webbartiklar


Läst 50466 ggr





Fler inlägg

AUG
09
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Wemlert är hopptränare, tävlings- och lägerarrangör med många års erfarenhet av svensk ridsport. Hon har, i egenskap av lägerarrangör, reagerat på den senaste tidens rapportering i media om ridlägerarrangörer. Dels förfäras hon över arrangörer som missköter sig. Dels förfäras hon över drevet som går och där många gånger så kallade "sanningar" får stå oemotsagda. Hon menar också att ridläger i dag är förhållandevis billiga men att det kanske är dags att höja priset för att kunna tillgodose alla krav som ställs. Anna är ordförande i Sveriges ridlägers riksförbund men skriver detta inlägg i Gästbloggen i egenskap av privatperson.

Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma

 


Läst 25288 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
04
2020

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Just nu finns det gott om fästingar i skog och hagmarker. Därför tycker Mälaren hästklinik att det kan vara bra att reda ut begreppen vad gäller hästar och fästingburna sjukdomar. Hippson har fått lov att dela inlägget med våra läsare i Gästbloggen.

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

 


Läst 40824 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
01
2020


Foto: Frida Wismar och Privat

Johanna Ferlin, 18 år, är sedan åtta år tillbaka tävlingsryttare på ponny och tävlar främst i hoppning på lokal till nationell nivå med olika ponnyer. Förutom detta är hon aktiv på olika sociala medier och nyligen publicerade hon en video på Instagram, där hon tar upp ett problem hon uppmärksammat på tävlingsplatsen. Här i Gästbloggen sammanfattar hon innehållet i videon (som du även kan se nedan) och uppmanar alla att tänka till en extra gång, för barnens skull.

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:


Läst 56510 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv