Gästbloggen - Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende
JAN
07

Gästblogg: Att vara sin egen värsta fiende

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmie Granfors är tolv år gammal och tävlar i dressyr. Efter flera år på ridskola köptes C-ponnyn Loca 2016. Emmies mål med ridningen är främst att få ordning på sin prestationsångest, att kunna njuta av tävlingarna och att ha kul med sin ponny. Emmie satsar på att rida mästerskap med Loca i framtiden. Den stora drömmen är att vara en del av dressyreliten när hon blir äldre. Emmie brinner också för att förändra klimatet i ridsporten i positiv riktning så att alla känner sig inkluderade och välkomna även om man tävlar mot varandra. Inlägget nedan publicerades först på Emmies blogg som du hittar här.

"Nu var det bra längesedan. Tanken är att dra i gång både bloggen och Youtube igen nu under januari, det är ju otroligt kul men ibland är det svårt att få ihop tiden. Jag hoppas i alla fall att ni haft en god jul och ett bra nyår, mitt har varit kanon.

Jag tänkte faktiskt låta årets första blogginlägg bli ett väldigt seriöst sådant, där jag ska öppna upp mig och berätta hur det faktiskt ligger till bakom de (många gånger) perfekta kulisserna. 
Jag vill ju att ni ska vara med på hela resan, i uppgångar och i nedgångar, och just nu är det en stoooooor djup grop jag är i rent mentalt.

Att ridning är en sport med hårt klimat där det är väldigt lätt att döma andra är inget nytt. Att internet påverkar oss och ger oss dålig självkänsla är heller inget nytt. Så hur blir det då när man kombinerar dessa två? Vad händer med oss och vår självkänsla?
Jag har, som ni alla kan se på tävlingsdatabasen, inte haft i princip några bra tävlingsresultat, däremot går det ofta väldigt bra hemma och på träning. Men så fort man ens nämner programridning, så går det från top notch till inte så bra på millisekunder. Jag länger tyglarna omedvetet. Jag glömmer driva. Jag glömmer ställa. Loca utnyttjar situationen (ponny, rödhårig, sto – behöver man ens säga något mer) och fattar fel galopp för det är ganska skönt. Jag får panik, bryter av, fattar ny, FEL IGEN och sen är den onda cirkeln igång.

Jag börjar psyka mig själv redan på framridningen på tävling, för det är precis vad jag gör. Jag ser hur bra jag tycker alla andra rider sina hästar, och så tycker jag själv att jag är värdelös i jämförelse och inte alls kan prestera på samma nivå. Fast min häst känns nog ganska stel i dag, hon lyssnar inte på det jag ber henne om. Och kolla där i publiken, där sitter den där jämnåriga tjejen som berättat hur fin hon tycker Loca är och att jag är så duktig. Total blackout. Prestationsångest. Panik. In i collecting ring, tappar greppet. Tänker att jag ska fatta en galopp – det blir fel. Panik. Vad gör jag nu? Drar bak skänklarna och lutar överlivet framåt med glappa tyglar – fel galopp igen. Jag måste ju få till det innan startsignalen går! Hur ska jag annars klara galoppen i programmet? Panik. Lyckas få till en fattning med rätt galopp innan startsignalen. Klapp och beröm.

Visselpipan blåser, fjärilarna i magen flyger som om det är en varm vårdag i maj. Känner hur nervositeten riktigt kryper i magen och så börjar tankarna snurra. Kommer det gå bra den här gången? Hon får inte ställa upp sig snett på uppridningen nu, måste komma ihåg att driva för att få henne rak. Fixar uppridningen, nu ut i programmet. Hur ska jag kunna ställa och förbereda när hon var så stel på framridningen och de andra red så fint, vad kommer de tycka om mig? Kommer folk tycka jag är dålig när de ser mitt resultat i tdb?

Jag blir passiv i min ridning. Tänker att jag inte vill störa något, för jag vill inte att det ska bli fel. Låter Loca glida omkring medan jag snällt styr och försöker att inte förstöra. Nu kommer snart galoppen. Herregud. Kommer vi fatta fel? Måste börja förbereda, få henne beredd. Lutar mig framåt, skänklarna åker bak, tygeln glappar. Loca tar upp huvudet, fel galopp. Fan. Paniken växer i mig och fjärilarna är nu som stora, flaxande urtida monster som försöker bryta sig ut ur en bur. Jag glömmer ställa, är mitt i volten, hon blir lite utåtställd. Fel galopp igen. Jag försöker samla mig och testar igen, yes, äntligen rätt galopp. Avklarar galoppen med ett hastigt och oförberett avbrott, men jaja. Det var inte för tidigt i alla fall. Får lite ny kraft, nu jäklar ska jag sätta den sista halvan. 

Traven känns okej, jag hade säkert kunnat samla mer och få henne mer framåt men jag vill inte störa. Lugnt och harmoniskt är det jag är ute efter, men känslan är en annan. Nu kommer galoppen igen. Okej det här varvet brukar vara lättare. Bra. Ska förbereda lite bättre. Rätt galopp, äntligen. Känner hur ångesten släpper och jag slappnar av och slutar driva – avbrott. Helvete. Är snabb med innerskänkeln och får i gång galoppen igen efter bara något travsteg. 
Ger upp inombords men rider klart. Får till en hyfsad uppridning och halt på slutet, aja, alltid något.

Kommer ut från banan. Mamma och Fanny, alltid lika peppande, stöttar. Loca får klappar och gos. Jag är besviken på mig själv, igen. Varför tror jag inte på mig själv? Varför kan jag inte rida lika bra här som jag kan göra hemma? Var tar mitt "jävlaranamma" vägen, min beslutsamhet, min passion. Väntar på resultat. En helt okej inridning, sen sjunker det. Höjs lätt på slutet tack vare en bra uppridning och halt. Känner hur besvikelsen över procenten jag just fått sköljer över mig. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. De runt mig försöker peppa och säga att det är okej, det var en dålig dag. Vi får träna hårdare. De lyfter det som är bra.

Det känns som att vara i en dimma. När är det vår tur? När ska jag börja tro på mig själv? När ska jag kunna bli avslappnad och rida på framridningen, i collecting ring och på banan som om det vore på gärdet hemma eller på Magnussons bana? Där jag kortar upp tyglarna, vågar ta befälet och rida min ponny. Där det faktiskt går riktigt bra och där det känns som att vi flyger. När och hur ska jag lära mig att få med mig den känslan, beslutsamheten och ridningen på tävling? När är det min tur?

Det ni precis läste är hur en tävlingsdag känns för mig. Jag lider av sån prestationsångest. Egentligen är det ju ingen som bryr sig om hur jag rider, de har antagligen nog med sig själva. 
Men jag kan inte släppa det faktum att jag vill rida fint, jag vill visa upp det vi åstadkommer hemma, jag vill visa alla vad jag kan. Därför säger det stopp redan vid programridning, trots att jag rider samma vägar när jag värmer upp. Jag ska visa alla som är där vad jag kan, och att jag kan göra det bra. ”Men kan du verkligen det?”, säger den lilla svarta, arga demonen i mitt huvud, jag blockerar mina framgångar genom att låta demonerna i huvudet ta över. Jag vet inte hur jag ska kunna vinna en fight med dem, jag har inte kommit så långt hittills.

Jag har dessutom ganska höga krav på mig själv. Jag vill bli en del av Sveriges dressyrelit en dag, och det målet har jag haft sen jag var sex år gammal. Jag vill verkligen, men det känns som att tiden rinner ur händerna på mig och jag springer i 180 kilometer i timmen för att komma fram. Men vad har jag bråttom till? Ridning har ingen åldersgräns. Jag är nyss fyllda tolv år. Jag har haft egen häst i ett och ett halvt år. Jag har ridit sporadiskt en gång i veckan i fyra och ett halvt år innan. Jag hade precis lärt mig galoppera när jag skaffade Sirocco och sen köpte Loca. 

Varför kan jag i stället inte hylla mig själv, se vad jag åstadkommit på så kort tid, och bara ha kul. Slappna av, se det som en rolig grej utan någon som helst prestige, och låtsas att tävlingsbanan är ridhuset där hemma. Mitt älskade, folktomma ridhus med radion på hög volym, mamma och Fanny skrattandes och dansandes på läktaren, med känslan av att jag och Loca dansar tillsammans, allt detta en fredagskväll klockan 21 efter en skolvecka med prov där jag trots mina svårigheter ändå har betyg i nästan alla ämnen. 

Jag har gjort ett rent ut sagt jävligt bra jobb med Loca. Vi har testat så många tränare, bytt stall, bytt träningsupplägg och foder. Allt för att vi ska kunna nå våra mål. Och kolla hur långt vi tagit oss ändå, om man kollar hur det såg ut för ett år sen, vi har ju utvecklats massor! Jag har utvecklat Loca massor och jag har ju blivit jätteduktig. Vi är ju ett grymt bra team när vi faktiskt försöker!

Jag försöker också vara en bra kompis. Jag är alltid glad, alltid snäll, jag har humor och är påhittig. Jag älskar att prata med människor, är utåtriktad och har många fina vänner. Dessutom har jag världens bästa familj. Mamma och Fanny som alltid är med, går efter mig i skogen på långa turer. Cyklar milslånga rundor tillsammans med mig och Loca. De mockar och gör stallet. Ser till att Loca och jag alltid mår bra och är tipptopp. De räknar foderstater och köper foder. De kör till träningar och tävlingar. Är ute med oss i ur och skur. Dessutom har jag min fantastiska pappa som stöttar mig hemifrån. Låter mig sno mamma flera timmar om dagen medan han är hemma och har hand om mina syskon. För jag har faktiskt fyra syskon här hemma också. Fyra syskon som jag kan tänka mig känner sig lite åsidosatta vissa stunder då min satsning tar så mycket tid och pengar, men som tack vare mina föräldrar har allt de kan önska sig. All kärlek och tid man kan begära får vi alla fem, även om det är tufft. 

Vi får inte glömma mormor och farmor som är barnvakter när vi är och tävlar. Eller all övrig släkt och vänner som hejar, peppar och sponsrar. Sist men absolut inte minst får vi inte glömma de fantastiska sponsorerna jag har. Som peppar och stöttar. Bidrar med fantastiskt utrustning, de bästa tillskotten och magiska, masserande händer.

Så VARFÖR är det så svårt att slappna av, ha kul och tänka på hur bra jag faktiskt är? Varför är det så tabubelagt att kunna säga ”fan, vad bra jag är!”. För vi alla är bra, vi alla kämpar. Vi har alla rätt att ge oss själva en klapp på axeln för att vi gör vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Vi måste bli lika duktiga på att berömma oss själva som vi är på att berömma hästen. Ofta tänker man ”oj, vad duktig hon är, där bjöd hon till!” eller kanske ”wow, vilken fin skänkelvikning! Vad duktig hon är!” istället för att tänka och säga ”åh, nu gjorde jag rätt! Heja mig” eller ”vilket bra team vi är, där gjorde jag rätt och hon reagerade!”

Jag påverkas mycket av alla sociala medier också. Man ser allas fina hästar, allas fina saker, hur bra alla rider och hur bra och fint allt går och är för alla jämt. Även jag själv tycker det är roligast att visa det som går bra. Att visa den bästa minuten av 60 minuters träning. Att lägga upp den finaste bilden bland de 50 man tagit för att få till den. Att hela tiden leva upp till en perfekt fasad, pressar oss nog alla ganska hårt rent psykiskt. Men är det verkligen så svart på vitt som man ser på Instagram? Nej. Vi har alla dåliga dagar. Det går inte alltid bra att rida. Hästen kan inte alltid ha öronen framåt och ögonen öppna. Jag kan inte alltid ha rena ridbyxor – jag är ju för fasen i ett stall.

Att leva upp till den perfekta ytan är tufft, det är det. Det blir en inre stress där det tar längre tid att välja den perfekta outfiten än att rykta hästen. Den tiden man lägger på att få till den snygga bilden till Instagram, att matcha en snygg outfit till träningen som på nätet kommer ha gått sååååå bra, den tiden borde vi i stället lägga på att ge vår häst en extra morot, ge några fler pussar på mulen, rykta lite längre än vanligt. Att släppa pressen på att leva upp till den perfekta imagen och i stället lägga mer tid på våra fantastiska djur.

I kväll kommer jag att sätta mig ner. Tänka igenom min satsning. Ska jag verkligen börja tävla redan i februari eller ska jag kanske vänta till i juni när jag känner mig mentalt redo, eller ska jag kanske ge upp ridningen helt? Jag ska försöka ändra mitt sätt att se på mig själv. Jag ska börja berömma människorna runt omkring mig mer. Jag ska bli bättre på att peppa mig själv och lyfta tre bra saker jag gjort varje dag. Jag ska tänka på vad jag har för folk runt mig. Ger de eller tar de energi? Ger den energi – umgås mer med personen. Tar den energi – umgås mindre med personen.

Jag lovar också mig själv, att jag ska sluta hänga på sociala medier så mycket. Jag ska så klart fortsätta uppdatera mina egna, och framför allt börja vara mer ärlig och öppen för er med hur det faktiskt går och att allt inte är skitbra jämt. Men jag ska däremot sluta lägga så stor vikt vid vad andra gör och har på sig och istället försöka vinna över mina egna demoner – för det är trots allt de som förstör för mig och får mig att om och om igen göra mig själv besviken. Jag ska i stället lägga lite mer tid på min ponny och på att jobba med mig själv. Att varje dag ha roligt.

Jag behöver inte ha bråttom, jag ska fortsätta satsa mot att bli en del av dressyreliten, men om det blir när jag så är 70 år gammal så får det vara så. Det är inte slutdestinationen som räknas i slutändan, utan hur man tar sig dit. Och jag vill att min väg till mitt mål ska vara fylld med ödmjukhet, respekt, kärlek och glädje. En väg där jag och Loca dansar med varandra, inte mot varandra. En väg där jag uppskattar allt och alla jag har och framför allt en väg där jag uppskattar och respekterar mig själv.

Det är skitsvårt att rida, men det är också skitkul. Det är värt det tuffa. Men man måste komma ihåg att inte tappa bort sig själv på vägen, och man måste komma ihåg det som är viktigt. Man måste dagligen påminna sig själv om hur jävla bra man är, och påminna andra om hur bra de är. Inse sitt eget och andras värde – vi är alla viktiga. Ju mer man tycker om sig själv, ju mer kan man tycka om andra. Kan vi inte bara enas om att släppa prestigen för en stund, att våga visa upp något som inte är 100 procent, att våga peppa och stötta varandra i vår så svåra sport, att släppa kraven ibland? Jag tror att vi alla behöver det.

Tack för att ni orkat läsa så här långt. Det är lite läskigt att öppna upp sig om hur man faktiskt känner och hur det ser ut, men jag tror att vi är många som känner så här i slutändan, och att det är skönt att veta att man inte är ensam. Nu vet ni vad jag kämpar med för demoner på tävling, varför det inte brukar gå så bra och varför jag ibland är ledsen. Den nakna sanningen.

/Emmie Granfors"

taggar


liknande webbartiklar


Läst 46388 ggr





Fler inlägg

FEB
23

Gästblogg: Basal hygien kan minska smittspridningen


Arkivfoto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Distriktsveterinärerna Kungsbacka förklarar i ett inlägg på sin Facebook-sida hur smitta sprids – och ger goda råd om hur man på bästa sätt kan skydda sig. Vi har fått lov att dela deras inlägg här i Gästbloggen.

Vilken betydelse har hostreflexen för smittspridning, vad är en aerosol och hur kan långt hår vara ett smittskyddsproblem? Häng med så ska vi reda ut detta.
 
Vi på Distriktsveterinärerna Kungsbacka följer, precis som alla andra i häst-Sverige, utvecklingen av de fruktansvärda fallen av hästens herpesvirus – EHV-1 – i Stockholms län. Vi har de senaste dagarna också fått flera frågor om hur man skyddar sig mot smitta och vad man bör tänka på.
  
Grundläggande för de flesta luftvägsinfektioner som hästinfluensa, "en vanlig förkylning" och hästens herpesvirus (EHV-1 ger vanligtvis luftvägssymtom även om det också i sällsynta, otroligt tråkiga fall kan ge neurologiska symtom) är att de finns och förökar sig i hästens luftvägar.
Virus har ju, något förenklat, oftast bara en uppgift i livet och det är att överleva genom att föröka sig så fort och så mycket det går – the more, the merrier. Snor, nysningar, rinnande ögon, feber och hosta är kroppens reaktion och försvar mot detta.
  
Snor och även mikroskopiskt små vattendroppar i utandningsluften (aerosoler) innehåller ofta stora mängder virus. Dels för att kroppen försvarar sig, dels för att viruset ser dessa som raka spåret – autobahn – till nästa värddjur.
Hosta finns för att luftstrupen och lungorna ska kunna göra sig av med främmande ämnen, jämför när du sätter i halsen, och kroppen vill då skicka eländet så långt bort som möjligt. "Perfekt!" säger viruset, "precis vad jag behöver för att flytta!".
En häst har en stark hostreflex och starka lungor, och kan skicka aerosoler ibland betydligt längre än 20 meter. Konsekvensen av virus i små, små snor- och vattendroppar och hästens hostningsförmåga ... tja, hur stort är ett stall? Hur långt är ett ridhus? Hur nära finns grannhästen?
  
Vi kan alltså förutsätta att virus till och från finns i varierande mängd i luften i ett stall med en sjuk häst. Utöver det finns det också i den perfekta virus- och bakteriemiljön ­– snor. Snor på inredning, snor i krubbor och vattenkoppar, snor på fleecetröjor, snor på stövelskaft, snor från pussar på sjuka mular, borttorkat snor, till synes intorkat snor och snor i håret. Den för de flesta kända bakterien Streptococcus equi, kvarka, överlever flera dagar i snor om miljön är lite lagom mysigt fuktig. Till exempel runt en vattenkopp eller ett badkar på bete.
  
Så ... hur skyddar man sig då?

  1. Isolera den sjuka hästen!
  2. Isolera den sjuka hästen!!
  3. Tyvärr är det absolut mest effektiva att isolera den sjuka hästen!!! (Bygg en box i en lada, använd en vedbod, vad som helst som kan funka djurskyddsmässigt okej om det inte finns en isoleringsbox.)
  4. Isolera den NYA hästen! Vissa sjukdomar börjar inte ge synliga symtom förrän efter många dagar, ibland veckor, som till exempel herpesvirus och kvarka. Båda de sjukdomarna har också fall med hästar som sprider smitta utan tydliga egna symtom.
  5. Finns det sjuka hästar i stallet – respektera isoleringsrekommendationer (vi ger dem inte för att vara dumma utan för att minska djurlidande) och hästägarförsäkran vid tävlingsanmälan.
    Byt kläder, tvätta och sprita händer mellan stall – kanske att det till och med är relevant att duscha om det finns sjuka hästar? Glöm inte stövlar, långa hår och allt annat som kan ha fångat upp snor och hostslem.
  6. Använd inte samma utrustning till flera hästar (det sprider även andra sjukdomar som regnskållor och ringorm).
  7. Informera ALLA som ska till stallet om att det finns sjuka djur även om besökaren, till exempel hovslagare eller veterinär, inte ska träffa just den hästen. Glöm inte att feber också är ett tecken på infektion! Då ger det besökaren möjlighet att vidta åtgärder för att inte sprida smittan, som personen om den har otur alltså kan få med sig bara genom att kliva in i stallet, vidare.

Visste du att med basal hygien som klädbyte, uppsatt hår, handtvätt och handsprit så kan du minska risken att sprida smitta med upp till 80 procent?


Läst 27507 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
19

Ramsele fältrittklubb kräver förändring – med mer satsning på flickidrotten


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det oisolerade ridhuset på Ramsele fältrittklubb gör att verksamheten inte kan bedrivas fullt ut. Hippson har fått tillåtelse att dela ridskolechef Monia Häggkvists Facebook-inlägg om läget, med bland annat låga temperaturer och skrämmande ljudnivåer. Nu hoppas hon att det framåt ska satsas mer på flickidrotten och att ridklubben ska prioriteras – för det krävs en förändring. 

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
  
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
  
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
  
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
  
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
  
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
  
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
  
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.  

”It's time for change”

 /Monia Häggkvist

Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu! Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs:ridhus) på Ramsele Fältrittklubb. Efter närmare 30år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönder frusna leder, upprepade luftvägsinfektioner och påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb. Att under extremföhållanden med väder och vind som numera är ett faktum mer än en tillfällighet, känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer, och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös😔 Att försöka göra idrotten jämnställd, på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu. Hur många idag 2019 är villig att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och arbete i ett klimat med temperaturer ned emot -25 med förfrusna fingrar och tår som följd, eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar en dammig miljö likt Saharas öknen? I vår kommer alla krafter och fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera/stabilisera ridhallen, Jag och övriga på RFRK mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden🙏🏻❤️🐴 Frågan kommer även att ställas till Sollefteå Kommun och ett antal privata aktörer i from av sponsorer. RFRK har erhållit ett bygdestöd på 380.000 kronor som vi kommer börja finansiera takets isolering/stabilisering med, totalt kommer vi behöva 980.000kr för att ro projektet i land. Vi på RFRK kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett 100tal människor varje vecka prioriteras samt vårdas. Efter 30års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden, föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda 🤗 ”I’ts time for change” /Monia Häggkvist PS. Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll” med små vindbyar. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2FoRrO87&h=AT3OakGhQql-f03Ta06ewSIbGXDq2_oN3Gk5yJ6zGItwNOEgC8djMatsBzsAFkjYfj6aJdO3e8nMgaEGh3pxla_2rd-bgB9Ln49Jfpr9vRMTQiHb5IxsAQsGb2DI1jsQtsnXkio&s=1

Publicerat av Ramsele Fältrittklubb Måndag 18 februari 2019

Läst 37278 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: Konditionsträning – så gör och tänker vi

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer driver tillsammans en blogg. Där berättar de om sin vardag och tipsar om träning. I ett av deras senaste inlägg skriver de om konditionsträning. Vi har fått tillåtelse att dela deras inlägg här på Hippson. Bilderna är tagna av Sophia Maule för Agria Djurförsäkring.

Kondition handlar om att träna upp hästens uthållighet och hjärt- och lungkapacitet.
Bra kondition hos din häst är viktigt och en stor förutsättning för en långsiktigt hållbar häst, både mentalt och fysiskt – oavsett vilken diciplin man håller med. 
Det ökar prestationen och minskar risken för skador samt bidrar till en mer motiverad häst som känner sig tränad för uppgiften.
 
 
Men därmed inte sagt att alla hästar behöver samma typ av konditionsarbete som en fälttävlanshäst som tävlar på högsta internationella nivå. Det är precis som med allt annat, att det handlar om att anpassa träningen och upplägget efter individen och prestationen.
Men alla hästar mår bra av att få arbeta upp flåset och behöver ibland få göra en riktigt fysisk urtömning, så om du själv som ryttare inte känner dig trygg med att göra detta – ta hjälp av någon ryttare som kan galoppträna din häst åt dig. Likaväl som vi tycker att om man inte har förutsättningarna hemma till att kunna galoppträna sin häst på ett bra sätt, sett till yta och underlag, transportera din häst till ett ställe med rätt förutsättningar. Det ligger oss ofta så nära till hands att lasta hästen och åka iväg för att träna dressyr eller hoppning, lika naturligt i träningen bör det vara att kunna lasta hästen ibland för att åka iväg och göra ett bra konditionsarbete om man som sagt inte har möjligheten att uppfylla detta behov på hemmaplan. 
 
Kondition tränas mest effektivt upp i galopp i intervaller och för att göra det så skonsamt som möjligt så görs det med fördel i uppförsbacke. Det behöver inte vara så brant uppförslut men backen hjälper hästen att galoppera mer på sin bakdel och du uppnår snabbare önskvärd effekt när vi pratar om puls och andning vilket gör att du kan galoppera i ett lägre tempo i uppförslut, och uppnå samma effekt som du gör när du galopperar i ett väldigt högt tempo på plan mark.
Alla har säkert hört uttrycket farten dödar. Ju högre tempot är desto större blir så klart belastningen på hästens leder, senor, ligament och skelett och skaderisken blir därmed högre.
Därför förespråkar vi  galoppintervaller i uppförslut.
 
För att konditionen hos hästen ska förbättras vill vi med galoppintervallerna stegra hästens puls för att komma upp strax under maxpuls. Detta betyder ju att man måste ha koll på vad hästar har för puls.
En hästs vilopuls är mellan 28 till 40 slag per minut och maxpulsen är 240 slag per minut. Vi vill komma upp i en puls mellan cirka 180 till 200 slag per minut.
Om vi gör ett seriöst galopparbete krävs det därför att vi kan ta pulsen på våra hästar under intervallträningen för att ha koll på att intensiteten är rätt och att vi får ut önskad effekt av träningen utan att överträna hästen. Så antingen rider man med en pulsklocka på hästen, vilket är ett väldigt lätt sätt att hålla koll på dess puls, annars bör man ha hjälp från marken med att kunna ta hästens puls.
Pulsen tas lättast under ganaschen eller vid armbågen, framför sadelgjorden på hästen. 
Att ta pulsen bör vara inövat inne i stallet innan för att på ett lätt sätt hitta pulsen när man är ute i skarpt läge. Som ryttare har vi vår terrängklocka till hjälp för att hålla koll på hur länge vi galopperar. Den ställer vi in tiden på och så räknar den ner och piper när det är dags för break.
 
 
Våra hästars konditionsarbete delas upp i inför säsong, under säsong och icke säsong.
Vi är just nu inne i och har påbörjat konditionsarbetet inför säsong. 
Så som schemat ser ut nu är att de sedan mitten på januari galopptränar enligt ovan angivet upplägg var fjärde dag inför säsongsstart i slutet på mars.
Galopparbetet startas upp lugnt med kortare intervaller exempelvis två gånger tre minuter (beroende på hur tränad hästen är sedan innan, kanske endast två gånger två minuter i början om det är en relativ ung eller otränad häst). Sedan stegras detta successivt till att våra hästar, som på tävling kan galoppera upp till cirka tolv minuter, bör kunna galoppera 15 minuter på hemmaplan. Här styr plusen hur mycket träningen stegras. 
När säsongen väl är i gång får man ta med i beräkningen att varje tävling i sig blir ett galoppjobb och om grunden sedan innan är lagd på ett bra sätt gör våra hästar då ett galoppjobb i veckan ungefär, för att sedan efter årets sista tävling inte alls galopparbetas i den aspekten att konditionen ska förbättras, utan får ett break från detta fram till mitten på januari ungefär. 
 
Så här års kan det ju dock vara svårt att på ett bra, säkert sätt konditionsträna sin häst ute eftersom vi lever i ett land med väldigt varierande klimat. En förutsättning för att galopparbetet ska kunna genomföras på ett säkert sätt med så lite risk som möjligt för skador är att underlaget är bra. 
Det ska vara jämnt, halkfritt men med bra svikt. 
 
Snön kan vara ett jättebra sätt att, precis som i backen, öka intensiteten i arbetet.
Nysnö i bra mängd så det hjälper till att hålla underlaget mjukt, galopperar vi gärna i. Men det är viktigt att det inte är skare på snön då hästarna kan skada sig på det och det blir för mycket motstånd.
Att galoppera i djup tösnö är heller inget vi förespråkar då det blir för tungt och motståndet för stort samt att risken för klampor i skorna är stor, och med klampor blir risken för halk- eller vrickningsskador stor. 
Tänk på att snö ökar intensiteten i träningen vilket gör att man inte håller på lika länge som om det vore barmark.
  
På alla hästar som vi galopperar i snön med har vi antingen snösulor, eller som vissa hästar naturligt har i deras skoning en heltäckande sula. Ett tips är även att fetta eller olja in hoven och sulan för att minska risken för att snö fastnar och klampor bildas. 
Har man möjlighet att galoppera på stranden i vattenbrynet och vet att det är bra, säker sandbotten ger det precis som snön en bra ökad intensitet vilket gör att man kan hålla sig i ett relativt lugnt tempo men ändå komma till önskvärd effekt.



 
Precis som med all annan träning så är det viktigt att galopparbetet sker i balans och under kontroll, utan hets och stress. 
Hästen ska galoppera i balans med vikten på sina bakben med en avspänd och följsam överlinje och den ska galoppera genom hela kroppen. 
Vi tycker att det är viktigt så gott det går att försöka hålla hästarna så lugna och avspända som möjligt, även om det ibland kan vara svårt, det flesta hästar tycker det är riktigt kul att galopparbeta och går gärna i gång på uppgiften. Men det är viktigt att hästen i skrittpauserna mellan intervallerna verkligen kan skritta avspänt och hämta andan och slappna av i musklerna och inte då går och hetsar och spänner sig och taktar, då blir det en ökad anspänning och mjölksyran kommer snabbare. På en sådan häst kan vi i stället om det är säkert, sitta av, leda den och sedan sitta upp igen när det är dags för nästa intervall. 
 
Techno sträcker ut i en härlig snögalopp
 
Likväl som att hästen ska galoppera i balans så ska ryttaren vara i balans och störa sin häst så lite som möjligt. 
Ryttaren ska kunna stå upp i lätt sits över sadeln, med vikten och balansen i stigbyglarna utan att hålla balansen i tygeln. 
Inte nudda rumpan i sadeln. I terrängen har vi normalt tre till fyra hål kortare läder än vad vi har i hoppningen, när vi galopptränar kortar vi dem fyra hål till för att verkligen träna på vår egen balans och position och det ger dessutom en härlig styrketräning. Kom ihåg att du ska vara lika mycket atlet som din häst förväntas vara.
När vi har flera hästar som ska galopptränas kan det bli att vi står i jockeyläder i upp till en och en halvtimme på en dag.
 
Ha stigbygeln på den bredaste delen av foten så du får ett bra stöd så det blir skönt och stadigare att stå upp länge. 
Lägg tygeln i en brygga över mankammen för att få lite stöd att kunna luta dig emot i stället för att hålla balansen i hästens mun. 
Börja med att träna din balans och position i skritt först och sedan i trav. 
 
 
Efter avslutat galopparbete när hästen uppnått maxpuls joggar vi ner hästen, hoppar av, tar av sadel och framskydd så hästens senor direkt blir svalkade och leder av hästen. När hästen kommit ner i andning och puls duschas den av med svalt vatten (om det är väder för detta) samt att vi kyler benen med iskallt vatten. Därefter följer ytterligare 30 minuters skritt i antingen skrittmaskinen eller på skrittbandet. 
Därefter kan vi smörja in hästens knän och kotor (både fram och bak) samt senor med arnika och liniment, viktigt att håll koll på eventuella karenstider.
 
 
Som fälttävlansryttare är man beroende av att så här års hitta ett bra upplägg för sitt konditionsarbete inför säsongen. Vi galopperar aldrig på ett underlag som inte är avsett för ändamålet och är det inte galoppbart utomhus går det även bra att göra det inomhus. 
Inför säsongsstart förra året när vi skulle starta upp säsongen redan i slutet av februari med VM-kval i Portugal och vädret utomhus inte tillät galoppträning fick vi tipset och rådet av Yogi Breisner hur vi kunde lägga upp galopparbetet i ridhuset. 
Det skedde på samma sätt som ovan angivet men aldrig i högre tempo, strax över hoppgalopp och det är viktigt även här att hästen galopperar i balans, i rätt galopp så det blir lika mycket galopp i de båda galoppvarven. 
Detta upplägg gav väldigt bra effekt och Fly Away åkte ner till Portugal och genomförde tävlingen mycket fräscht och bra, blev femteplacerad och satte sitt VM-kval.
Det går även att lösgaloppera hästarna i intervaller i ridhuset.
 
Tänk också på att med ökad konditionsträning och att hästen svettas ökar också behovet av elektrolyter.
Vi brukar på våra hästar som galopptränar för att kunna prestera på internationell elitnivå ta blodprov på dem en bit in i påbörjat konditionsarbete för säsongen för att se så att muskelvärdena och elektrolythalterna håller en balanserad nivå. 
Vår legitimerade fysioterapeut, Karin Magnusson, håller regelbunden koll på att våra hästar tar träningen på rätt sätt.
 
Ett långt inlägg med mycket info, hade kunnat göra det ännu längre men vi hoppas att detta blev en bra start och att ni fick något med er i bagaget och att fler blivit inspirerade till att ta tag i sin hästs galoppträning.
   
Lycka till!
Anna & William 
  

Läst 55089 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.

Till erbjudandet




Galleriet på Hippson Market