Gästbloggen - Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse


Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

  1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.
  2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?
  3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.
  4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).
  5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"


Läst 65713 ggr



Fler inlägg


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Det här är en Gästblogg publicerad 21 mars 2022, Hippson väljer att publicera den på nytt som en läsarfavorit. 
Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 147247 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Ida Svensson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jannike Lineruth är sedan 2015 verksamhetschef på Njurunda ryttareförening i Sundsvall. Innan dess har hon cirka 20 års erfarenhet som ridlärare och verksamhetschef i Malå – och år 2014 blev vald till "Årets ridlärare" i Västerbotten. Jannike tävlar själv i hoppning och har ett intresse för att arbeta med unghästar och utbildning.

Njurunda ryttareförenings mål är att skapa en ridskola där såväl hästar som medlemmar ska trivas. De arbetar för en hållbar hästhållning, där de vill erbjuda såväl mycket utevistelse med hagkompisar som variation i de vardagliga arbetet. I ett inlägg på föreningens Facebook-sida delar sina Jannike sina tankar om ridskolans roll för att utveckla elever mot sina mål, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.

Som personal på ridskola så möts man ofta av föräldrar och barn som vill mycket. Vi blir så klart väldigt glada när elever lik som oss tycker hästar är roligt å spännande. En vanlig kommentar är ofta att eleven "vill ha lite mer utmaning": om det är att hoppa högre hinder, galoppera fortare eller lära sig mer tekniskt svåra saker kan säkert skilja från fall till fall. Utmaningen för en ridlärare är att en stor grupp människor skall få möjligheten att lära sig grundridning, hantering samt handhavande av häst. I grundridningen är det att få kännedom om grunderna i dom olika ridsportgrenarna samt rida ute i skog och mark. Inlärning av ridning innefattar att bli instruerad, få prova och sen öva – och just biten att öva är ganska stor. För att exempelvis bli en kompetent och trygg tävlingsryttare i hoppning krävs rätt många språng i kroppen och av praktiska skäl blir det svårt då relativt få hästar skall räcka till ganska många elever. Vi behöver anpassa arbetsbelastningen så att hästarna får ett långt och välbalanserat liv, tid till vila, hästgemenskap och lagom arbete.

Utmaningen att vara ridskolehäst är som ni säkert förstår inte heller det lättaste. Många elever med olika bakgrund, målsättningar samt kunskap vid kommunikation med hästen. Den bästa hästen behöver näst intill kunna läsa tankar. Hästen behöver varje dag gå till jobbet med både motivation och ork. Vi som jobbar med att utbilda elever gör så långt det är möjligt det vi kan för att eleverna ska få möjligheter till att utföra sin favoritgren. Ett par exempel är extraträning i hoppning och dressyr, oftast under skolloven, samt pay’n jump och pay’n ride. Dom två sistnämnda är för att få grundläggande kunskap i hur det kan vara på tävling. Det handlar inte om hur högt vi tror en häst/ponny eller elev kan hoppa med risk att den blir skrämd och sedan inte vill vara med längre. Men vill eleven hålla på med denna sport och exempelvis tävla så krävs förutom ridskolan även föräldrar, fler träningstillfällen samt mer hästmaterial. Som tävlingsryttare rider man i stort sett alla dagar i veckan och hästskötsel utöver de. Däremot finns alltid möjligheten att ta ställa frågor under lektionerna, att ta råd om man vill skaffa häst och öva mer inom sin gren.

Den svenska ridskolan är ett fantastiskt ställe där alla kan mötas oavsett förutsättningar och bakgrund. Våra duktiga stjärnor inom de olika grenarna är alla starkt knutna i ridskoleverksamhet då det var där allt började. Exempelvis Malin Baryard Jonsson, Henrik von Eckermann och Therese Nilshagen för att bara nämna några.
Ridskolan är heller ingen plats man "växer i från", däremot kanske man går från att vara lektionsryttare på skolhäst till att även bli privatryttare på egen alternativt lånad häst: både i lektionsverksamheten och i träningsverksamhet. Ofta är personalen kunniga på vad eleven behöver för att komma vidare i sin satsning inom sporten.

Säkert skiljer sig våra ridskolor lite i vad som kan erbjudas men som sagt så finns alltid begränsningar beroende på vad elever och föräldrar har för målsättning. Ridsport är kul, varierande och utmanande. Ridsporten är även känd för att fostra goda ledare som är ansvarsfulla och inte är rädd att "hugga i". Barn som umgås med djur blir både ödmjuka och empatiska då djuren behöver vår omvårdnad. Alla har inte heller som målsättning att bli just tävlingsryttare. Det kan vara alldeles fantastiskt att bara komma på sin ridlektion samt umgås med hästar och kamrater på ett kul och avslappnat sätt. Men finns intresset till mer idrottsutövande: var inte rädd att komma till oss med era frågor och funderingar så hjälper vi er efter bästa förmåga.

Ha de gott så syns vi i stallet!

//Jannike Lineruth


Läst 84087 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG: Annika Strömberg driver bloggen Dressyrtanterna, hon är en medelålders kvinna som har tre egna hästar. Det är Googles, 19 år, Mocca, 16 år, och minstingen Princip sex år. Hon har tävlat upp till medelsvår A dressyr och 1,20 i hoppning. Hästarna har hon hemma på gården tillsammans med höns och en katt. Hon jobbar som stödassistent till funktionshindrade och tränar, det gör hon för Bo Tibblin. I sitt senaste blogginlägg, som fått stor spridning, funderar hon på det är med hästvälfärd och vad det betyder för olika hästar. Vi har fått Annikas tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."


Läst 166650 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.