Gästbloggen - Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse
MAR
09

Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse


Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

  1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.
  2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?
  3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.
  4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).
  5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"


Läst 60796 ggr





Fler inlägg

FEB
23

Gästblogg: Basal hygien kan minska smittspridningen


Arkivfoto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Distriktsveterinärerna Kungsbacka förklarar i ett inlägg på sin Facebook-sida hur smitta sprids – och ger goda råd om hur man på bästa sätt kan skydda sig. Vi har fått lov att dela deras inlägg här i Gästbloggen.

Vilken betydelse har hostreflexen för smittspridning, vad är en aerosol och hur kan långt hår vara ett smittskyddsproblem? Häng med så ska vi reda ut detta.
 
Vi på Distriktsveterinärerna Kungsbacka följer, precis som alla andra i häst-Sverige, utvecklingen av de fruktansvärda fallen av hästens herpesvirus – EHV-1 – i Stockholms län. Vi har de senaste dagarna också fått flera frågor om hur man skyddar sig mot smitta och vad man bör tänka på.
  
Grundläggande för de flesta luftvägsinfektioner som hästinfluensa, "en vanlig förkylning" och hästens herpesvirus (EHV-1 ger vanligtvis luftvägssymtom även om det också i sällsynta, otroligt tråkiga fall kan ge neurologiska symtom) är att de finns och förökar sig i hästens luftvägar.
Virus har ju, något förenklat, oftast bara en uppgift i livet och det är att överleva genom att föröka sig så fort och så mycket det går – the more, the merrier. Snor, nysningar, rinnande ögon, feber och hosta är kroppens reaktion och försvar mot detta.
  
Snor och även mikroskopiskt små vattendroppar i utandningsluften (aerosoler) innehåller ofta stora mängder virus. Dels för att kroppen försvarar sig, dels för att viruset ser dessa som raka spåret – autobahn – till nästa värddjur.
Hosta finns för att luftstrupen och lungorna ska kunna göra sig av med främmande ämnen, jämför när du sätter i halsen, och kroppen vill då skicka eländet så långt bort som möjligt. "Perfekt!" säger viruset, "precis vad jag behöver för att flytta!".
En häst har en stark hostreflex och starka lungor, och kan skicka aerosoler ibland betydligt längre än 20 meter. Konsekvensen av virus i små, små snor- och vattendroppar och hästens hostningsförmåga ... tja, hur stort är ett stall? Hur långt är ett ridhus? Hur nära finns grannhästen?
  
Vi kan alltså förutsätta att virus till och från finns i varierande mängd i luften i ett stall med en sjuk häst. Utöver det finns det också i den perfekta virus- och bakteriemiljön ­– snor. Snor på inredning, snor i krubbor och vattenkoppar, snor på fleecetröjor, snor på stövelskaft, snor från pussar på sjuka mular, borttorkat snor, till synes intorkat snor och snor i håret. Den för de flesta kända bakterien Streptococcus equi, kvarka, överlever flera dagar i snor om miljön är lite lagom mysigt fuktig. Till exempel runt en vattenkopp eller ett badkar på bete.
  
Så ... hur skyddar man sig då?

  1. Isolera den sjuka hästen!
  2. Isolera den sjuka hästen!!
  3. Tyvärr är det absolut mest effektiva att isolera den sjuka hästen!!! (Bygg en box i en lada, använd en vedbod, vad som helst som kan funka djurskyddsmässigt okej om det inte finns en isoleringsbox.)
  4. Isolera den NYA hästen! Vissa sjukdomar börjar inte ge synliga symtom förrän efter många dagar, ibland veckor, som till exempel herpesvirus och kvarka. Båda de sjukdomarna har också fall med hästar som sprider smitta utan tydliga egna symtom.
  5. Finns det sjuka hästar i stallet – respektera isoleringsrekommendationer (vi ger dem inte för att vara dumma utan för att minska djurlidande) och hästägarförsäkran vid tävlingsanmälan.
    Byt kläder, tvätta och sprita händer mellan stall – kanske att det till och med är relevant att duscha om det finns sjuka hästar? Glöm inte stövlar, långa hår och allt annat som kan ha fångat upp snor och hostslem.
  6. Använd inte samma utrustning till flera hästar (det sprider även andra sjukdomar som regnskållor och ringorm).
  7. Informera ALLA som ska till stallet om att det finns sjuka djur även om besökaren, till exempel hovslagare eller veterinär, inte ska träffa just den hästen. Glöm inte att feber också är ett tecken på infektion! Då ger det besökaren möjlighet att vidta åtgärder för att inte sprida smittan, som personen om den har otur alltså kan få med sig bara genom att kliva in i stallet, vidare.

Visste du att med basal hygien som klädbyte, uppsatt hår, handtvätt och handsprit så kan du minska risken att sprida smitta med upp till 80 procent?


Läst 27673 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
19

Ramsele fältrittklubb kräver förändring – med mer satsning på flickidrotten


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det oisolerade ridhuset på Ramsele fältrittklubb gör att verksamheten inte kan bedrivas fullt ut. Hippson har fått tillåtelse att dela ridskolechef Monia Häggkvists Facebook-inlägg om läget, med bland annat låga temperaturer och skrämmande ljudnivåer. Nu hoppas hon att det framåt ska satsas mer på flickidrotten och att ridklubben ska prioriteras – för det krävs en förändring. 

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
  
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
  
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
  
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
  
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
  
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
  
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
  
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.  

”It's time for change”

 /Monia Häggkvist

Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu! Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs:ridhus) på Ramsele Fältrittklubb. Efter närmare 30år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönder frusna leder, upprepade luftvägsinfektioner och påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb. Att under extremföhållanden med väder och vind som numera är ett faktum mer än en tillfällighet, känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer, och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös😔 Att försöka göra idrotten jämnställd, på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu. Hur många idag 2019 är villig att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och arbete i ett klimat med temperaturer ned emot -25 med förfrusna fingrar och tår som följd, eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar en dammig miljö likt Saharas öknen? I vår kommer alla krafter och fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera/stabilisera ridhallen, Jag och övriga på RFRK mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden🙏🏻❤️🐴 Frågan kommer även att ställas till Sollefteå Kommun och ett antal privata aktörer i from av sponsorer. RFRK har erhållit ett bygdestöd på 380.000 kronor som vi kommer börja finansiera takets isolering/stabilisering med, totalt kommer vi behöva 980.000kr för att ro projektet i land. Vi på RFRK kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett 100tal människor varje vecka prioriteras samt vårdas. Efter 30års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden, föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda 🤗 ”I’ts time for change” /Monia Häggkvist PS. Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll” med små vindbyar. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2FoRrO87&h=AT3OakGhQql-f03Ta06ewSIbGXDq2_oN3Gk5yJ6zGItwNOEgC8djMatsBzsAFkjYfj6aJdO3e8nMgaEGh3pxla_2rd-bgB9Ln49Jfpr9vRMTQiHb5IxsAQsGb2DI1jsQtsnXkio&s=1

Publicerat av Ramsele Fältrittklubb Måndag 18 februari 2019

Läst 37444 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: Konditionsträning – så gör och tänker vi

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer driver tillsammans en blogg. Där berättar de om sin vardag och tipsar om träning. I ett av deras senaste inlägg skriver de om konditionsträning. Vi har fått tillåtelse att dela deras inlägg här på Hippson. Bilderna är tagna av Sophia Maule för Agria Djurförsäkring.

Kondition handlar om att träna upp hästens uthållighet och hjärt- och lungkapacitet.
Bra kondition hos din häst är viktigt och en stor förutsättning för en långsiktigt hållbar häst, både mentalt och fysiskt – oavsett vilken diciplin man håller med. 
Det ökar prestationen och minskar risken för skador samt bidrar till en mer motiverad häst som känner sig tränad för uppgiften.
 
 
Men därmed inte sagt att alla hästar behöver samma typ av konditionsarbete som en fälttävlanshäst som tävlar på högsta internationella nivå. Det är precis som med allt annat, att det handlar om att anpassa träningen och upplägget efter individen och prestationen.
Men alla hästar mår bra av att få arbeta upp flåset och behöver ibland få göra en riktigt fysisk urtömning, så om du själv som ryttare inte känner dig trygg med att göra detta – ta hjälp av någon ryttare som kan galoppträna din häst åt dig. Likaväl som vi tycker att om man inte har förutsättningarna hemma till att kunna galoppträna sin häst på ett bra sätt, sett till yta och underlag, transportera din häst till ett ställe med rätt förutsättningar. Det ligger oss ofta så nära till hands att lasta hästen och åka iväg för att träna dressyr eller hoppning, lika naturligt i träningen bör det vara att kunna lasta hästen ibland för att åka iväg och göra ett bra konditionsarbete om man som sagt inte har möjligheten att uppfylla detta behov på hemmaplan. 
 
Kondition tränas mest effektivt upp i galopp i intervaller och för att göra det så skonsamt som möjligt så görs det med fördel i uppförsbacke. Det behöver inte vara så brant uppförslut men backen hjälper hästen att galoppera mer på sin bakdel och du uppnår snabbare önskvärd effekt när vi pratar om puls och andning vilket gör att du kan galoppera i ett lägre tempo i uppförslut, och uppnå samma effekt som du gör när du galopperar i ett väldigt högt tempo på plan mark.
Alla har säkert hört uttrycket farten dödar. Ju högre tempot är desto större blir så klart belastningen på hästens leder, senor, ligament och skelett och skaderisken blir därmed högre.
Därför förespråkar vi  galoppintervaller i uppförslut.
 
För att konditionen hos hästen ska förbättras vill vi med galoppintervallerna stegra hästens puls för att komma upp strax under maxpuls. Detta betyder ju att man måste ha koll på vad hästar har för puls.
En hästs vilopuls är mellan 28 till 40 slag per minut och maxpulsen är 240 slag per minut. Vi vill komma upp i en puls mellan cirka 180 till 200 slag per minut.
Om vi gör ett seriöst galopparbete krävs det därför att vi kan ta pulsen på våra hästar under intervallträningen för att ha koll på att intensiteten är rätt och att vi får ut önskad effekt av träningen utan att överträna hästen. Så antingen rider man med en pulsklocka på hästen, vilket är ett väldigt lätt sätt att hålla koll på dess puls, annars bör man ha hjälp från marken med att kunna ta hästens puls.
Pulsen tas lättast under ganaschen eller vid armbågen, framför sadelgjorden på hästen. 
Att ta pulsen bör vara inövat inne i stallet innan för att på ett lätt sätt hitta pulsen när man är ute i skarpt läge. Som ryttare har vi vår terrängklocka till hjälp för att hålla koll på hur länge vi galopperar. Den ställer vi in tiden på och så räknar den ner och piper när det är dags för break.
 
 
Våra hästars konditionsarbete delas upp i inför säsong, under säsong och icke säsong.
Vi är just nu inne i och har påbörjat konditionsarbetet inför säsong. 
Så som schemat ser ut nu är att de sedan mitten på januari galopptränar enligt ovan angivet upplägg var fjärde dag inför säsongsstart i slutet på mars.
Galopparbetet startas upp lugnt med kortare intervaller exempelvis två gånger tre minuter (beroende på hur tränad hästen är sedan innan, kanske endast två gånger två minuter i början om det är en relativ ung eller otränad häst). Sedan stegras detta successivt till att våra hästar, som på tävling kan galoppera upp till cirka tolv minuter, bör kunna galoppera 15 minuter på hemmaplan. Här styr plusen hur mycket träningen stegras. 
När säsongen väl är i gång får man ta med i beräkningen att varje tävling i sig blir ett galoppjobb och om grunden sedan innan är lagd på ett bra sätt gör våra hästar då ett galoppjobb i veckan ungefär, för att sedan efter årets sista tävling inte alls galopparbetas i den aspekten att konditionen ska förbättras, utan får ett break från detta fram till mitten på januari ungefär. 
 
Så här års kan det ju dock vara svårt att på ett bra, säkert sätt konditionsträna sin häst ute eftersom vi lever i ett land med väldigt varierande klimat. En förutsättning för att galopparbetet ska kunna genomföras på ett säkert sätt med så lite risk som möjligt för skador är att underlaget är bra. 
Det ska vara jämnt, halkfritt men med bra svikt. 
 
Snön kan vara ett jättebra sätt att, precis som i backen, öka intensiteten i arbetet.
Nysnö i bra mängd så det hjälper till att hålla underlaget mjukt, galopperar vi gärna i. Men det är viktigt att det inte är skare på snön då hästarna kan skada sig på det och det blir för mycket motstånd.
Att galoppera i djup tösnö är heller inget vi förespråkar då det blir för tungt och motståndet för stort samt att risken för klampor i skorna är stor, och med klampor blir risken för halk- eller vrickningsskador stor. 
Tänk på att snö ökar intensiteten i träningen vilket gör att man inte håller på lika länge som om det vore barmark.
  
På alla hästar som vi galopperar i snön med har vi antingen snösulor, eller som vissa hästar naturligt har i deras skoning en heltäckande sula. Ett tips är även att fetta eller olja in hoven och sulan för att minska risken för att snö fastnar och klampor bildas. 
Har man möjlighet att galoppera på stranden i vattenbrynet och vet att det är bra, säker sandbotten ger det precis som snön en bra ökad intensitet vilket gör att man kan hålla sig i ett relativt lugnt tempo men ändå komma till önskvärd effekt.



 
Precis som med all annan träning så är det viktigt att galopparbetet sker i balans och under kontroll, utan hets och stress. 
Hästen ska galoppera i balans med vikten på sina bakben med en avspänd och följsam överlinje och den ska galoppera genom hela kroppen. 
Vi tycker att det är viktigt så gott det går att försöka hålla hästarna så lugna och avspända som möjligt, även om det ibland kan vara svårt, det flesta hästar tycker det är riktigt kul att galopparbeta och går gärna i gång på uppgiften. Men det är viktigt att hästen i skrittpauserna mellan intervallerna verkligen kan skritta avspänt och hämta andan och slappna av i musklerna och inte då går och hetsar och spänner sig och taktar, då blir det en ökad anspänning och mjölksyran kommer snabbare. På en sådan häst kan vi i stället om det är säkert, sitta av, leda den och sedan sitta upp igen när det är dags för nästa intervall. 
 
Techno sträcker ut i en härlig snögalopp
 
Likväl som att hästen ska galoppera i balans så ska ryttaren vara i balans och störa sin häst så lite som möjligt. 
Ryttaren ska kunna stå upp i lätt sits över sadeln, med vikten och balansen i stigbyglarna utan att hålla balansen i tygeln. 
Inte nudda rumpan i sadeln. I terrängen har vi normalt tre till fyra hål kortare läder än vad vi har i hoppningen, när vi galopptränar kortar vi dem fyra hål till för att verkligen träna på vår egen balans och position och det ger dessutom en härlig styrketräning. Kom ihåg att du ska vara lika mycket atlet som din häst förväntas vara.
När vi har flera hästar som ska galopptränas kan det bli att vi står i jockeyläder i upp till en och en halvtimme på en dag.
 
Ha stigbygeln på den bredaste delen av foten så du får ett bra stöd så det blir skönt och stadigare att stå upp länge. 
Lägg tygeln i en brygga över mankammen för att få lite stöd att kunna luta dig emot i stället för att hålla balansen i hästens mun. 
Börja med att träna din balans och position i skritt först och sedan i trav. 
 
 
Efter avslutat galopparbete när hästen uppnått maxpuls joggar vi ner hästen, hoppar av, tar av sadel och framskydd så hästens senor direkt blir svalkade och leder av hästen. När hästen kommit ner i andning och puls duschas den av med svalt vatten (om det är väder för detta) samt att vi kyler benen med iskallt vatten. Därefter följer ytterligare 30 minuters skritt i antingen skrittmaskinen eller på skrittbandet. 
Därefter kan vi smörja in hästens knän och kotor (både fram och bak) samt senor med arnika och liniment, viktigt att håll koll på eventuella karenstider.
 
 
Som fälttävlansryttare är man beroende av att så här års hitta ett bra upplägg för sitt konditionsarbete inför säsongen. Vi galopperar aldrig på ett underlag som inte är avsett för ändamålet och är det inte galoppbart utomhus går det även bra att göra det inomhus. 
Inför säsongsstart förra året när vi skulle starta upp säsongen redan i slutet av februari med VM-kval i Portugal och vädret utomhus inte tillät galoppträning fick vi tipset och rådet av Yogi Breisner hur vi kunde lägga upp galopparbetet i ridhuset. 
Det skedde på samma sätt som ovan angivet men aldrig i högre tempo, strax över hoppgalopp och det är viktigt även här att hästen galopperar i balans, i rätt galopp så det blir lika mycket galopp i de båda galoppvarven. 
Detta upplägg gav väldigt bra effekt och Fly Away åkte ner till Portugal och genomförde tävlingen mycket fräscht och bra, blev femteplacerad och satte sitt VM-kval.
Det går även att lösgaloppera hästarna i intervaller i ridhuset.
 
Tänk också på att med ökad konditionsträning och att hästen svettas ökar också behovet av elektrolyter.
Vi brukar på våra hästar som galopptränar för att kunna prestera på internationell elitnivå ta blodprov på dem en bit in i påbörjat konditionsarbete för säsongen för att se så att muskelvärdena och elektrolythalterna håller en balanserad nivå. 
Vår legitimerade fysioterapeut, Karin Magnusson, håller regelbunden koll på att våra hästar tar träningen på rätt sätt.
 
Ett långt inlägg med mycket info, hade kunnat göra det ännu längre men vi hoppas att detta blev en bra start och att ni fick något med er i bagaget och att fler blivit inspirerade till att ta tag i sin hästs galoppträning.
   
Lycka till!
Anna & William 
  

Läst 55255 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.

Till erbjudandet




Galleriet på Hippson Market