Gästbloggen - Gästblogg: En ridskoletjejs resa
JAN
30
2019

Gästblogg: En ridskoletjejs resa

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Hästtjejen Amanda Brieditis lever sin dröm som egenföretagare i Storbritannien. Det har inte alltid varit en dans på rosor, men med det genuina intresset, viljan och kärleken till sporten har hon nu kommit till Sir Mark Todds gård. Där nästa steg i satsningen kan börja. I sin blogg delar hon med sig av resan, och vi har fått tillåtelse att publicera ett inlägg. Foto: Eventing Images

Klockan är fem. Det är storm utanför. Jag bor numera i en husvagn. Husvagnen gungar i vinden som dånar utanför. Om en stund är det dags att stiga upp och gå ut till stallet för att fodra våra hästar och fixa stallet. Bästa starten på dagen om du frågar mig.

Precis som så många andra gick jag på ridskola som barn, och dagarna på ridskolan var de allra bästa i veckan. Jag ville konstant bli bättre och få lov att flyttas upp i grupperna. Det trodde jag alla ville. Och jag märkte tidigt att jag aldrig fick nog. Jag blev inte trött som de andra och hittade på till min mormor att vi var tvungna att pusta vartenda sadel i sadelkammaren, varje dag. Bara så att jag inte skulle behöva gå hem direkt efter lektionen. Som yngst och minst i gruppen visade jag mig vara mest envis. De längre och äldre tjejerna hjälpte jag att hänga upp sadeln på översta raden. Skam den som ger sig. Inte bara tiden i sadeln var minuter med guldkant, även alla de andra som spenderades i stallet och jag ville dra ut på stalltiden så mycket som möjligt. Red man till exempel i sista gruppen på dagen fick man hjälpa till att fodra – och det var så spännande.

Jag skulle göra allt själv. Så snart jag fick min första häst så skulle allt vara på mitt sätt. Jag kunde inte koncentrera mig på att rida om jag inte fick knäppa på benskydden själv. Inte heller ville jag ha hjälp att mocka eller putsa. Cyklade gärna till stallet oavsett om det var oväder, som i dag utanför mitt fönster. Folk tyckte nog ofta jag var konstig.

Min första ponny var en irländsk sådan som hade extrema tillitssvårigheter. Jag tränade med honom i timmar varje dag med repgrimma och hade honom lös för att vinna hans förtroende och sedan, allt eftersom med mer fokus på ridningen. När han såldes vidare låg han högst av Sveriges fälttävlansponnyer på rankningen. Han lärde mig att för att lyckas och få ett starkt band mellan häst och ryttare krävs mer än bara en stund ridning om dagen. Man måste lita på varandra. Bandet vi hade påminner jag mig ofta om. Hur viktigt det är med grovjobbet som ligger bakom framgång. Trots att jag trillade av en gång i veckan till en början så skulle jag minsann aldrig ens drömma som att ge upp. En läxa som är med mig i allt jag gör.

Sundsgymnasiets ridsportslinje var en stor del av min vidareutveckling. Vissa dagar kändes drömmen längre bort än andra. Helt plötsligt kändes allt så mycket svårare och jag jobbade i motvind. Fick inte mycket betalt för den tiden jag la ner på något sätt. Också det en viktig läxa. 
Dock är det jag tagit med mig som allra mest från skolan, tack vare tränaren Lars Christensson, vikten av att ha en bra inställning. Kunskap kan ingen någonsin ta ifrån en. Alla har någonting att lära mig. Tiden på gymnasiet var dock en otroligt lärorik tid. Den kom till att öppna mina ögon och gjorde mig redo för nästa stora steg i livet: Att flytta utomlands.

Ni kanske tänker, jaha, vem är du som försöker berätta ännu en hästglad juniors drömhistoria? Varför ska vi läsa det här? Jo, för jag har också sett folks tvivel. Jag har också ridit vid sidan om andra med tio ponnys, två lastbilar, föräldrar fyllda med hästkunskap, avrådande ord att det är en tuff bransch och inget ”riktigt jobb”. Jag kommer från en helt vanlig ohästig familj och var var chansen att jag, som under en lång tid bara gick på ridskola, skulle lyckas? Det undrar jag fortfarande. Men jag vet att jag kommit en god bit på väg. Ligger definitivt ett steg före alla de som givit upp. 



Så snart studenten var firad tog jag mitt pick och pack och flyttade till England. Där gällde det att vara stark. Plötsligt kändes det knappt som man kunde rida alls, haha. Sittandes i sadeln på samma bana som två OS-ryttare varenda dag var fantastiskt, men också väldigt tufft. Mitt jobb gick ut på att träna deras hästar på hemmaplan då de är ute på tävlingar mest hela tiden. Låter lyxigt, men jag lovar det var många timmars slit på backen, blod, svett, tårar och kurr i magen. Men jag sa till mig – blicken på målet, Amanda.

Det var tuffa och helt fantastiska tre år i team Price. Fick mig blev det en ordentlig introduktion till den här världen och branschen. Att få se allting bakom kulisserna och till och med få vara en del av teamet när de vann Badminton, Luhmühlen och Burghley. Det gav mersmak.

 

I dag ligger jag, som sagt, i min gungande husvagn. Den står på Sir Mark Todds gård där jag tillsammans med min pojkvän precis tagit över vårt eget stall. Här har vi alltså startat ett nytt kapitel. Något som varit en milstolpe och dröm i många år. Var det värt all möda? Ja.
Nu tittar vi framåt på mot nästa mål och kan se toppen, men inte vägen dit. Det är som att man vill bestiga Mount Everest. Toppen ser man från bergets fot, men inte den exakta vägen. Det gäller att ta ett steg åt gången, kämpa sig förbi hinder utefter vägen och bara fortsätta gå. Att ta över ett stall är ett stort kliv uppåt på berget – men ju högre upp, desto tunnare luft har man att andas och starkare mentalitet krävs. Så jag säger till mig själv: Blicken på målet Amanda.

/En helt vanlig ridskoletjej på väg upp för sitt Mount Everest

taggar


liknande webbartiklar


Läst 69182 ggr





Fler inlägg

MAJ
18
2020


Arkivfoto: Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Niklas Jonsson skriver om coronapandemin och reflekterar över hur viruset har påverkat sporten och vardagen. I inlägget – som först publicerades på Facebook – lyfter han fram att Folkhälsomyndigheten, företag och idrottsklubbar har olika perspektiv och roller i situationen som har uppstått.

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

Jag anser dock att det är viktigt att förstå och respektera att FHM och ekonomiska verksamheter har diametralt olika ingångsvärden i problemet. FHM:s jobb är att hantera pandemin utifrån ett smittskyddsperspektiv. Företag och idrottsklubbar driver på för att slippa konkurs. Detta ska vägas samman till politik som på bästa sätt räddar så många företag och människoliv som möjligt.

Jag önskar att alla tar med sig detta perspektiv innan de ger sig in i debatten. Att säga att vi har det jobbigt nu är helt ärligt inte ett argument som väger särskilt tungt i dagens situation. Tänk att hålla en människas liv i ena handen och ett livsverk i den andra och tvingas välja.
Jag är glad att jag är ryttare och inte ansvarig beslutsfattare i denna tid.
Hoppas vi ses snart ute på tävlingsbanorna.

/Niklas Jonsson


Läst 22386 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
05
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG
I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:


Läst 41220 ggr Kommentarer Kommentera

APR
29
2020


Foto: Emma Johansson och Privat (besök hos den franska sadeltillverkaren Bruno Delgrange)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Karolina Malmlöv är grundare av Sellamigo, en internationell digital tjänst och databas som ska förhindra stölder av sadlar. Här berättar hon om sin resa som entreprenör – och tipsar andra hästintresserade med smarta idéer om att tänka utanför boxen och att starta eget.


"Jag har tidigare arbetat med att sälja sadlar och det var där och då jag kom på min idé om ett sadelregister som gör det svårare för tjuvarna att sälja vidare stulna sadlar. Vi lever i en tid där det är modernt att kalla sig för entreprenör. Att jaga investerare och slänga sig med engelska ord ses som coolt. Men hur coolt är det? Hur ser livet ut som entreprenör inom horsetech i Sverige? Här delar jag med mig av delar ur min resa och vad som är bra att tänka på när man har en affärsidé.

En morgon i november ska jag fodra mina hästar. Det verkar som en helt vanlig morgon, det är lugnt i stallet och hästarna tuggar tryggt på sitt hö, precis som vanligt. Men när jag närmar mig vår sadelkammare så förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Det ligger glas på golvet och dörren står på glänt.

Jag kliver in i det rum som brukade var fyllt av väldoftande sadlar. Den här morgonen var det bara tomma krokar som mötte mig, tjuvarna hade tagit alla sadlarna. En våg av obehag sköljde över mig, var alla hästar okej? Precis utanför sadelkammaren stod mitt dräktiga sto och en ettåring. Tänk, fanns det någon obehörig kvar i stallet? Det var ju trots allt tidigt på morgonen och fortfarande mörkt ute. Många tankar började snurra i huvudet. Jag är inte ensam om den här upplevelsen, stölder av sadlar är ett stort problem i hela världen.


Från idé till verklighet
Visst har vi alla väldigt många bra idéer? I vår vardag stöter vi på problem som vi antar att många andra också har, ofta har vi en lösning på problemet och undrar varför ingen annan skapat det redan.

Min affärsidé kom till mig när jag arbetade med att sälja sadlar, men det tog flera år innan jag gjorde verklighet av idén. Jag hade aldrig startat företag innan och än mindre ett sådant här stort projekt, hur skulle lilla jag gå till väga för att göra verklighet av mina stora planer? Jag förstod att det skulle kosta pengar, pengar som jag inte hade så jag började googla.

Till slut kom jag in på Almis hemsida och kände att det kanske kunde passa. Almi är delvis statligt ägt och tillhandahåller företagsutveckling, lån och riskkapital och har kontor över hela Sverige. De finns här för oss som har idéer!

Först kontaktade jag deras investeringsavdelning och när de snällt i stället kopplade ihop mig med en av deras innovationsrådgivare blev jag först lite stött. Jag behövde ju pengar! Förstod de inte det?! Jag har lärt mig mycket sedan dess och att jag fick träffa en rådgivare var så klart det bästa just då, men det är mycket man inte kan eller vet innan man börjar.

Till vårt första möte hade jag skapat en enkel marknadsundersökning i Google Analytics för att kunna belysa det problem jag påstod fanns och hur min idé skulle kunna vara en lösning. Men jag visste fortfarande inte exakt vad det skulle bli eller hur det skulle se ut.

Men jag drog en presentation för Emanuel, rådgivaren som jag hade fått mötet med, och visade min marknadsundersökning. Och när jag var klar var Emanuel både imponerad och intresserad av problemet. Han gav mig där och då ett innovationsbidrag så att jag kunde påbörja arbetet med företaget, det var senhöst 2017 och sedan dess har jag arbetat heltid med min affärsidé, min idé som blev till verklighet!


Tre snabba tips som gör din idé till verklighet

  • Försök samla information om problemet som du har identifierat, artiklar, gör egna undersökningar osv. Det är material som du kommer att få användning för när du ska presentera din idé för andra.
  • Prata med andra som har samma problem! Diskutera med så många du kan kring din idé för att se hur de reagerar. Och försök hitta personer som inte bara säger saker du vill höra, våga utmana idén.
  • Att starta företag är läskigt och det är mycket att tänka på. Men det finns hjälp att få! Almi finns över hela Sverige och kan hjälpa till med både affärsutveckling och ekonomiska bidrag eller lån. 

Blod, svett och tårar
Sedan 2017 har jag varit en så kallad entreprenör. Förra året fick jag pris som årets unga innovatör i Sverige, mitt företag har uppmärksammat såväl nationellt som internationellt. Jag minns särskilt när jag fick delta i ett morgonradioprogram i USA, hur nervös men samtidigt stolt jag var. Bakom fina utmärkelser och stora intervjuer finns det dock tårar, ångest, frustration och sömnlösa nätter. Många gånger har jag frågat mig själv om det faktiskt är värt det?
Så är det värt det? Givetvis.

Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka om jag gjorde rätt som vågade hoppa så snabbt, alltså att jag valde att arbeta heltid med Sellamigo trots att jag inte kunde ta ut lön från företaget. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Men jag tror att det hade varit svårt att fokusera om jag hade haft ett annat arbete vid sidan av samtidigt, då hade det också varit enklare att ge upp.

Jag har dessutom fått lära mig att omvärdera och inte tveka på att ta en annan riktning än vad som först var tänkt. På det stora hela har min affärsidé varit den samma, men när jag ska lösa ekvationen hur min affärsmodell blir lönsam har jag fått tänka om flera gånger.


Ensam är inte alltid stark
Eftersom jag har varit ensam i mitt bolag till att börja med så har de externa hjälporganisationerna varit viktiga, Almi har jag redan nämnt och de i sin tur kopplade mig till Science Park i Jönköping, som även de arbetar med affärsutveckling och för att hjälpa entreprenörer.

Science Park har också hjälpt mig med ekonomiska bitar, men där fick jag så småningom en affärsutvecklare att arbeta mer djupgående med. Det har varit avgörande för att jag ska orka fortsätta. Någon att dela tankar och idéer med och som sagt ”vi” när jag har varit där.
Om man har någon att starta sin affärsidé tillsammans med är det värt så oerhört mycket! 


Tre tips till dig som funderar på att starta eget

  • Våga ta steget! Vad är det värsta som kan hända? Låt din affärsidé utvecklas under resans gång, du behöver inte ha allt klart innan du börjar.
  • Fira! Fira allt som är bra. Stort som smått, ge dig själv en klapp på axeln varje dag.
  • Hitta ditt team! Oavsett om det är externt eller om du har någon att starta ditt företag tillsammans med.

Hästtjejer – vad väntar ni på?
Under min resa har jag fått inse hur mycket hjälp det finns i samhället för innovativa idéer. Sverige är ett fantastiskt land att starta och driva företag i. Men i vårt land behöver vi samtidigt fler kvinnor i ledande positioner och som företagsledare, så hästtjejer vad väntar ni på? Vi är uthålliga, arbetsamma, vana vid ledarskap och framför allt tror jag att det finns massor av fler idéer som kan bli till verklighet.

Våga tänka teknik, våga tänka globalt! Du kanske inte vet hur allt ska fungera just nu, men börja någonstans och se vart det leder dig. Jag tror på dig, på oss hästtjejer!
Jag vill också passa på att slå ett slag för Horsetech of Sweden som är en organisation för horsetech-företag i Sverige. Här finns kunskap, stöttning och många personer som har påbörjat sin resa mot att göra verklighet av sina idéer. De har mängder av tips och råd att dela med sig av. Jag hoppas att jag kommer att få träffa just dig där i framtiden!

/Karolina"

 
Karolina, till höger, tar emot det nationella SKAPA-priset som årets unga innovatör.


Läst 57092 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv