Gästbloggen - Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"
MAJ
14

Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla

taggar


liknande webbartiklar


Läst 117074 ggr





Fler inlägg

AUG
05

Gästblogg: "Hästhållningen skiljer sig åt men kärleken till hästen är densamma"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lovisa Berggren bor i Tyskland sedan åtta år och flyttade dit på grund av ett icke-hästrelaterat jobb. I Sverige hade hon egna hästar och tränade och tävlade i främst dressyr upp till Lätt A, hon har även ridit montélopp. I Tyskland rider och tränar hon ett par olika hästar och hoppas kunna börja tävla i dressyr när hon har tagit tysk tävlingslicens.

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.


Läst 65636 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
02

Gästblogg: Glöm inte av munnen när du köper häst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nina Lundgren är veterinär och hästodontolog. Hon är verksam i Skåne men även i Stockholmsområdet. Nina har arbetat som veterinär sedan 2001 och driver sedan 2009 Svenska Hästtandvården. Vi har fått Ninas tillåtelse att dela ett inlägg hon gjort på Facebook. Där berättar hon om en häst med stora problem med käken, vilket inte uppmärksammats vid besiktningen. Hon vill råda alla som ska köpa häst att begära en fullständig genomgång av munhålan.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog


Läst 88697 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 112437 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv