Gästbloggen - Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"
MAJ
14
2016

Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla

taggar


liknande webbartiklar


Läst 122562 ggr




Fler inlägg

NOV
15
2021

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 24954 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 126662 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
11
2021

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 127864 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Vad kan man göra när en inackorderad i ett kollektivt stall inte sköter sina uppgifter?
Eva Johansson svarar
Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar
"Att kunna rätta in framdelen framför bakdelen är otroligt viktigt"
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.