Gästbloggen - Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"
MAJ
14
2016

Gästblogg: "Får ryttare inte höra det de vill byter de tränare"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla

taggar


liknande webbartiklar


Läst 121732 ggr




Fler inlägg

JUL
03
2021


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG (Ursprungligen publicerad 2018-06-05)
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagareföreningen. I ett inlägg på Facebook uppmanar han sina kunder att fukta hästarnas hovar så här i torkan. Hovarna blir nämligen betonghårda och hans jobb blir tuffare än vanligt. Vi har fått tillåtelse att låna hans viktiga text. Läs mer om ”Peppe” här

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt
 torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe


Läst 178855 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26
2021
OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmalouise Wendin Löwgren är en  27-årig dressyrryttare som drömmer om att starta de stora mästerskapen i framtiden. Under SWB Mälardalens unghästtest visades hennes treåring Blue Ivy Leigh – i blogginlägget nedan hyllar hon Rebecca von Knorrings arbete med det uttrycksfulla stoet.


Blue Ivy Leigh "Bella" (född 2018, e. Van Vivaldi u. Gasella ue. De la Gardie)

Vilken dag! Om möjligt var jag ännu mer stolt över Bibbi när jag vaknade dagen efter ❤️Hon är ett oerhört vasst sto – brås på mamma – men det var också det jag föll för hos mamma Bella. Det var ju bara den där biten att sko, åka släp, gå i hage, leda, rykta, stå ensam, stå på gången, vara på tävlingsplats, klippa, bada och att rida ensam som inte funkade de första sju åren med henne – för att rida var hon ju helt fantastisk!
Jag och mamma sa det: skulle vi ta föl på Bella ville vi dels förstärka alla hennes fantastiska sidor (för tro mig, det var många), dels försöka applicera ett gott temperament och självförtroende med en hingst som hade detta att tillgå. Hingsten med stort H heter Van Vivaldi. Jag föll för honom första gången jag såg honom på en uppvärmning och Caroline Darcourt lotsade honom som att dom två aldrig gjort annat. Jag glömde för en sekund att rida själv. Han var kolsvart och graciös med samma power som Bella, men det fanns ett sånt där ”cool dude”-lugn över honom. Något som sa: "Nu är jag här, ni kan sopa av prispallen redan nu". Det sa klick och året efter hade Bella guld i magen – oj så lyckliga vi var! Ni undrar hur det gick för Van Vivaldi året innan? Han vann så klart. 

Vi ville alltså göra allt i vår makt för att det kommande fölet skulle bli trygg i sig själv från början. Vi skulle försöka plantera ett gott självförtroende hos den lilla och om det gick att göra genetiskt ville vi försöka med det. Träningsmässigt skulle vi introducera lastning, vatten, lyfta fötter och stå på gången tidigt. Vi skulle applicera det stöd Bella behövde från oss senare i livet på den lilla tidigt i livet. Allt skulle vara kul och inte läskigt! Självförtroendet var det dock inget fel på när Bibbi kom till världen, men det var det där med auktoritet. Vem bestämde om inte hon? Tina Turner i hästform – en tuff brud i lyxförpackning.

På unghästtestet såg vi den stora självsäkerhet och självförtroende som Bibbi besitter, men också den lite blyga delen av henne som behöver vägledning och stöd. Och nu kommer den blödiga delen av denna story – Rebecca Von Knorring.
Oj, oj, oj vilket jobb du gjort! Med ditt "never ending"-tålamod, ditt lugn och din vänlighet. Inget får stressas eller pressas fram. Allt är på Bibbis villkor, hon boostas och hyllas för små vinster! Som att hantera en bräcklig men kaxig 13-årig tjej med ny skinnjacka och mycket bubblande känslor i kroppen behövde hon en äldre kompis att luta sig mot. Någon som berättade om livets stora hinder och hur man tar sig över dom.  När Bibbi greps av scenskräck och genast blev lite blyg inne på banan fick jag en klump i magen. En flashback till en ung och stressad Bella som kastade sig omkring på tävlingsplatsen, som råkade nocka mig i ansiktet i all stress och sedan var den dagen över. Jag tänkte: "Nej, hon får inte bli stressad nu! För allt i världen!" – och det blev hon inte heller!
Hon knallade in lite bakom Rebecca, tittade lite frågvist och undrade vad hon skulle göra. Du, Rebecca, med ditt kroppsspråk som utstrålar trygghet och självförtroende, rättade till Bibbis skinnjacka och sa: "Det här är lätt, så här ska vi göra". Du guidade henne rätt hela vägen och att Bibbi tittade lite under lugg under testet struntar jag dyrt och heligt i.

Ni tillsammans uppfyllde alla våra högsta önskningar och drömmar. Bibbi visades i alla gångarter, hoppade med lätthet om än lite ointresserad och visade upp ett fantastiskt ridprov. Hon stod lugnt vid transporten och kikade in de stora långtradarna som passerade Strömsholms röda ridhus. Hon såg sin kompis Ed sadlas och tittade lite förundrat på en kompis som säkert på grund av lite rampfeber fick lite sadeltvång på parkeringen. Bibbi gick på transporten, åt sitt hö, stod som ett ljus på trailern i två timmar hem, väl hemma hälsade hon glatt på polarna i stallet och åt sitt hö. Trygg, lugn och en bra erfarenhet rikare. Rebecca, du är fantastisk! Tack snälla för att du lägger en grund för något som jag tror kommer bli riktigt bra i framtiden, jag vet att hon kommer att bli helt fantastisk.
Sa jag förresten att Bibbi kan skos, lastas, stå på gången, vara själv, ledas, gå i hage, duschas, ryktas och ridas ensam också? Allt det där hennes mamma inte kunde? För det kan Bibbi!


Läst 51411 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
03
2021

Foto: @lindagabor_photography 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofie Sarenbrant är författare, journalist och sedan ett halvår tillbaka även hästägare. Hon växte upp på en hästgård men när hon nu gjort "comeback" i ridsportvärlden är det mycket som har förändrats. Här gör hon en summering efter det första halvåret som hästägare.

I dag firar Jeddan och jag ett halvår 🥳. Att köpa häst kan vara hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart … Det är verkligen SÅ lärorikt. 

Innan jag skaffade Jeddan visste jag inte att:
1. Jag skulle få möjlighet att göra research på kirurgakuten. Tack för det liksom.
2. En kopia av Sovjetunionens president plötsligt skulle dyka upp på ena höften. Och det är inte det enda blåmärket på ett halvår. 
3. Långa naglar ... ja, de kan man antingen klippa själv – eller bryta av en efter en per stallbesök. Beror på vad du föredrar. 
4. Nästa naprapatbokning inte är till mig. Som hästägare står du och masserar din nackspärr och sneglar längtansfullt mot equiterapeutens laserapparat – som behandlar din fyrbenta vän, inte dig. 
5. Fryser du på vintern? Räkna med att din jackbudget går åt till minst tre varianter med olika gram, beroende på kyla. Till hästen alltså. Plus separat halsdel (hoppas att Tommy inte läser detta). Själv har jag en och samma läckande dunjacka (med oklart antal gram). 
6. Just det, en hink i hagen behövs också. Och då pratar vi inte vilken som helst, utan en isfri variant för 2 700 kronor. Plus lock, men det bör jag kanske inte gå in på, det blir så negativt. 
7. Oroligt lagd? Välkommen till hundra procent visshet om att vad som helst kan hända när som helst. I bästa fall handlar samtalet från stallet om en tappsko eller det mindre trevliga resultatet på senaste träckprovet. Inte en katastrof. 
8. Den största chocken med egen häst är ändå att jag var mer övertygad om att jag kunde rida – förut. Nu är jag inte lika säker längre. Lite sent att komma på det kanske. 

Nåja, tur för Jeddan att han är så söt och trevlig i all hantering. Vi har det väldigt mysigt tillsammans och tar allt i myrsteg. Är fortfarande glad att jag vågade satsa på en häst, tro det eller ej. Galet, mysigt och spännande.

PS. Om jag har glömt någon punkt, fyll gärna på. 

//Sofie Sarenbrant

Fotnot: I nummer 3/2021 av kunskapsmagasinet Hippson berättar Sofie Sarenbrant mer om livet som hästägare. Tidningen når prenumeranterna 10 juni och finns även på vår premiumsajt.


Läst 84047 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar
Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.