Gästbloggen - Gästblogg: "För hästfolk är det normalt att springa rakt mot väggen i full fart"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Elsa Berggren är 20 år och bor i Falun, Dalarna. De senaste åren har hon haft fullt upp med arbete i Sverige och utomlands, egna hästar och den egna hästverksamheten samt träningar. Förra hösten mådde hon mycket dåligt och i inlägget lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman. Sedan dess har hon i högre grad prioriterat att ta hand om sig själv, genom mindre stress, god kost och sömn, och hon försöker att alltid vara ledig tre kvällar i veckan. Inlägget nedan skrev hon först på Instagram och hon fick stor respons från ryttare som känner igen sig. Missa inte intervjun med Elsa längst ner.

Hösten 2019 var jag helt slut. Jag kom hem från två hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut och dag in i 15 månader, lediga dagar var som bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång. Huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas och pappas soffa, mina 54 kilo som fanns kvar på mina 175 centimeter. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte det. "Har du gått in i väggen? Hur mår du?".

Vart var ni när jag gick upp klockan 05.30 varje dag och kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer att löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tyna bort, löna sig med att förlora vänner.

Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Vår otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen.

Jag vet i dag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal och snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden.

Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem och så vidare. Jag skäms nu när jag skriver det. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, men att sova fyra timmar om natten, jobba sju dagar i veckan alla veckor om året, aldrig hinna äta lunch, aldrig hinna tillbringa tid med sambon, aldrig kunna planera in en middag med sin bästa vän... Det är inte friskt, inte ens för en hästmänniska och DET ÄR OKEJ att säga "vet ni, det här håller inte. Jag vill vara ledig tre kvällar i veckan".

Jag önskar att någon sa det till mig, för i mina ögon var jag lat då. I dag vet jag att det är smart. Godnatt och var rädda om er, precis som ni är med era hästar. Dom hade ni aldrig kört rakt in i väggen, gör inte det med er själva heller.

/Elsa Berggren


Hej Elsa, hur ser din vardag ut i dag?
– Jag driver egen hästverksamhet som ryttare och tränare och jobbar med sociala medier. Jag jobbar också deltid i butik.

Vad fick dig att skriva inlägget just nu?
– Först la jag ut en instastory på morgonen, på väg till stallet och skrev typ "vad håller jag på med?". Sen skulle jag jobba från 09.30 till 18.30 och sedan åka direkt för att hålla träningar till klockan 21. Många svarade och berättade hur de har det så här varje dag, och ville ha någon slags bekräftelse eller ett "bra jobbat". Men jag kunde inte svara så, utan istället kände jag igen mig och tänkte på tiden när jag kämpade som mest, och så skrev jag det här inlägget.
– Jag vill inte stötta ett destruktivt beteende. Visst, jag går alltid upp innan klockan 06.00 på morgonen, för det gillar jag, men nu är jag mycket mer noggrann med att få till sömn och mat. Jag går på halvfart jämfört med förr. Alla vill bli bättre, som ryttare, tränare eller hästmänniskor, men jag har lärt mig skillnaden på kvalitet och kvantitet.

Vad var det som fick dig att inse att du höll på att bli utbränd?
– Förra hösten hade jag precis kommit hem från ett jobb utomlands. Jag hade inte träffat min familj på länge, och just då hade jag inget annat jobb som började direkt. Det fick mig att tänka till, "vad har jag hållit på med?". Jag är en person som aldrig känner efter, men någonstans förstod jag ju att det inte var normalt att vara 18 år och ständigt äta värktabletter för att inte få migrän. Jag låg hemma med halsfluss en gång i halvåret och var aldrig hemma från jobb mer än 24 timmar även om jag precis fått penicillin. Jag gick på full fart, sen stupade jag totalt.

Vad har du för råd till andra som känner igen sig?
– Det är svårt att hitta en balans i vardagen, många gör ju så här eftersom de behöver få ihop det ekonomiskt. Som hästägare ska man inte underskatta att skaffa en medryttare, för att på så sätt få en hästfri dag i veckan. Inte för att man vill det, utan för att det är vad som behövs. Det finns ingen mall att följa, men vill man plugga och ha häst, behöver man ofta ha ett extrajobb för att ha råd. Då har man redan fyllt ut alla procenten per dag, och går på mer än 100 procent.
– Jag försöker som sagt ha tre lediga kvällar i veckan, och de dagar då jag jobbar i butik ser jag till att antingen vara i stallet på morgonen eller på kvällen. Inte både och. Det måste finnas tid till att ta hand om sig själv.

Vad har du fått för respons från din omgivning?
– Jag har många smarta människor runt mig, och det är stor skillnad på hur hästfolk och andra ser på det här. Mina kollegor i butiken blir oroliga när jag säger att jag ska åka direkt till nästa jobb, "du har ju inte suttit ner på hela dagen!". Hästfolk slår en på axeln och säger att "det är vad som krävs" eller "du är av det rätta virket". Det är vad jag reagerar mest på, för hästfolk är det normalt att springa rakt in i väggen i full fart.
– Efter att jag skrev inlägget har jag blivit överröst av meddelande från folk som känner igen sig och tycker att det är bra att jag lyfter detta. Det har jag aldrig hört förut.

Hur mår du i dag?
– Jag mår så mycket bättre än för ett år sedan. Jag minns inte senast jag hade migrän.

Visa det här inlägget på Instagram

Över 50 nya meddelanden i min DM. 50 meddelanden som lyder liknande ”jag går upp 04.30 för att hinna med tre hästar, 100% studier och butiksjobb 10-19. Snittar 5h sömn per natt”. Jag försöker svara på alla mina DM men jag kan inte svara på detta. Vad ska jag skriva? ”Fortsätt kämpa!” ”You go girl!!” Hösten -19 var jag helt slut. Jag kom hem från 2 hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut dag in i 15 månader, lediga dagar var bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång, huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en Treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas o pappas soffa, mina 54kg som fanns kvar på mina 175cm. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte. Har du gått in i väggen? Hur mår du? Vart var ni när jag gick upp 05.30 varje dag, kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tina bort, löna sig med att förlora vänner. Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Våran otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen. Jag vet idag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal o snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden. Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem osv osv. FORTSÄTT PÅ BILD 4

Ett inlägg delat av E L S A B E R G G R E N (@elsaberggrense)


Läst 62688 ggr



Fler inlägg


2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My 

 


Läst 2620 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emilia Slättås Karlsson är en ung tjej som brinner för hästar. Hon har sedan barnsben älskat hästar och allt vad det innebär. Fälttävlan är hennes stora intresse och det som som tycker är absolut roligast, men även att utbilda unghästar och ponnyer. Hon drömmer om att i framtiden kunna jobba heltid med att utbilda och tävla hästar och göra det som hon tycker om allra mest – rida. 


Jag vill inleda den här lilla krönikan med ett grattis. Grattis till alla mammor där ute som gör allt för sina barn, sina döttrar och/eller söner. Grattis för att ni är just ni. 

Ridsporten är fantastiskt underbar på många sätt. Det är därför vi håller på. Men vi alla vet att det krävs en hel del för att kunna rida och framförallt tävla och träna på både låg och hög nivå. Det krävs ett engagerat team, en ponny eller häst och i vissa fall flera, en transport, ett stall, massvis av "lediga" helger, någon som bär, kör och såklart betalar och en massa mer, listan är lång.  Inget av det hade varit möjligt utan våra föräldrar och i de vanligaste fall våra mammor. Vi får inte ta dem för givet. De gör det möjligt att ponnyn står i stallet varje morgon, att transporten eller B-korts-lastbilen rullar oss till tävlingar var och varannan helg runt om i Sverige. Det är faktiskt just på grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar, följa vår dröm och uppnå våra mål. En satsning inom ridsporten oavsett gren kräver alltid engagemang, tid, och en massa pengar. Något som ingen ung person kan rodda ihop själv. Men på något sätt lyckas alltid våra fantastiska mammor med det omöjliga pusslet, livet och hästar. Ni måste ha någon magisk kraft. 

Alla ryttare där ute, vi måste visa vår tacksamhet till våra mammor. Vi måste tänka på att det är för oss de gör allting. Därav är vi skyldiga att visa respekt och kärlek oavsett om nerverna spökar innan start eller om det inte gick som vi tänkt oss. Våra mammor gör det möjligt för oss att följa våra drömmar och ha roligt med våra bästa vänner: hästarna. De offrar mycket, mer än vad vi tror, och det är inte lätt, de sliter och kämpar. Kanske vill de inte alltid visa att det är tufft men så är det för alla. Därför är det extra viktigt att visa att vi uppskattar allt de gör för oss. 

Till er mammor:
Tack för att
Ni tror på oss
Ni ägnar era lediga helger och kvällar åt oss
Ni stöttar och peppar i med och motgång
Ni kör land och rike med oss och våra fyrbenta bästa vänner 
Ni gör det möjligt för oss att följa våra drömmar
Ni uppfostrar ansvarsfulla och omtänksamma barn
Ni tar hand om hemmet och jobb samtidigt
Ni donar och fixar, planerar och organiserar
Ni finns där när det hänt något jobbigt i skolan eller i ridningen
Ni uppfostrar oss att tro på oss själva, gå våra egna vägar och strunta i vad alla andra tycker och tänker 
Ni får oss att känna sig bäst och älska oss själva oavsett omständigheterna 
Ni får oss att bli en bättre människa och ryttate

Tack för det. Tack för allt ni mammor gör. Vi är er evigt tacksamma. 
Mvh Emilia Slättås


Läst 5736 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Nilsson beskriver sig själv som en "vanlig hästtjej/kvinna/tant 50+". Hon har tävlat en del men framför allt har hon alltid, från första gången hon träffade en häst, varit helt såld på hästar. Här skriver hon om kärleken till och tacksamheten gentemot hästen som varelse.

Tacksam

Det är en sådan där tidig morgon som egentligen bara finns i början av juni. Krispig, men med ett löfte om värme längre fram. Tung dagg och dis och kaskader av fågelsång.

När jag kommer ut i hagen ligger Jack fortfarande och sover i gräset och när jag närmar mig lyfter han huvudet och tittar frågande. Du? Här? Nu? Men eftersom han tillhör en av jordens vänligaste och mest tålmodiga arter, reser han sig mödosamt, skakar lite på sig och ber om godis.

Vi klär på oss ordentligt båda två (barbackaridnigens tid är dessvärre förbi) och ger oss ut i riktning mot skogen. Jack är fortfarande nymornad och gör sin skalmanimitation ända tills dess att han förstår var vi är på väg. Galopprakan! Vid sidan om en uppdikad bäck har en snäll bonde lämnat en bred och över en km lång gräsremsa för oss att rida på, perfekt för en frisk galopp. På asfaltvägen innan vi svänger in på rakan dansar Jack fram och han hinner knappt sätta en hov på gräset innan han är iväg som ett skott.

Det går fort. Riktigt fort. Daggdropparna piskar i ansiktet och fartvinden viner. Åren försvinner och jag är ung igen, med alla kroppsdelar intakta och en lätt, vältränad kropp. Runt oss galopperar alla ponnier och hästar jag känt och älskat genom åren. Där är blinda Blighter med mulen mot länden på sin lilla ledsagare och beskyddare welshmountain ponnyn Challe. Framför oss gör halvblodet Ture sina enastående bockserier och jag är glad att det inte är honom jag sitter på. Till höger, alltid vid min sida, sträcker angloaraben Lisa ut sig i långa vägvinnande språng, och jag kan se att hon håller igen, för annars hade hon lämnat oss långt bakom sig. Efter oss kommer gulingarna, Nessan och Gullan. Nessan pigg, glad och positiv som alltid och Gullan arg som ett bi för att hon inte är först. Och där finns fler, skuggor av ridskolehästar och tillfälliga bekantskaper. Vänners hästar och hästar jag ridit utomlands. De är alla där, vi stormar fram tillsammans. Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka.

Ganska snart kommer Jack dock på att han ju inte har fått någon frukost ännu och faktisk egentligen har mycket lite energi, så farten minskar och den sista biten avverkas i en sakta arbetsgalopp. Våra följeslagare försvinner i morgondiset och det sista jag ser är Gullan, som nu är sur på att hon inte kan springa om Lisa hur hon än försöker.

Jack och jag stannar frustande (Jack) och flämtande (jag), och resten av turen går i sakta mak hemåt, medan dimman lättar och morgonen blir till dag.

För att undvika akut näringsbrist släpper jag Jack direkt i hagen och stapplar ensam tillbaka med utrustningen mot stallet, återförd till min normala, 54-åriga kropp, men fortfarande med den där sköna känslan man får efter en ordentlig adrenalinkick. 100 percent natural high! Och jag tänker återigen på alla hästar jag mött. Hästar som burit mig och lärt mig, haft tålamod med usel ridning och dåligt humör och som alltid funnits där i vått och torrt med sin mjuka mule och varma hals. En strof ur Hästens Bön dyker upp i mitt huvud:

Jag bär dig

Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Jag vet. Och jag är oändligt tacksam.

/Maria Nilsson


Läst 35691 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.