Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg.

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...

Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.

Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.

Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt