Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma

Foto: Adobe Stock

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

Foto: Frida Wismar och Privat

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:

Visa det här inlägget på Instagram

Förlåt för dubbla inlägg idag, men behöver få ut detta. Vet att denna video kräver nästan 6 minuter av er tid, och det kommer säkert inte vara många av er som orkar att lyssna på hela. Men det är viktigt det jag säger, och detta riktar sig främst till de få vuxna som följer mig. Stå upp för era barn och andras, undvik det jag talar om för allas bättre mående och trivsel i denna sport. Och till alla där ute som utsatts för detta vilken situation det än handlat om, ta inte åt er. Intala er själva om att ni är bättre än så, för det är ni ❤️ det var allt för mig, tack 🙏🏻 #tyckertill #ståupp

Ett inlägg delat av Johanna Ferlin (@johannaferlin) 19 Jul 2020 kl. 11:50 PDT