Gästbloggen - Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 57524 ggr



Fler inlägg


OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippson har tidigare skrivit om priserna som författaren Helena Mansén som skrivit fem undomsböcker om galoppören Colorado. I början av december reste Helena Manséns över Atlanten till USA för att delta i Equus Film & Arts Festival i Kalifornien "Colorado, the racehorse from the wilderness",  hade blivit uttagen som en av finalisterna i bokkategorin. Det är den första boken i serien och den enda, så här långt, som översatts till engelska. Här berättar Helena om det amerikanska äventyret i vår Gästblogg.

Nyligen hemkommen från ett otroligt roligt, intressant och spännande äventyr i USA på The 10th EQUUS Film & Arts Fest i Sacramento, 1-4 december 2022. En samlad häst- och kulturfestival där många kreativa, duktiga författare, filmmakare, bloggare, podcastare och äventyrare möttes för att visa upp sina alster och vad de sysslade med. Och allt handlade om hästar! Under den sista kvällen avhölls det en WINNIE Award Fest - och jag blev väldigt glad, stolt och hedrad när min bok ”COLORADO, the racehorse from the wilderness”, blev tilldelad inte bara ett – utan två – vinnande WINNIE Awards. En för e-boken och en för den tryckta boken. Boken är en engelsk översättning av min första bok ”COLORADO, galopphästen från vildmarken” som kom ut redan 2011.

Men sammantaget under hela festivalen var det så många roliga och intressanta saker att uppleva – att den långa resan från Sverige till Sacramento helt klart var värt det, även om jag inte hade erhållit något pris. Jag har fått många nya vänner inom den amerikanska hästvärlden, många nya kontakter och jag – som har levt nästan hela mitt liv kring hästar – har lärt mig massor av nya saker vad dessa underbara djur anbelangar! Jag har också fått mängder av ny inspiration och nya uppslag, kanske stoff till en ny bok, eller fördjupande artiklar. Där var också flera bidrag från andra länder än USA; Kanada, England, Irland, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Hong Kong, Indien, och så jag från Sverige. Jag kan ha missat något land.

En sak som var synd, var att det var ganska utspritt och man kunde omöjligt följa med på allt. Ibland visade man filmer på den anrika biografen Guild Theathre inne i Sacramento, ibland på hotellet en bra bit utanför där de flesta bodde, i Rancho Murieta. Precis intill hotellet låg ett Equestrian Centre, där det  vanligtvis ofta arrangeras ryttartävlingar av olika slag. I Equestrian centre hade vi författare bord där vi ställde upp våra böcker till visning. Även organisationer och företag inom hästgebitet hade bord där med broschyrer och information. Alldeles intill våra bord visades hästar live, olika clinics och demos (mer om dessa nedan). Jag hade mina böcker där under fredagen och halva söndagen, samtidigt som jag kunde följa dessa clinics. På lördagen på Guild Theathre visade jag upp min bok tillsammans med några andra författare och deras böcker och ett par fantastiskt duktiga konstnärer med sin konst. Där hann jag också se en del filmer. Alla väldigt bra! Det finns nu möjlighet att se alla filmer på Youtube.


En mustang. Vissa hästar behöver utmaningar, denna brukar roa sig själv ute i hagen med att gå ”boardwalking”.

Huvudtemat för årets festival var Mustanger, Nordamerikas vildhästar. Ett annat tema var ”Horses for Mental Health”. Det visades också några underbara filmer om pararyttare och deras väg till Paralympics. Här följer en ”kort” sammanfattning av det som visades under EQUUS-festivalen. Öppningskvällen på torsdagen: På hotellet visades fjolårets WINNIE Award bland filmerna, den Robert Redford-producerade ”MUSTANG”. Därefter följde en liten Gala-fest. Fredag - söndag – THE MUSTANG DISCOVERY RIDE nådde sitt mål och anlände till Equestrian Center. Ledd av unga Lisanne Fear, som då med sina tre mustanger och en mulåsna ridit 5 000 miles, från Washington på Amerikas östkust, genom hela USA ända till Kalifornien på västkusten. Syftet med Mustang Discovery 5000 miles var att visa upp Mustangen som ras. Vilken fin hästras det är och att den kan användas till mycket.

Kortfattat - det finns väldigt många fria vilda mustanger i USA. Alldeles för många är uppfattningen – cirka 80 000 – och de förökar sig snabbt, i och med att antal rovdjur minskar. På vissa platser finns det inte tillräckligt med föda för hästarna. Det är ett stort problem på många sätt. The US Department of the interior Bureau of Land Management, BLM, har i uppgift att varje år fånga in mustanger, tämja dem och eventuellt rida in dem, och sen sälja dem på auktioner och adoptera ut dem. Människorna som får köpa en mustang måste visa att man kan ta hand om den och det finns strikta regler att följa. Det går inte att gå in på djupet i mustang-frågan här. Men det finns många delade meningar om vad som bör göras, och det finns många olika organisationer och företag som engagerar sig i för vad de tycker är rätt att göra.
Det finns organisationer som använder sig av mustanger i särskilda program· ”Horses for Menthal Health”, där bland annat traumatiserade krigsveteraner kan få viss psykisk lindring i kontakt med mustanger.
Det finns också organisationer som ägnar sig åt att tämja vilda mustanger när de precis blivit infångade. Samt organisationer och företag som hjälper människor som köpt en mustang, med hanteringen av densamma. Visar dem bra ”horsemanship”.

En sak som påtalades under de clinics som hölls med mustanger, är att mustanger reagerar annorlunda på det som sker omkring den, än en ”vanlig” domesticerad häst. En mustang är närapå en ”urhäst” (fast troligen härstammad från spanjorerna som kom med hästar på 1400-talet, men man har även gjort fynd som vissa hävdar att det fanns vildhästar i Nordamerika under istiden och att det finns nu levande mustanger som härstammar från dem), en häst som genetiskt sett inte alls är präglad av människan, den är ”ren” från grunden. Det visades också under dessa clinics och demos, att de är mycket känsligare för sinnesstämningar, vår andning, vår blick och till och med våra ”tankar”, än en tamhäst (som även de är känsliga för sådant). Det var också mycket intressant – och imponerande – hur dessa duktiga hästmänniskor visade upp detta under hästdemonstrationerna. Ganska mycket ”Monty Roberts-stuk” med andra ord. Det var ju just vid studerande av mustanger som Monty Roberts grundlade sin filosofi i hantering av hästar.


Det finns också vilda åsnor och mulor uppe i bergen. De går i egna hjordar och kallas för Burros. De fångas också in och adopteras ut. Här mulan Adeline.

En annan organisation ägnar sig åt att ge tillbaka friheten till mustanger. Släpper ut dem igen, tillsammans i sina ”familjegrupper”, på andra platser än där de kom ifrån, på platser där det finns gott om växtlighet. Tanken i grunden med det är att mustangerna ska beta av så mycket av vegetationen, att det minskar risken för ”wild fires”, stora vildmarksbränder. Organisationen kallas för Wild Horse Fire Brigade. 

Under den sista dagen visade Lisanne Fear upp sin mula Adeline. Hon var inte bara en före detta vild mula, utan hade också blivit illa behandlad hos sin första ägare. Som Lisanne sa: ”En häst glömmer aldrig, men den kan förlåta.” Däremot: ”En mula glömmer heller aldrig, men den förlåter inte.” Det tar väldigt, väldigt lång tid, om någonsin innan en mula ens överväger att förlåta en oförrätt, för att kunna lite på och visa förtroende för en människa. Lisanne har kämpat länge med Adeline, och kommit långt, men ännu inte hela vägen. Hon visade upp Adeline och visade också hur man sätter på en mula dess packning. En spännande show i sig!

Det går inte att berätta allt som hände på festivalen. Men en minnesvärd film som visades på Guild Theathre, var ”LONG RIDER”, efter boken med samma namn. Den handlar om författaren och äventyraren Felipe Leite, en kanadensare/brasilianare som fullbordade sin sedan länge dröm, att rida ända från Kanada, ner genom USA, Mexico och ner genom hela Sydamerika till Brasilien. Det tog cirka två år. Innebar en hel del svårigheter, men också en enorm lycka när han till slut nådde sitt mål. Han gjorde det mesta av filmningen själv – otroligt bra gjort! – och fick sedan hjälp att klippa och redigera den till en cirka två timmar lång film. Han och hans team erhöll en mycket populär WINNIE Award för filmen. Jag har inte läst boken än. Men kommer göra det!

Lisa Diersen är den som är VD och grundare av EQUUS-festivalen, och hon hade sitt hjälpteam med sig. De var alla otroligt trevliga, tillmötesgående och välkomnande. ”It was a Great Festival”. Bara tanken – att samla så många kreativa kulturella människor från hästvärlden – är fantastisk. Kanske något för oss här i Sverige att ta efter?

//Helena Mansén
Författare, hästsportjournalist, före detta galopphästtränare, ryttare med mera

 


Läst 36545 ggr Kommentarer Kommentera


Veterinärerna på Saxtorps Hästklinik i Skåne har flera gånger stött på hästar som drabbats av sandkolik. I ett inlägg i sociala medier, som Hippson fått tillstånd att dela vidare i Gästbloggen, berättar medarbetarna mer om problemet kring sandkolik, vad det beror på och vad hästägaren kan göra för att försöka undvika det. 
Ett stort problem i vissa områden av landet är sandinpackning i tarmen, där hästen får med sig sand med fodret när den äter som sedan blir liggandes i tarmarna. Sand är så pass tungt att det lätt blir liggande i botten på grovtarmen längst ner i magen och inte automatiskt följer med avföringen ut. Problemet uppstår oftast under milda höstar och vintrar, då marken är mjuk och betet magert. Hästarna får då lätt med gräsrötterna upp när de betar och får med sig sand på rötterna. Hästen kan även få i sig sand om den utfodras på marken i sandjord, men det är inte en lika vanlig orsak.

Nere i tarmarna kommer sanden att irritera slemhinnan och många hästar får lös avföring på grund av detta. Om det ligger en större mängd sand i tarmarna kommer detta mekaniskt att hindra tarmarna från att röra sig naturligt och skapa förstoppningar eller i värsta fall bidra till felläge och gaskolik. Det kan även leda till sämre näringsupptag från fodret på grund av störd tarmflora och tarmrörelser.

Om din häst går på sandmark och har lös avföring, lindriga koliksymtom eller svårt att hålla hullet rekommenderas en undersökning för sand. Det går att slamma upp träck i en handske med vatten för att se om sand sedimenterar i botten. Det säkraste sättet är dock att röntga hästens mage för att se eventuell mängd sand.

För att förebygga sandkolik rekommenderas att försöka minska risken för intag av sand, så som att fodra i låda och inte ha riskhästar i nerbetade hagar på höst och vinter. Loppfrön ges regelbundet ca en vecka i månaden för att få ut ansamlad sand. Det är viktigt att det ges i stor mängd, minst 1 gram/kg häst, dvs 500 g/7 dl för 500 kg häst dagligen, och dessa ska ges torra direkt på blöt mat vid utfodring. Om hästen har problem med sandinpackning och inte äter sina loppfrön kan den behöva sondas med loppfröskal på klinik flera dagar för att få ut sanden. Om röntgen visar sand i magen brukar även uppföljande röntgenbild tas efter 7-10 dagars loppfröbehandling.

/Saxtorps Hästklinik

Läst 41690 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG: Daniéla Almqvist är 29 år och bor utanför Växjö där hon driver en mindre hästverksamhet med inackorderingar på hennes pappas gård, Hestrannagård. På gården finns femton hästar varav fyra är hennes egna. Hon tävlar i hoppning, brinner för hästar och har det som livsstil utöver sitt vanliga arbete. Hennes pappa Jan är hovslagare och de delar hästintresset. I texten nedan berättar hon varför Jens Fredricson, som tog lagguld under VM och blev tia individuellt, inspirerar henne så mycket. Inlägget publicerades först på Instagram.


En riktig kylig
januaridag 2019 höll Jens Fredricson
träning/clinic i VFK:s ridhus. Jag var med på träning i en grupp för unga hästar, där Jens skulle kommunicera hur vi bör introducera våra unghästar till hoppning. Jens har verkligen alltid inspirerat mig på ett trollbindande sätt! Jag har funderat mycket och länge på varför det är så. Varför är just han så vansinnigt inspirerande?
Efter träningen så satt jag resten av dagen/kvällen på läktaren och lyssnade. Det är som att tiden står stilla när Jens pratar om hästar:

• ”Det är aldrig någon annans fel. Man har aldrig otur i ridning, hästar och ridning är till 100 procent ett resultat av vad man gör. Ursäkter är helt värdelöst. Orka rannsaka dig själv när det går dåligt eller när du inte tar dig framåt”
”Otur finns inte och hjälptyglar är för hjälplösa”
• ”Var ödmjuka och lägg undan prestigen för att kunna bli ert bästa. Det gäller inte bara i ridningen utan i allt ni gör”
”Prestationen är mycket viktigare än resultatet. MER fokus på prestationen! Ta det lugnt. Tro inte att du kan så mycket”

Det sista Jens gjorde under kvällen var att han själv satt upp på en häst och red inför publiken. ”Detta är en perfekt gubbhäst, den passar mig!”, tjoade han glatt och fick hela läktaren med sig. Fortsatt visade han hur han arbetar med sina hästar hemma. Grundridning, framgångsridning eller dressyrarbete. Kalla det vad ni vill. Men varje gång får han hela rummet att vilja åka hem till sitt stall och arbeta med just det.
”Ingen gör som man säger, de gör som man gör. Man måste bevisa att det fungerar. Annars blir det bara snack och ingen verkstad.”

Jag minns SÅ väl hur han avslutade kvällen där på hästryggen. Hur han på sitt raka och krassa sätt utbrast att det är precis så här alla professionella ryttare arbetar sina hästar. ”Jag gör det, Roffe gör det och Peder gör det. Peder är på topp nu men det är ingen slump. Han har lyckats få till alla detaljer nu. Men vem vet…får jag bara en tillräckligt bra häst så ska jag nog slå honom en dag!”

VM 2022: en ridskolehäst från Strömsholm och med en gård utan ridhus. Jag undrar inte längre varför just du är så inspirerande Jens. Du har visat mig!🥇🇸🇪Tack för uppvisningen!💥 För mig var det Jens gjorde störst.

/Daniéla


Foto: Privat

Foto: Privat


Läst 124277 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.