Gästbloggen - Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 122814 ggr



Fler inlägg


2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My 

 


Läst 5716 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emilia Slättås Karlsson är en ung tjej som brinner för hästar. Hon har sedan barnsben älskat hästar och allt vad det innebär. Fälttävlan är hennes stora intresse och det som som tycker är absolut roligast, men även att utbilda unghästar och ponnyer. Hon drömmer om att i framtiden kunna jobba heltid med att utbilda och tävla hästar och göra det som hon tycker om allra mest – rida. 


Jag vill inleda den här lilla krönikan med ett grattis. Grattis till alla mammor där ute som gör allt för sina barn, sina döttrar och/eller söner. Grattis för att ni är just ni. 

Ridsporten är fantastiskt underbar på många sätt. Det är därför vi håller på. Men vi alla vet att det krävs en hel del för att kunna rida och framförallt tävla och träna på både låg och hög nivå. Det krävs ett engagerat team, en ponny eller häst och i vissa fall flera, en transport, ett stall, massvis av "lediga" helger, någon som bär, kör och såklart betalar och en massa mer, listan är lång.  Inget av det hade varit möjligt utan våra föräldrar och i de vanligaste fall våra mammor. Vi får inte ta dem för givet. De gör det möjligt att ponnyn står i stallet varje morgon, att transporten eller B-korts-lastbilen rullar oss till tävlingar var och varannan helg runt om i Sverige. Det är faktiskt just på grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar, följa vår dröm och uppnå våra mål. En satsning inom ridsporten oavsett gren kräver alltid engagemang, tid, och en massa pengar. Något som ingen ung person kan rodda ihop själv. Men på något sätt lyckas alltid våra fantastiska mammor med det omöjliga pusslet, livet och hästar. Ni måste ha någon magisk kraft. 

Alla ryttare där ute, vi måste visa vår tacksamhet till våra mammor. Vi måste tänka på att det är för oss de gör allting. Därav är vi skyldiga att visa respekt och kärlek oavsett om nerverna spökar innan start eller om det inte gick som vi tänkt oss. Våra mammor gör det möjligt för oss att följa våra drömmar och ha roligt med våra bästa vänner: hästarna. De offrar mycket, mer än vad vi tror, och det är inte lätt, de sliter och kämpar. Kanske vill de inte alltid visa att det är tufft men så är det för alla. Därför är det extra viktigt att visa att vi uppskattar allt de gör för oss. 

Till er mammor:
Tack för att
Ni tror på oss
Ni ägnar era lediga helger och kvällar åt oss
Ni stöttar och peppar i med och motgång
Ni kör land och rike med oss och våra fyrbenta bästa vänner 
Ni gör det möjligt för oss att följa våra drömmar
Ni uppfostrar ansvarsfulla och omtänksamma barn
Ni tar hand om hemmet och jobb samtidigt
Ni donar och fixar, planerar och organiserar
Ni finns där när det hänt något jobbigt i skolan eller i ridningen
Ni uppfostrar oss att tro på oss själva, gå våra egna vägar och strunta i vad alla andra tycker och tänker 
Ni får oss att känna sig bäst och älska oss själva oavsett omständigheterna 
Ni får oss att bli en bättre människa och ryttate

Tack för det. Tack för allt ni mammor gör. Vi är er evigt tacksamma. 
Mvh Emilia Slättås


Läst 8827 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Nilsson beskriver sig själv som en "vanlig hästtjej/kvinna/tant 50+". Hon har tävlat en del men framför allt har hon alltid, från första gången hon träffade en häst, varit helt såld på hästar. Här skriver hon om kärleken till och tacksamheten gentemot hästen som varelse.

Tacksam

Det är en sådan där tidig morgon som egentligen bara finns i början av juni. Krispig, men med ett löfte om värme längre fram. Tung dagg och dis och kaskader av fågelsång.

När jag kommer ut i hagen ligger Jack fortfarande och sover i gräset och när jag närmar mig lyfter han huvudet och tittar frågande. Du? Här? Nu? Men eftersom han tillhör en av jordens vänligaste och mest tålmodiga arter, reser han sig mödosamt, skakar lite på sig och ber om godis.

Vi klär på oss ordentligt båda två (barbackaridnigens tid är dessvärre förbi) och ger oss ut i riktning mot skogen. Jack är fortfarande nymornad och gör sin skalmanimitation ända tills dess att han förstår var vi är på väg. Galopprakan! Vid sidan om en uppdikad bäck har en snäll bonde lämnat en bred och över en km lång gräsremsa för oss att rida på, perfekt för en frisk galopp. På asfaltvägen innan vi svänger in på rakan dansar Jack fram och han hinner knappt sätta en hov på gräset innan han är iväg som ett skott.

Det går fort. Riktigt fort. Daggdropparna piskar i ansiktet och fartvinden viner. Åren försvinner och jag är ung igen, med alla kroppsdelar intakta och en lätt, vältränad kropp. Runt oss galopperar alla ponnier och hästar jag känt och älskat genom åren. Där är blinda Blighter med mulen mot länden på sin lilla ledsagare och beskyddare welshmountain ponnyn Challe. Framför oss gör halvblodet Ture sina enastående bockserier och jag är glad att det inte är honom jag sitter på. Till höger, alltid vid min sida, sträcker angloaraben Lisa ut sig i långa vägvinnande språng, och jag kan se att hon håller igen, för annars hade hon lämnat oss långt bakom sig. Efter oss kommer gulingarna, Nessan och Gullan. Nessan pigg, glad och positiv som alltid och Gullan arg som ett bi för att hon inte är först. Och där finns fler, skuggor av ridskolehästar och tillfälliga bekantskaper. Vänners hästar och hästar jag ridit utomlands. De är alla där, vi stormar fram tillsammans. Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka.

Ganska snart kommer Jack dock på att han ju inte har fått någon frukost ännu och faktisk egentligen har mycket lite energi, så farten minskar och den sista biten avverkas i en sakta arbetsgalopp. Våra följeslagare försvinner i morgondiset och det sista jag ser är Gullan, som nu är sur på att hon inte kan springa om Lisa hur hon än försöker.

Jack och jag stannar frustande (Jack) och flämtande (jag), och resten av turen går i sakta mak hemåt, medan dimman lättar och morgonen blir till dag.

För att undvika akut näringsbrist släpper jag Jack direkt i hagen och stapplar ensam tillbaka med utrustningen mot stallet, återförd till min normala, 54-åriga kropp, men fortfarande med den där sköna känslan man får efter en ordentlig adrenalinkick. 100 percent natural high! Och jag tänker återigen på alla hästar jag mött. Hästar som burit mig och lärt mig, haft tålamod med usel ridning och dåligt humör och som alltid funnits där i vått och torrt med sin mjuka mule och varma hals. En strof ur Hästens Bön dyker upp i mitt huvud:

Jag bär dig

Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Jag vet. Och jag är oändligt tacksam.

/Maria Nilsson


Läst 38668 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.