Gästbloggen - Gästblogg: Konditionsträning – så gör och tänker vi
FEB
13
2019

Gästblogg: Konditionsträning – så gör och tänker vi

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer driver tillsammans en blogg. Där berättar de om sin vardag och tipsar om träning. I ett av deras senaste inlägg skriver de om konditionsträning. Vi har fått tillåtelse att dela deras inlägg här på Hippson. Bilderna är tagna av Sophia Maule för Agria Djurförsäkring.

Kondition handlar om att träna upp hästens uthållighet och hjärt- och lungkapacitet.
Bra kondition hos din häst är viktigt och en stor förutsättning för en långsiktigt hållbar häst, både mentalt och fysiskt – oavsett vilken diciplin man håller med. 
Det ökar prestationen och minskar risken för skador samt bidrar till en mer motiverad häst som känner sig tränad för uppgiften.
 
 
Men därmed inte sagt att alla hästar behöver samma typ av konditionsarbete som en fälttävlanshäst som tävlar på högsta internationella nivå. Det är precis som med allt annat, att det handlar om att anpassa träningen och upplägget efter individen och prestationen.
Men alla hästar mår bra av att få arbeta upp flåset och behöver ibland få göra en riktigt fysisk urtömning, så om du själv som ryttare inte känner dig trygg med att göra detta – ta hjälp av någon ryttare som kan galoppträna din häst åt dig. Likaväl som vi tycker att om man inte har förutsättningarna hemma till att kunna galoppträna sin häst på ett bra sätt, sett till yta och underlag, transportera din häst till ett ställe med rätt förutsättningar. Det ligger oss ofta så nära till hands att lasta hästen och åka iväg för att träna dressyr eller hoppning, lika naturligt i träningen bör det vara att kunna lasta hästen ibland för att åka iväg och göra ett bra konditionsarbete om man som sagt inte har möjligheten att uppfylla detta behov på hemmaplan. 
 
Kondition tränas mest effektivt upp i galopp i intervaller och för att göra det så skonsamt som möjligt så görs det med fördel i uppförsbacke. Det behöver inte vara så brant uppförslut men backen hjälper hästen att galoppera mer på sin bakdel och du uppnår snabbare önskvärd effekt när vi pratar om puls och andning vilket gör att du kan galoppera i ett lägre tempo i uppförslut, och uppnå samma effekt som du gör när du galopperar i ett väldigt högt tempo på plan mark.
Alla har säkert hört uttrycket farten dödar. Ju högre tempot är desto större blir så klart belastningen på hästens leder, senor, ligament och skelett och skaderisken blir därmed högre.
Därför förespråkar vi  galoppintervaller i uppförslut.
 
För att konditionen hos hästen ska förbättras vill vi med galoppintervallerna stegra hästens puls för att komma upp strax under maxpuls. Detta betyder ju att man måste ha koll på vad hästar har för puls.
En hästs vilopuls är mellan 28 till 40 slag per minut och maxpulsen är 240 slag per minut. Vi vill komma upp i en puls mellan cirka 180 till 200 slag per minut.
Om vi gör ett seriöst galopparbete krävs det därför att vi kan ta pulsen på våra hästar under intervallträningen för att ha koll på att intensiteten är rätt och att vi får ut önskad effekt av träningen utan att överträna hästen. Så antingen rider man med en pulsklocka på hästen, vilket är ett väldigt lätt sätt att hålla koll på dess puls, annars bör man ha hjälp från marken med att kunna ta hästens puls.
Pulsen tas lättast under ganaschen eller vid armbågen, framför sadelgjorden på hästen. 
Att ta pulsen bör vara inövat inne i stallet innan för att på ett lätt sätt hitta pulsen när man är ute i skarpt läge. Som ryttare har vi vår terrängklocka till hjälp för att hålla koll på hur länge vi galopperar. Den ställer vi in tiden på och så räknar den ner och piper när det är dags för break.
 
 
Våra hästars konditionsarbete delas upp i inför säsong, under säsong och icke säsong.
Vi är just nu inne i och har påbörjat konditionsarbetet inför säsong. 
Så som schemat ser ut nu är att de sedan mitten på januari galopptränar enligt ovan angivet upplägg var fjärde dag inför säsongsstart i slutet på mars.
Galopparbetet startas upp lugnt med kortare intervaller exempelvis två gånger tre minuter (beroende på hur tränad hästen är sedan innan, kanske endast två gånger två minuter i början om det är en relativ ung eller otränad häst). Sedan stegras detta successivt till att våra hästar, som på tävling kan galoppera upp till cirka tolv minuter, bör kunna galoppera 15 minuter på hemmaplan. Här styr plusen hur mycket träningen stegras. 
När säsongen väl är i gång får man ta med i beräkningen att varje tävling i sig blir ett galoppjobb och om grunden sedan innan är lagd på ett bra sätt gör våra hästar då ett galoppjobb i veckan ungefär, för att sedan efter årets sista tävling inte alls galopparbetas i den aspekten att konditionen ska förbättras, utan får ett break från detta fram till mitten på januari ungefär. 
 
Så här års kan det ju dock vara svårt att på ett bra, säkert sätt konditionsträna sin häst ute eftersom vi lever i ett land med väldigt varierande klimat. En förutsättning för att galopparbetet ska kunna genomföras på ett säkert sätt med så lite risk som möjligt för skador är att underlaget är bra. 
Det ska vara jämnt, halkfritt men med bra svikt. 
 
Snön kan vara ett jättebra sätt att, precis som i backen, öka intensiteten i arbetet.
Nysnö i bra mängd så det hjälper till att hålla underlaget mjukt, galopperar vi gärna i. Men det är viktigt att det inte är skare på snön då hästarna kan skada sig på det och det blir för mycket motstånd.
Att galoppera i djup tösnö är heller inget vi förespråkar då det blir för tungt och motståndet för stort samt att risken för klampor i skorna är stor, och med klampor blir risken för halk- eller vrickningsskador stor. 
Tänk på att snö ökar intensiteten i träningen vilket gör att man inte håller på lika länge som om det vore barmark.
  
På alla hästar som vi galopperar i snön med har vi antingen snösulor, eller som vissa hästar naturligt har i deras skoning en heltäckande sula. Ett tips är även att fetta eller olja in hoven och sulan för att minska risken för att snö fastnar och klampor bildas. 
Har man möjlighet att galoppera på stranden i vattenbrynet och vet att det är bra, säker sandbotten ger det precis som snön en bra ökad intensitet vilket gör att man kan hålla sig i ett relativt lugnt tempo men ändå komma till önskvärd effekt.



 
Precis som med all annan träning så är det viktigt att galopparbetet sker i balans och under kontroll, utan hets och stress. 
Hästen ska galoppera i balans med vikten på sina bakben med en avspänd och följsam överlinje och den ska galoppera genom hela kroppen. 
Vi tycker att det är viktigt så gott det går att försöka hålla hästarna så lugna och avspända som möjligt, även om det ibland kan vara svårt, det flesta hästar tycker det är riktigt kul att galopparbeta och går gärna i gång på uppgiften. Men det är viktigt att hästen i skrittpauserna mellan intervallerna verkligen kan skritta avspänt och hämta andan och slappna av i musklerna och inte då går och hetsar och spänner sig och taktar, då blir det en ökad anspänning och mjölksyran kommer snabbare. På en sådan häst kan vi i stället om det är säkert, sitta av, leda den och sedan sitta upp igen när det är dags för nästa intervall. 
 
Techno sträcker ut i en härlig snögalopp
 
Likväl som att hästen ska galoppera i balans så ska ryttaren vara i balans och störa sin häst så lite som möjligt. 
Ryttaren ska kunna stå upp i lätt sits över sadeln, med vikten och balansen i stigbyglarna utan att hålla balansen i tygeln. 
Inte nudda rumpan i sadeln. I terrängen har vi normalt tre till fyra hål kortare läder än vad vi har i hoppningen, när vi galopptränar kortar vi dem fyra hål till för att verkligen träna på vår egen balans och position och det ger dessutom en härlig styrketräning. Kom ihåg att du ska vara lika mycket atlet som din häst förväntas vara.
När vi har flera hästar som ska galopptränas kan det bli att vi står i jockeyläder i upp till en och en halvtimme på en dag.
 
Ha stigbygeln på den bredaste delen av foten så du får ett bra stöd så det blir skönt och stadigare att stå upp länge. 
Lägg tygeln i en brygga över mankammen för att få lite stöd att kunna luta dig emot i stället för att hålla balansen i hästens mun. 
Börja med att träna din balans och position i skritt först och sedan i trav. 
 
 
Efter avslutat galopparbete när hästen uppnått maxpuls joggar vi ner hästen, hoppar av, tar av sadel och framskydd så hästens senor direkt blir svalkade och leder av hästen. När hästen kommit ner i andning och puls duschas den av med svalt vatten (om det är väder för detta) samt att vi kyler benen med iskallt vatten. Därefter följer ytterligare 30 minuters skritt i antingen skrittmaskinen eller på skrittbandet. 
Därefter kan vi smörja in hästens knän och kotor (både fram och bak) samt senor med arnika och liniment, viktigt att håll koll på eventuella karenstider.
 
 
Som fälttävlansryttare är man beroende av att så här års hitta ett bra upplägg för sitt konditionsarbete inför säsongen. Vi galopperar aldrig på ett underlag som inte är avsett för ändamålet och är det inte galoppbart utomhus går det även bra att göra det inomhus. 
Inför säsongsstart förra året när vi skulle starta upp säsongen redan i slutet av februari med VM-kval i Portugal och vädret utomhus inte tillät galoppträning fick vi tipset och rådet av Yogi Breisner hur vi kunde lägga upp galopparbetet i ridhuset. 
Det skedde på samma sätt som ovan angivet men aldrig i högre tempo, strax över hoppgalopp och det är viktigt även här att hästen galopperar i balans, i rätt galopp så det blir lika mycket galopp i de båda galoppvarven. 
Detta upplägg gav väldigt bra effekt och Fly Away åkte ner till Portugal och genomförde tävlingen mycket fräscht och bra, blev femteplacerad och satte sitt VM-kval.
Det går även att lösgaloppera hästarna i intervaller i ridhuset.
 
Tänk också på att med ökad konditionsträning och att hästen svettas ökar också behovet av elektrolyter.
Vi brukar på våra hästar som galopptränar för att kunna prestera på internationell elitnivå ta blodprov på dem en bit in i påbörjat konditionsarbete för säsongen för att se så att muskelvärdena och elektrolythalterna håller en balanserad nivå. 
Vår legitimerade fysioterapeut, Karin Magnusson, håller regelbunden koll på att våra hästar tar träningen på rätt sätt.
 
Ett långt inlägg med mycket info, hade kunnat göra det ännu längre men vi hoppas att detta blev en bra start och att ni fick något med er i bagaget och att fler blivit inspirerade till att ta tag i sin hästs galoppträning.
   
Lycka till!
Anna & William 
  

taggar


liknande webbartiklar


Läst 65309 ggr





Fler inlägg

MAR
17
2020

Gästblogg: Hovslagarens uppmaning i coronatider

Hovslagarens uppmaning i coronatiderArkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagarföreningen. I ett inlägg på Facebook förklarar han för sina kunder att han kommer arbeta som vanligt i coronatider – men uppmanar samtidigt att man bör tänka till kring smittspridningen. Vi har fått tillåtelse att låna hans text. Läs mer om ”Peppe” här

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe


Läst 23456 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15
2020

"Ridning som terapi – en livsnödvändig behandling"


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 26929 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
09
2020

Dressyr med inslag av western: ”Gör underverk att gå utanför sin komfortzon”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hilda Andersson är 20 år gammal. Till vardags har hon tränat och tävlat sitt tioåriga sto i dressyr på lokal respektive regional nivå, men vardagen ändrades helt och hållet för ungefär fyra månader sedan. I slutet av oktober förra året beslutade hon sig nämligen för att flytta till Kanada under ett års tid, i hopp om att få uppleva en annan del av ”hästvärlden”. Hon landade på en gård som drivs av ett pensionerat par och disciplinen som de tävlar i är cutting. I texten nedan reflekterar hon över om dressyren kan ta efter westernridning och vise versa.

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson


"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."


Läst 35679 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen
I hästhälsans tjänst

Senaste numret

Läs mer om Hippson Nr 1

SPECIAL: Klimat & Miljö!
– Dags att framtidssäkra ridsporten
– Inspiration: Hållbarhet som lönar sig
– Naturbete har många fördelar
– Vårda hagen för sjöarnas skull
– Hållbar hemmahoppning
– Dressyrträna i mobilen
...och mycket mycket mer

Läs numret i det digitala arkivet