Gästbloggen - Gästblogg: "Morgonmänniskor – ingen förstår sig på dem"
MAR
24

Gästblogg: "Morgonmänniskor – ingen förstår sig på dem"

Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassö är en av Sveriges främsta fälttävlansryttare. I det här inlägget, som hon först publicerade på sin privata blogg, skriver hon med glimten i ögat om ryttare inom olika grenar och deras vardagsrutiner.

"Ingen förstår sig på dem, morgonmänniskorna. Tvärtom, man stör ihjäl sig på dem. Det finns alltså de som tycker att man är duktigare om man börjar rida 07.00. Jag ska börja med extremerna, de börjar inte rida 07.00, de är PÅ GYMMET 07.00. Suck. Alla de andra dagarna börjar de rida 07.00 och är så läskigt pigga så man har lust att snooza en halvtimme till bara för att. Ok, vi börjar från början...
  
Dressyrryttaren. Jag vet inte när de gör stallet, men helt klart mockar de med hästarna inne i boxen, vilket för oss andra är helt otänkbart. Och tiden för denna syssla vill jag inte ens tänka på, om man börjar rida 07.00. Fast så klart, de mockar ju inte själva, så det spelar ingen roll. Ströar med pappersströ, för då kan inte hästarna börja hosta. Sedan rider man så många som möjligt (någon annan kan leda hästen ganska länge innan uppsittning), samtliga lindade upp över knäna, och så MÅSTE man vara klar innan 13.00. Annars är man en dålig människa.
  
Jag tror på fullt allvar att de måste spika (läs spajka) sin frukost (vågar inte ens tänka på vilken tid de intar den) med något serum som gör detta möjligt... Efter detta intas lunch på något fashionabelt ställe, där bara Amazonasueca-stövlar är godkända för inträde. De riktigt uthålliga, eller de som även spajkar lunchen, de orkar ha några lektioner på eftermiddagen. Hur man nu kan leva på att ha dressyrlektioner för en ryttare i taget är för mig en gåta, alltså rent ekonomiskt menar jag då. Hörde att Ulla Saltzbulle tog 4.000 kronor per lektion. Då förstår man ju litet bättre. Hästskötarna spenderar resten av dagen med att linda upp lindor och mocka en gång till, för de flesta gick inte ut i dag då det kom litet duggregn, och de som var ute kom in 11.
  
Hoppryttaren säger till hästskötaren att den kommer vid typ 10 (inte 10.00, så specifik tid ges ej). Sedan kanske det händer något oförutsett, typ gramanen gick sönder i går, så man måste åka till skomakaren och få den fixad först. Så när första hästen har stått iordninggjord på gången i en timme, då poppar hoppryttaren upp, och tar en liten markarbetsrunda på fibersanden i 20 minuter, med mobilen på tvären innanför hjälmen och huvudet på sned.
Sen ringer Sven Ingvar och säger att den där svarta var fin, den skulle jag vilja se i dag! Men inte hos dig, utan hos Petther. Så då måste lastbilen högtryckstvättas innan vi kan lasta, hästen måste nog klippas lite extra runt öronen och på nosen, så att det inte finns en risk att något litet morrhår sticker ut. Den är inte riden på tre dagar eftersom alla har varit på meeting, så DEN måste ut i skritten först innan man kan lasta. Och packa det där långa pelhamet förihelvete. Svarten lastas, utan morrhår.
  
När man kommer hem igen, så hann man inte rida mer i dag, så alla går i skritten, bara kolla så att ponnyn blir longerad för den kryper under grindarna i skrittmaskinen! Mocka, jo det gjorde nog nån i morse medan hoppryttaren hämtade gramanen och snackade med Frankie Sloothenberger om den där skimmeln som alla snackar om. Den stannade ut sig på vattnet förra helgen, så nu har man tagit borrelia-prov på den. Amerikanerna kommer att älska den, den är efter Cardento. Och den har bara borrelia på vattenmattan. Helvete, de där fyra ska ju starta i morgon, men dem kan hästskötaren trimma i kväll.
  
Fälttävlansryttaren börjar med att fodra mellan 7 och 8, en liten tuss hö så att de håller käften, sedan ska alla ut så fort det bara går så att man kan göra stallet ostört. Givetvis halmbädd, här vänder man inte på nåt gammalt piss, det får bobcaten göra sen. Hästskötare har inte de flesta, förutom en del ponnymammor som överlevt sig själva och fortfarande hävdar att de GILLAR att mocka. När det sista gruset är avsköljt från gårdagens skydd på galoppträningen i grustaget så planeras dagen till punkt och pricka. De första åtta hästarna rids ut med handhäst, för att spara tid, och det är så avkopplande och bra för ryggen att de slipper ryttare ibland. Sen finns mer tid över till de resterande sex hästarna, som rids efter lunch. Två ska till terrängbanan, för de behöver mer vattenträning (samboövertalning pågår gällande eget vattenhinder och även en grav som alla hästar ska gå över varje gång de släpps ut eller in så att de aldrig i hela livet tittar på en grav igen). Sambon hade inte tid i dag heller, så off we go.
  
Kan man köra fast det är punka på ett däck på släpet? Ja för fan, det är ju en boggie! Sagt och gjort, i väg kom man. Efter hemkomst konstateras att en kund hade ringt som vill prova en häst. Jo, men det går jättebra i mörkret, jag ställer bilen där bredvid med lysena på. Ni är så välkomna! Vid 23-tiden kommer de sista hästarna in, klarade precis de där 16 timmarna. Då är det bara några grusiga senskydd kvar att spola, men det kan vi göra i morgon. Visstja, i morgon kommer de ju med den där dressyrhästen som vi skulle prova. Men vi kan lägga skydden i en hink vatten så länge så går de lättare att få rena sen.
  
Nästa gång, hur går det till på tävling? Är du nyfiken???
  
Ciao, Anna Hassö"


Läst 101501 ggr





Fler inlägg

SEP
26

Gästbloggen: "Stukat självförtroende hämmar inlärningen"

Lägg till bilder i bildspelet

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG: 
Jenny Karlsson i Aneby har under många år drivit företaget JK's häst. Hon utbildar hästar, gärna så kallade "problemhästar" och håller träningar i både hoppning och dressyr. För henne är det viktigt att tonvikten vid träningarna ligger på långsiktigt lärande, samarbete med hästen och utveckling i positiv anda. Jenny har startat Facebook-gruppen Ryttarpeppen för att främja ett inspirerande, tryggt och motiverande klimat på sociala medier, där tongången annars ofta kan upplevas som hård. Inlägget nedan publicerades först på Facebook.

Stukat självförtroende hämmar inlärningen

"Jag jobbar som tränare i både hoppning och dressyr. Jag har cirka 100 privatelever från lägsta nivå upp till tävlingsryttare på MSV-nivå i båda discipliner. Det händer ofta när jag får nya elever att jag under en lång, lång period till väldigt stor del får jobba med ryttarnas självförtroende. Detta för att en elev som har väldigt negativa tankar om sig själv inte är mottaglig i samma utsträckning för instruktioner, den utvecklas i en långsammare takt och hästen blir ofta mer stressad, mindre nöjd under arbete och ger inte det där lilla extra och dansar med sin ryttare.

En del elever får jag under flera års tid boosta, peppa och försöka höja för att de ska orka bli sitt bästa "rid-jag". Och av nya elever kommer cirka sju av tio med en negativ bild av sin egen ridning till sin första träning. Och när jag läser en del kommentarer på forum så förstår jag till stor del varför. Vissa är dryga, nervärderande, verkligt okunniga men ändå kritiserande och en del rent av med flit elaka.

Vissa tycker att "frågar man så får man ta svaret", "lägger man ut en bild/film så får man räkna med sådana kommentarer" och så vidare, men vad fasen, kom igen! Det är 2018, borde vi inte förstå mer pedagogik – hur viktig en positiv inlärningsmiljö är vid det här laget?

Visst, ni kanske inte bryr er ett skvatt om den stackars människan som blir ledsen och får dåligt självförtroende, men kan ni inte åtminstone tänka på den stackars hästen som i slutändan blir hämmad? Och vi hästmänniskor som om några VET hur svår den här sporten är, VI borde väl kunna ge varandra kritik på ett konstruktivt och peppande sätt istället för att trycka ner varandra i skorna?

Eller vad säger ni? Tillsammans kan vi faktiskt göra att majoriteten av ryttarna har en möjlighet att lära sig snabbare och dessutom ha roligt på vägen, vilket vore en jättevinst för våra hästar!

/Jenny"


Läst 423 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
26

Gästbloggen: "Sommaren 2018 – en förhandsvisning"

Lägg till bilder i bildspelet

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Lina Eklund är fil. dr. i naturgeografi och jobbar vid Aalborgs universitet i Danmark. I denna gästblogg, som är en uppföljning till hennes första inlägg som publicerades i våras, funderar hon över hur klimatförändringar kommer att påverka våra liv med hästarna. Och reflekterar över den gångna sommaren med torka och foderbrist.

 
"När jag i våras
skrev min gästblogg om hur klimatförändringarna kan komma att påverka oss och våra hästar hade jag ingen aning om vilken sommar det skulle bli. Även om jag kände att det är bråttom att få till en global omställning, som gör att vi kan nå målen i Paris-avtalet (och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 till 2 grader), tänkte jag mig att så torra somrar som den vi fick låg några årtionden framåt i tiden.
  
Jag är fullt medveten om att vi inte helt kan säga att årets torka berodde på klimatförändringarna. Variationer i regn och temperatur är en naturlig del av klimatet. Men frekvensen av torra och heta somrar förväntas öka enligt klimatforskningen. Därmed kan vi se denna sommar som en förhandsvisning av vad vi har mer av framför oss, om vi inte får till en omställning och slutar att bränna fossilt kol. Hur skulle vi klara två eller tre liknande somrar? Jag vill helst inte tänka på det, men jag tror att vi måste.
  
I min förra gästblogg skrev jag om hur klimatet kan komma att påverka fodret, både när det gäller tillgång och kvalitet. Många har i sommar haft svårt att få tag på foder och priserna har gått upp rejält. Importerat grovfoder har blivit en lösning för många, men det har också lett till konsekvenser. En ökad risk för ogräs och främmande arter i importerat hö gör att många lantbrukare inte vill ta emot gödsel från hästar som har ätit av det importerade höet. Det har också kommit rapporter om folk som utnyttjar hästägares situation och säljer undermåligt vallfoder till överpris.
  
Som kontrast till allt det negativa har vi också sett en typ av samarbete där folk har erbjudit sina oanvända åkrar till de som behöver – och man har via sociala medier hjälpts åt att hitta foder till varandra. Ett sådant engagemang visar att brist inte bara behöver leda till konflikter, utan att det också kan leda till mer samarbete. Det är exakt den typen av kollektivt ansvarstagande som vi behöver för att lösa klimatkrisen, om än i större skala.
  
Något inte alla tänker på är att ett år med torka kan leda till problem också kommande år, även om de åren kanske har normala regnmängder och temperaturer. Dels kan det bli brist på utsäde av både spannmål och vallfrö, vilket kan göra att foderbristen håller i sig i flera år. Dels kan en annan effekt av den här sommaren vara brist på arbetskraft. Min bror, som bland annat jobbar med höskörd och balpressning, berättade att en del entreprenörer som normalt jobbar med detta kan ha haft det så svårt i år att de tvingats till konkurs. Vilket kan leda till brist på arbetskraft, särskilt för småskalig höproduktion.
  
Vi såg också att sommaren 2018 innebar fler rapporter om fångutbrott än tidigare. Under maj och juni 2018 rapporterades 30 procent mer fånganfall än 2017 till Agria djurförsäkring. Även om vi inte vet exakt vad som orsakar fång kan kombinationen av minskad motion på grund av värme och semestertider, ökad stödfodring och ökad sockerhalt i det torra gräset ha lett till den markanta ökningen av fångutbrott.
  
Det har också blivit tydligt att vi måste börja hushålla med vattnet. Ett exempel på det är att vi under sommaren inte har kunnat bevattna ridbanor, vilket har lett till mer damm och hårdare underlag än vanligt. Något som hästarna måste vänjas vid. För att undvika damm kan man binda materialet med salt, samma som används för att hålla vägar och ridbanor frostfria på vintern. Generellt är det viktigt att tänka på de vattenmängder som går åt till att spola av hästar, vattna ridbanor och fylla på dricksvatten till hästarna. Hur kan vi minska vattenåtgången och spara vatten till när det behövs?
  
I april i år undrade jag om vi var redo för de förändringar som fanns i framtiden. Det visade sig att framtiden var närmare än jag trodde och att vår beredskap inte var så bra som jag hade hoppats på. Nu väntar en höst och vinter där jag önskar att alla hästar får den fodermängd de behöver, helst varken mer eller mindre. Det är viktigare än någonsin att analysera grovfodret, räkna foderstat och se till att inget går till spillo. Jag hoppas också att vi fortsätter hjälpas åt med att hitta foder och bete i framtiden, särskilt eftersom kommande år även de kan bli tuffa.
  
En sista önskan är att vi inte glömmer bort år 2018 när ordningen är återställd, utan kämpar vidare för minskade utsläpp av växthusgaser och en mer resurseffektiv hästhållning.
 
/Lina Eklund"

Arkiv: Så kommer livet med häst påverkas av klimatförändringarna


Läst 4635 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"

Lägg till bilder i bildspelet


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Susanne Hobohm, journalist med bakgrund på bland annat Expressen och Dagens nyheter, är nybliven hästägare till en häst vars ryttare rider i eliten. Här skriver hon träffsäkert om hur det är att, som icke hästkunnig, ta sig in i den ibland ganska komplicerade ridsporten.

 ”Hästen gör inte skillnad på människor – det borde inte ridsporten heller göra”
 
Om någon för ett år sedan hade frågat mig om mitt liv, då skulle jag antagligen ha visat en bild i mobilen på mina älskade söner. Men nu tar jag fram en bild på en häst. Min häst. Världens vackraste skimmel, om ni frågar mig.  En sju år gammal hingst.
När jag matar honom med morötter är jag inte en vuxen kvinna, 60+, utan en tolvårig hästflicka som fått en dröm uppfylld.
  
Omständigheterna är lite speciella mellan min häst och mig. Våra vägar kommer inte att korsas på hästryggen. Han är inte avsedd för en amatörryttare som jag, utan för hoppelit.
Jag äger honom – till hälften i ärlighetens namn – för att det är så kolossalt roligt att bli hästmänniska, att få kliva in i en ny värld där ett av världens mest magiska djur, equus, står i centrum.
På mindre än ett år har jag blivit en sådan som hoppar med höger ben i soffan framför hopptävlingarna i tv, som vet att en röd rosett i hästens svans inte är en dekoration utan en varningssignal, som har fattat att fälttävlan innehåller tre helt olika grenar. Detta visste jag inte förut.
    
Jag älskar verkligen hästarna. Men jag har också kommit att gilla hästmänniskorna: ryttarna, underbart nördiga människor som i en tid av tilltalande narcissism, där alla ska känna vad de känner och hur tarmen sköter sig, har fokus på hästen, inte sig själva. ”Hur mår du”? ”Jo, min häst är halt.”
Jag beundrar duktiga ryttare bottenlöst för deras fina samarbete med hästen. Hur gör ni när ni får den att hoppa över en mur, 2,10 meter, som jag såg i Falsterbo?  Eller rakt ner i vattnet, som i terrängritten på VM i Tryon? Och hur vet hästen att den ska göra en piaff fast det ser ut som om ryttaren ingenting gör, bara sitter stilla i sadeln?  Jag som inte ens fick ridskolehästen Daniella att gå ut i hörnen i manegen i somras.
  
Men jag har också fått en djup respekt för hästskötare. De som jag har lärt känna råkar vara kvinnor, ingen alldeles tillfällighet. Lugna, stadiga människor som utstrålar den innerligaste kärlek till hästen, den största omsorg om djuret, men som också har en märkvärdig auktoritet: ”Häst, jag är din bästa vän, men passa dig väldigt noga att gå över min gräns.”
Och som, när som helst på dygnet, langar in hästarna i lastbilen med prylar och allt, och kör i ljus som i mörker med sina värdefulla laster. Vilka tuffingar!
Well. Hur har då hästvärlden tagit emot mig, en nybörjare, både som ryttare och hästägare? På det personliga planet kan jag inte klaga. Öppna famnen, skulle jag säga. Men generellt har jag en del synpunkter.
  
Kommentatorer: Ett event som VM i Tryon lockar tittare i alla åldrar – och ska inte underskattas för den avgörande rekryteringen till sporten. Men då måste ni tala så att tittarna förstår, och inte som om två proffs har ett expertsamtal sinsemellan. Är det detta som ni vill ha, kan ni lika gärna ringa varandra.
”Som ni ju vet blir det koefficient två på det här felet”, sa någon kommentator under dressyrsändningarna från Tryon.
Sorry, men nej. Vad koefficient två innebär har jag – och övriga tusentals tittare, ingen aning om.
När ni suckar och säger ”nej men vad tråkigt”, då hänger vi inte med. Vad är det som blev fel? Förklara, förklara, förklara.
Vad är kür? En oxer? Förvänd galopp? Nolla?
Förklara, förklara; förklara!
  
Ridskolor: Jag vill verkligen inte generalisera, jag kan alldeles för lite. Men tänker man tillräckligt utanför traditionerna? Om det nu till exempel finns en stor skara så kallade återvändare, äldre som vill börja rida igen, kan man kanske göra speciella grupper för dem där det ges lite extra hjälp. Fatta hur svårt det är att hitta rätt hål i ett slitet stigläder i en mörk manege när man inte har glasögonen på. Där rök halva den lektionen.
Ridsporten är en folksport med minst 500 000 anhängare varav majoriteten är unga kvinnor. Den självkänsla och det ansvarstagande som det ger en ung tjej att samarbeta med en häst går inte att överskatta. Den som kan sätta gränser för 600 kilo häst kan sätta gränser för det mesta.
  
Därför måste ridsporten fortsätta slåss för resurser till sina utövare. Och vissa sportjournalister som aldrig suttit på en häst, sluta att vara så föraktfulla mot sportens hängivna supportrar och hjältar.
Men vad ska sporten göra åt den socioekonomiska segregation som verkligen slagit mig under året. Ridning är en dyr sport, hjälp vilken shopping det finns på större tävlingar, och alla har inte föräldrar som kan strö pengar omkring sig.
Hur ska de som inte har kunna känna sig välkomna? Ingen lätt fråga, men viktig.
  
För alla människor som vill borde få chansen att älska hästen. Detta vackra, uthålliga, duktiga, knasiga, modiga, fega, smarta djur har ett hjärta för alla som behandlar det väl; ung som gammal, glad som ledsen, svensk som osvensk; fattig som rik.
Hästen gör inte skillnad mellan människor. Det borde ridsporten heller inte göra.
  
/Susanne Hobohm


Läst 22769 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Gästbloggen: "Stukat självförtroende hämmar inlärningen"

Gästbloggen

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Stalldrömmar

Marcobus!

Saras vardag

Till Husbloggarna