Gästbloggen - Gästblogg: "Morgonmänniskor – ingen förstår sig på dem"
MAR
24

Gästblogg: "Morgonmänniskor – ingen förstår sig på dem"

Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassö är en av Sveriges främsta fälttävlansryttare. I det här inlägget, som hon först publicerade på sin privata blogg, skriver hon med glimten i ögat om ryttare inom olika grenar och deras vardagsrutiner.

"Ingen förstår sig på dem, morgonmänniskorna. Tvärtom, man stör ihjäl sig på dem. Det finns alltså de som tycker att man är duktigare om man börjar rida 07.00. Jag ska börja med extremerna, de börjar inte rida 07.00, de är PÅ GYMMET 07.00. Suck. Alla de andra dagarna börjar de rida 07.00 och är så läskigt pigga så man har lust att snooza en halvtimme till bara för att. Ok, vi börjar från början...
  
Dressyrryttaren. Jag vet inte när de gör stallet, men helt klart mockar de med hästarna inne i boxen, vilket för oss andra är helt otänkbart. Och tiden för denna syssla vill jag inte ens tänka på, om man börjar rida 07.00. Fast så klart, de mockar ju inte själva, så det spelar ingen roll. Ströar med pappersströ, för då kan inte hästarna börja hosta. Sedan rider man så många som möjligt (någon annan kan leda hästen ganska länge innan uppsittning), samtliga lindade upp över knäna, och så MÅSTE man vara klar innan 13.00. Annars är man en dålig människa.
  
Jag tror på fullt allvar att de måste spika (läs spajka) sin frukost (vågar inte ens tänka på vilken tid de intar den) med något serum som gör detta möjligt... Efter detta intas lunch på något fashionabelt ställe, där bara Amazonasueca-stövlar är godkända för inträde. De riktigt uthålliga, eller de som även spajkar lunchen, de orkar ha några lektioner på eftermiddagen. Hur man nu kan leva på att ha dressyrlektioner för en ryttare i taget är för mig en gåta, alltså rent ekonomiskt menar jag då. Hörde att Ulla Saltzbulle tog 4.000 kronor per lektion. Då förstår man ju litet bättre. Hästskötarna spenderar resten av dagen med att linda upp lindor och mocka en gång till, för de flesta gick inte ut i dag då det kom litet duggregn, och de som var ute kom in 11.
  
Hoppryttaren säger till hästskötaren att den kommer vid typ 10 (inte 10.00, så specifik tid ges ej). Sedan kanske det händer något oförutsett, typ gramanen gick sönder i går, så man måste åka till skomakaren och få den fixad först. Så när första hästen har stått iordninggjord på gången i en timme, då poppar hoppryttaren upp, och tar en liten markarbetsrunda på fibersanden i 20 minuter, med mobilen på tvären innanför hjälmen och huvudet på sned.
Sen ringer Sven Ingvar och säger att den där svarta var fin, den skulle jag vilja se i dag! Men inte hos dig, utan hos Petther. Så då måste lastbilen högtryckstvättas innan vi kan lasta, hästen måste nog klippas lite extra runt öronen och på nosen, så att det inte finns en risk att något litet morrhår sticker ut. Den är inte riden på tre dagar eftersom alla har varit på meeting, så DEN måste ut i skritten först innan man kan lasta. Och packa det där långa pelhamet förihelvete. Svarten lastas, utan morrhår.
  
När man kommer hem igen, så hann man inte rida mer i dag, så alla går i skritten, bara kolla så att ponnyn blir longerad för den kryper under grindarna i skrittmaskinen! Mocka, jo det gjorde nog nån i morse medan hoppryttaren hämtade gramanen och snackade med Frankie Sloothenberger om den där skimmeln som alla snackar om. Den stannade ut sig på vattnet förra helgen, så nu har man tagit borrelia-prov på den. Amerikanerna kommer att älska den, den är efter Cardento. Och den har bara borrelia på vattenmattan. Helvete, de där fyra ska ju starta i morgon, men dem kan hästskötaren trimma i kväll.
  
Fälttävlansryttaren börjar med att fodra mellan 7 och 8, en liten tuss hö så att de håller käften, sedan ska alla ut så fort det bara går så att man kan göra stallet ostört. Givetvis halmbädd, här vänder man inte på nåt gammalt piss, det får bobcaten göra sen. Hästskötare har inte de flesta, förutom en del ponnymammor som överlevt sig själva och fortfarande hävdar att de GILLAR att mocka. När det sista gruset är avsköljt från gårdagens skydd på galoppträningen i grustaget så planeras dagen till punkt och pricka. De första åtta hästarna rids ut med handhäst, för att spara tid, och det är så avkopplande och bra för ryggen att de slipper ryttare ibland. Sen finns mer tid över till de resterande sex hästarna, som rids efter lunch. Två ska till terrängbanan, för de behöver mer vattenträning (samboövertalning pågår gällande eget vattenhinder och även en grav som alla hästar ska gå över varje gång de släpps ut eller in så att de aldrig i hela livet tittar på en grav igen). Sambon hade inte tid i dag heller, så off we go.
  
Kan man köra fast det är punka på ett däck på släpet? Ja för fan, det är ju en boggie! Sagt och gjort, i väg kom man. Efter hemkomst konstateras att en kund hade ringt som vill prova en häst. Jo, men det går jättebra i mörkret, jag ställer bilen där bredvid med lysena på. Ni är så välkomna! Vid 23-tiden kommer de sista hästarna in, klarade precis de där 16 timmarna. Då är det bara några grusiga senskydd kvar att spola, men det kan vi göra i morgon. Visstja, i morgon kommer de ju med den där dressyrhästen som vi skulle prova. Men vi kan lägga skydden i en hink vatten så länge så går de lättare att få rena sen.
  
Nästa gång, hur går det till på tävling? Är du nyfiken???
  
Ciao, Anna Hassö"


Läst 101237 ggr





Fler inlägg

JUN
19

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma


Läst 10169 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
13

Hovslagaren: Tänk på brandrisken vid skoning!


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Bridget Uvemark är hovslagare, godkänd av Jordbruksverket. I texten nedan vill hon påminna häst- och stallägare om brandrisken vid skoning. Den 1 oktober 2017 trädde nya regler i kraft gällande "SBF HA-012:1 Hästskoning – heta arbeten". Läs mer om det här.

Hjälp oss hovslagare att informera hästägare om brandfara vid skoning

"Jag måste ha licensen 'Heta arbeten' för att få varmsko eller använda slip- eller svetsmaskiner i samband med skoning. Nu försöker jag göra rätt för att undvika en eventuell brand, men jag måste få stall- och hästägarna att ta sitt ansvar. Tyvärr är det mycket sällsynt att det finns särskild skoningsplats där hänsyn har tagits till just brandrisk. 
 
När jag kommer till en kund och parkerar är det ofta gammalt hö på marken och ibland till och med höbalar, torrt gräs och ogräs längs husvägg etcetera... Det här är otroligt obehagligt och ibland tvingar det mig att sko 'mindre perfekt' på grund av att jag inte kan slipa till exempel rätt längd på traktarmar eller fasa ur för sultryck.
Har en häst tunna hovväggar behövs det slipas bort ämne för att skon inte ska ligga utanför. Med andra ord: För att jag ska kunna sköta mitt jobb korrekt behöver jag kunna slipa och anpassa. Detta innebär 'heta arbeten' och kräver åtagande från både mig och stall- och hästägare.
 
Nu har brandskyddsföreningen anpassat 'heta arbeten' för oss hovslagare, vilket inte alls är svårt för stall- och hästägarna att följa. Det finns till och med fina informationsblad som ska sitta på stallväggen med allt som krävs. Jag har pratat med många av mina kunder men ändå så sker ingen förbättring, tyvärr. Jag skulle önska att alla försäkringsbolag går ut med detta till sina stallkunder och informerar om vad som händer om de inte följer dessa regler.
Om olyckan är framme är det inte bara stall och hästar som kan fara illa, som grädde på moset får stallägaren förhöjd självrisk upp till 500 000 kronor om den inte följer reglerna.
  
Nyligen skickade jag sms till alla dagens kunder, informerade om brandrisken och gav tips om vad de kunde göra. Bara EN kund tog det på allvar! I sms:et tipsade jag om att kratta rent minst 15 meter runt platsen där min bil kommer att stå samt att vattna ordentligt och lämna kvar vattenslangen.
    
Du som stallägare kan kontakta ditt försäkringsbolag för att reda ut hur din skoningsmiljö ser ut och om ni gör rätt enligt brandförsvarets regler. På brandfast.nu kan ni läsa mer om vilka regler som gäller.
  
/Bridget Uvemark"

Arkiv: Ställägaren har ansvar när hästen varmskos


Läst 17091 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Gästblogg: Tufft att verka när hovarna är torra


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofia ”Pella” Persson och Magnus Andersen driver ÅB Horse Event i Skåne. Verksamheten består bland annat av kurser och träningar inom olika ridgrenar, clinics och bed and box. Sofia och Magnus tillhör Skånska björnens riddare, de rider uppvisningar och tävlar i bland annat tornerspel samt i working equitation. I inlägget nedan berättar de hur de gör i sommarvärmen för att hjälpa hovslagaren.

Vårt tips i sommarvärmen – så hjälper du hovslagaren

"Det kan vara tufft för hovslagarna vid denna årstid, när hovarna är torra och hårda. För att bespara hovslagarna och deras verktyg att bli utslitna och för att hovarna ska kunna verkas lättare, då de jobbar med ett flertal hästar i vårt stall och flera hästar om dagen, så har vi hittat ett sätt som fungerar både för hästar och hovslagare.
  
Har du en extra uppbindningsplats så strö ut spån som du blötlägger rejält med myçket vatten.
Tio minuter (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) innan hovslagaren kommer kan du ställa upp din häst på spånet, så att hovarna blir fuktiga. Detta underlättar verkningen av hovarna och hjälper hovslagaren.
  
Du ställer sedan upp din häst på ordinarie uppbindningsplats för verkning eller skoning, utan att kratsa ur spånet som har packats i hovarna. Det gör hovslagaren vartefter verkning sker på respektive hov. Då det är cirka tio minuter kvar (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) till nästa häst är det bara att binda upp den hästen på platsen enligt löpande band-principen. Och hästarna tycker att det är svalt och skönt. Dela gärna detta tips för att hjälpa hovslagarna.

/ÅB Horse Event"


Läs mer:
Hovslagaren uppmanar: "Fukta gärna hovarna innan jag kommer"


Läst 37157 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Hatten av

Kajsa Boström

Stalltvätt!

Stalldrömmar

Många järn i elden!

Therese

Till Husbloggarna