Foto: Privat

"Ska man lära sig dressyrprogrammet på en kvart?"
  
Torsdag 03.00 
Klockan ringer. Kort därefter ringer också telefonen – taxin väntar utanför. Bara att ta sig i kragen och kravla sig ur sängen och ner för trappan med alla tusen väskor. Linneas dragkedja jobbar på maxpuls efter att en onepiece med enhörningshuvud har tryckts ner, men så länge man inte rör väskan verkar det ändå fungera helt okej. 
 
Planet lyfter från Kastrup 06.00 och landar i Malaga strax efter 10. För en gångs skull kommer vi inte att vara på tävlingsplatsen mitt i natten! Eller? Alla tåg från Malaga till Madrid de närmaste fyra timmarna är fullbokade och de biljetter som är kvar har ungefär samma kilopris som saffran. Så mycket för vår budgetsmarta plan att flyga till Malaga i stället för Madrid. De fyra timmarna avverkas ganska smärtfritt på en parkbänk i solen med glass i handen. Två tågbyten senare är vi till slut i Segovia, vår slutdestination. Klockan är 22. 
 
Fredag 08.30
Någon tänder taklamporna och det är dags att krypa i ridkläder, kuta till ridhuset och helst plocka med lite frukost från tältet på vägen. Den är inte mycket att hurra för. Bröd doppat i olivolja plus en trött banan, sen är vi redo för action. 
  
Lottdragningen ger oss ett hästpaket bestående av en liten fux, en större svart häst som ser käck ut och en liten söt svart häst med extremt rak pannlugg. Det är första gången Linnea rider avdelningsridning, så hon får välja häst först och tar fuxen som går sist. Rebecka har bäst tajming och rider i mitten, jag är rätt kass på att lära mig dressyrprogram men accepterar mitt öde och rider först i ledet.
  
Den svarta med luggen är tydligen utbytt och jag får i stället en bedårande söt fyraåring (nej, de jobbar inte på samma sätt som vi gör i Sverige). Vi är tredjeryttare på våra hästar och det märks att babyhästens bensin börjar ta slut. Hon sköter sig jättebra trots allt, men högergaloppen blir inte helt rätt. Det är inte lätt när man är liten. 
 
Resultaten ropas upp efter lunch och Linnea går vidare till nästa omgång! Hon blir åtta nyanser vitare i ansiktet och undrar om hon verkligen ska lära sig ett till dressyrprogram på en kvart? Jajamen svarar vi. Linnea lottas mot en norsk tjej och en tysk. Om det skulle skita sig med minnet, så är det på studentryttartävlingar helt okej att ha en person vid sidan som skriker programmet. Linnea levererar ett tjusigt program och vi tar oss tillbaka till boendet för att svida om till temakvällsoutfits. 
  
Iförda emoji-kläder körs vi sedan till centrala Segovia för helgens kulturella aktivitet. Exakt vad den skulle innebära förutom att sitta utanför en bar och äta fläsksvålar är lite oklart, men den avbryts tidigare än planerat. Den irländska tjejen som bröt foten första kvällen behöver tydligen ännu en ambulans efter att ha halkat på det blöta badrumsgolvet med kryckorna. Axeln är ur led. 
  
Lördag 08.00
Vaknar halvt på golvet. Luftmadrassen börjar bli ledsen. Vi greppar samma stadiga frukost som dagen innan och får se våra hästar för dagens hoppning värma upp! Vi lottas på samma häst som Linnea red i dressyrens grundomgång (och alltså inte får rida igen), den lilla svarta med lugg och en större brun som ser ut att ha passerat bäst-före-datum. Jag tar den bruna, men den blir halt och måste bytas ut mot en annan. In kommer i stället Calimero (e. Cornet Obolensky), som ska gå finalen. "Han är livsfarlig. Jag skulle aldrig i mitt liv sitta upp på den hästen." Tack för den. 
  
Ryktet om vildhästen visar sig lyckligtvis inte stämma, åtminstone inte för dagen. Hästen är rätt ljuvlig och det känns lite löjligt att hindren är så små. Vi tar oss i mål utan krusiduller och allt är frid och fröjd. Alla tre gör bra ifrån sig, men ingen tar sig vidare till nästa runda. Det gör däremot Sophie, som rider i ett internationellt mixlag. Hon sätter nollan även i runda två, men blir utslagen. 
  
Kvällen avslutas med en traditionsenlig gala på en restaurang i närheten. Det här är första gången maten levererar. Tapas är inget man hatar direkt. 
  
Söndag 7.30
Vaknar på golvet. Luftmadrassen har gjort sitt. I dag vankas det finaler. Ingen av svenskarna ska rida, men det är så klart ändå kul att se. Det blir tysk seger i hoppningen och belgisk i dressyren. Vi har tråkigt nog bokat tidiga flyg hem och missar både paella-lunchen och prisutdelningen. 
  
Väskorna är packade och vi är redo att rulla hemåt. Eftersom Spanien är ett land där folk inte har bråttom har vi lagt på en dryg halvtimmes marginal för vår chaufför till tåget. Det hjälper inte. Han är sen och bilen han har valt är den minsta Volkswagen jag skådat. Vi får inte plats. En till chaufför får rycka in och trots att vi missar vårt tänkta tåg lyckas vi bli insläppta i bistrovagnen på nästa. Oh well.
  
/Mikaela Larsson