Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
NOV
27
2017

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom


Läst 166509 ggr





Fler inlägg

MAJ
18
2020


Arkivfoto: Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Niklas Jonsson skriver om coronapandemin och reflekterar över hur viruset har påverkat sporten och vardagen. I inlägget – som först publicerades på Facebook – lyfter han fram att Folkhälsomyndigheten, företag och idrottsklubbar har olika perspektiv och roller i situationen som har uppstått.

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

Jag anser dock att det är viktigt att förstå och respektera att FHM och ekonomiska verksamheter har diametralt olika ingångsvärden i problemet. FHM:s jobb är att hantera pandemin utifrån ett smittskyddsperspektiv. Företag och idrottsklubbar driver på för att slippa konkurs. Detta ska vägas samman till politik som på bästa sätt räddar så många företag och människoliv som möjligt.

Jag önskar att alla tar med sig detta perspektiv innan de ger sig in i debatten. Att säga att vi har det jobbigt nu är helt ärligt inte ett argument som väger särskilt tungt i dagens situation. Tänk att hålla en människas liv i ena handen och ett livsverk i den andra och tvingas välja.
Jag är glad att jag är ryttare och inte ansvarig beslutsfattare i denna tid.
Hoppas vi ses snart ute på tävlingsbanorna.

/Niklas Jonsson


Läst 18933 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
05
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG
I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:


Läst 37792 ggr Kommentarer Kommentera

APR
29
2020


Foto: Emma Johansson och Privat (besök hos den franska sadeltillverkaren Bruno Delgrange)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Karolina Malmlöv är grundare av Sellamigo, en internationell digital tjänst och databas som ska förhindra stölder av sadlar. Här berättar hon om sin resa som entreprenör – och tipsar andra hästintresserade med smarta idéer om att tänka utanför boxen och att starta eget.


"Jag har tidigare arbetat med att sälja sadlar och det var där och då jag kom på min idé om ett sadelregister som gör det svårare för tjuvarna att sälja vidare stulna sadlar. Vi lever i en tid där det är modernt att kalla sig för entreprenör. Att jaga investerare och slänga sig med engelska ord ses som coolt. Men hur coolt är det? Hur ser livet ut som entreprenör inom horsetech i Sverige? Här delar jag med mig av delar ur min resa och vad som är bra att tänka på när man har en affärsidé.

En morgon i november ska jag fodra mina hästar. Det verkar som en helt vanlig morgon, det är lugnt i stallet och hästarna tuggar tryggt på sitt hö, precis som vanligt. Men när jag närmar mig vår sadelkammare så förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Det ligger glas på golvet och dörren står på glänt.

Jag kliver in i det rum som brukade var fyllt av väldoftande sadlar. Den här morgonen var det bara tomma krokar som mötte mig, tjuvarna hade tagit alla sadlarna. En våg av obehag sköljde över mig, var alla hästar okej? Precis utanför sadelkammaren stod mitt dräktiga sto och en ettåring. Tänk, fanns det någon obehörig kvar i stallet? Det var ju trots allt tidigt på morgonen och fortfarande mörkt ute. Många tankar började snurra i huvudet. Jag är inte ensam om den här upplevelsen, stölder av sadlar är ett stort problem i hela världen.


Från idé till verklighet
Visst har vi alla väldigt många bra idéer? I vår vardag stöter vi på problem som vi antar att många andra också har, ofta har vi en lösning på problemet och undrar varför ingen annan skapat det redan.

Min affärsidé kom till mig när jag arbetade med att sälja sadlar, men det tog flera år innan jag gjorde verklighet av idén. Jag hade aldrig startat företag innan och än mindre ett sådant här stort projekt, hur skulle lilla jag gå till väga för att göra verklighet av mina stora planer? Jag förstod att det skulle kosta pengar, pengar som jag inte hade så jag började googla.

Till slut kom jag in på Almis hemsida och kände att det kanske kunde passa. Almi är delvis statligt ägt och tillhandahåller företagsutveckling, lån och riskkapital och har kontor över hela Sverige. De finns här för oss som har idéer!

Först kontaktade jag deras investeringsavdelning och när de snällt i stället kopplade ihop mig med en av deras innovationsrådgivare blev jag först lite stött. Jag behövde ju pengar! Förstod de inte det?! Jag har lärt mig mycket sedan dess och att jag fick träffa en rådgivare var så klart det bästa just då, men det är mycket man inte kan eller vet innan man börjar.

Till vårt första möte hade jag skapat en enkel marknadsundersökning i Google Analytics för att kunna belysa det problem jag påstod fanns och hur min idé skulle kunna vara en lösning. Men jag visste fortfarande inte exakt vad det skulle bli eller hur det skulle se ut.

Men jag drog en presentation för Emanuel, rådgivaren som jag hade fått mötet med, och visade min marknadsundersökning. Och när jag var klar var Emanuel både imponerad och intresserad av problemet. Han gav mig där och då ett innovationsbidrag så att jag kunde påbörja arbetet med företaget, det var senhöst 2017 och sedan dess har jag arbetat heltid med min affärsidé, min idé som blev till verklighet!


Tre snabba tips som gör din idé till verklighet

  • Försök samla information om problemet som du har identifierat, artiklar, gör egna undersökningar osv. Det är material som du kommer att få användning för när du ska presentera din idé för andra.
  • Prata med andra som har samma problem! Diskutera med så många du kan kring din idé för att se hur de reagerar. Och försök hitta personer som inte bara säger saker du vill höra, våga utmana idén.
  • Att starta företag är läskigt och det är mycket att tänka på. Men det finns hjälp att få! Almi finns över hela Sverige och kan hjälpa till med både affärsutveckling och ekonomiska bidrag eller lån. 

Blod, svett och tårar
Sedan 2017 har jag varit en så kallad entreprenör. Förra året fick jag pris som årets unga innovatör i Sverige, mitt företag har uppmärksammat såväl nationellt som internationellt. Jag minns särskilt när jag fick delta i ett morgonradioprogram i USA, hur nervös men samtidigt stolt jag var. Bakom fina utmärkelser och stora intervjuer finns det dock tårar, ångest, frustration och sömnlösa nätter. Många gånger har jag frågat mig själv om det faktiskt är värt det?
Så är det värt det? Givetvis.

Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka om jag gjorde rätt som vågade hoppa så snabbt, alltså att jag valde att arbeta heltid med Sellamigo trots att jag inte kunde ta ut lön från företaget. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Men jag tror att det hade varit svårt att fokusera om jag hade haft ett annat arbete vid sidan av samtidigt, då hade det också varit enklare att ge upp.

Jag har dessutom fått lära mig att omvärdera och inte tveka på att ta en annan riktning än vad som först var tänkt. På det stora hela har min affärsidé varit den samma, men när jag ska lösa ekvationen hur min affärsmodell blir lönsam har jag fått tänka om flera gånger.


Ensam är inte alltid stark
Eftersom jag har varit ensam i mitt bolag till att börja med så har de externa hjälporganisationerna varit viktiga, Almi har jag redan nämnt och de i sin tur kopplade mig till Science Park i Jönköping, som även de arbetar med affärsutveckling och för att hjälpa entreprenörer.

Science Park har också hjälpt mig med ekonomiska bitar, men där fick jag så småningom en affärsutvecklare att arbeta mer djupgående med. Det har varit avgörande för att jag ska orka fortsätta. Någon att dela tankar och idéer med och som sagt ”vi” när jag har varit där.
Om man har någon att starta sin affärsidé tillsammans med är det värt så oerhört mycket! 


Tre tips till dig som funderar på att starta eget

  • Våga ta steget! Vad är det värsta som kan hända? Låt din affärsidé utvecklas under resans gång, du behöver inte ha allt klart innan du börjar.
  • Fira! Fira allt som är bra. Stort som smått, ge dig själv en klapp på axeln varje dag.
  • Hitta ditt team! Oavsett om det är externt eller om du har någon att starta ditt företag tillsammans med.

Hästtjejer – vad väntar ni på?
Under min resa har jag fått inse hur mycket hjälp det finns i samhället för innovativa idéer. Sverige är ett fantastiskt land att starta och driva företag i. Men i vårt land behöver vi samtidigt fler kvinnor i ledande positioner och som företagsledare, så hästtjejer vad väntar ni på? Vi är uthålliga, arbetsamma, vana vid ledarskap och framför allt tror jag att det finns massor av fler idéer som kan bli till verklighet.

Våga tänka teknik, våga tänka globalt! Du kanske inte vet hur allt ska fungera just nu, men börja någonstans och se vart det leder dig. Jag tror på dig, på oss hästtjejer!
Jag vill också passa på att slå ett slag för Horsetech of Sweden som är en organisation för horsetech-företag i Sverige. Här finns kunskap, stöttning och många personer som har påbörjat sin resa mot att göra verklighet av sina idéer. De har mängder av tips och råd att dela med sig av. Jag hoppas att jag kommer att få träffa just dig där i framtiden!

/Karolina"

 
Karolina, till höger, tar emot det nationella SKAPA-priset som årets unga innovatör.


Läst 53758 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv