Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

ALLROUNDVECKA PÅ HIPPSON.SE
Hitta din nästa häst på Hippson Market:
Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.

Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 398333 ggr



Fler inlägg


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Det här är en Gästblogg publicerad 21 mars 2022, Hippson väljer att publicera den på nytt som en läsarfavorit. 
Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 164404 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Ida Svensson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jannike Lineruth är sedan 2015 verksamhetschef på Njurunda ryttareförening i Sundsvall. Innan dess har hon cirka 20 års erfarenhet som ridlärare och verksamhetschef i Malå – och år 2014 blev vald till "Årets ridlärare" i Västerbotten. Jannike tävlar själv i hoppning och har ett intresse för att arbeta med unghästar och utbildning.

Njurunda ryttareförenings mål är att skapa en ridskola där såväl hästar som medlemmar ska trivas. De arbetar för en hållbar hästhållning, där de vill erbjuda såväl mycket utevistelse med hagkompisar som variation i de vardagliga arbetet. I ett inlägg på föreningens Facebook-sida delar sina Jannike sina tankar om ridskolans roll för att utveckla elever mot sina mål, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.

Som personal på ridskola så möts man ofta av föräldrar och barn som vill mycket. Vi blir så klart väldigt glada när elever lik som oss tycker hästar är roligt å spännande. En vanlig kommentar är ofta att eleven "vill ha lite mer utmaning": om det är att hoppa högre hinder, galoppera fortare eller lära sig mer tekniskt svåra saker kan säkert skilja från fall till fall. Utmaningen för en ridlärare är att en stor grupp människor skall få möjligheten att lära sig grundridning, hantering samt handhavande av häst. I grundridningen är det att få kännedom om grunderna i dom olika ridsportgrenarna samt rida ute i skog och mark. Inlärning av ridning innefattar att bli instruerad, få prova och sen öva – och just biten att öva är ganska stor. För att exempelvis bli en kompetent och trygg tävlingsryttare i hoppning krävs rätt många språng i kroppen och av praktiska skäl blir det svårt då relativt få hästar skall räcka till ganska många elever. Vi behöver anpassa arbetsbelastningen så att hästarna får ett långt och välbalanserat liv, tid till vila, hästgemenskap och lagom arbete.

Utmaningen att vara ridskolehäst är som ni säkert förstår inte heller det lättaste. Många elever med olika bakgrund, målsättningar samt kunskap vid kommunikation med hästen. Den bästa hästen behöver näst intill kunna läsa tankar. Hästen behöver varje dag gå till jobbet med både motivation och ork. Vi som jobbar med att utbilda elever gör så långt det är möjligt det vi kan för att eleverna ska få möjligheter till att utföra sin favoritgren. Ett par exempel är extraträning i hoppning och dressyr, oftast under skolloven, samt pay’n jump och pay’n ride. Dom två sistnämnda är för att få grundläggande kunskap i hur det kan vara på tävling. Det handlar inte om hur högt vi tror en häst/ponny eller elev kan hoppa med risk att den blir skrämd och sedan inte vill vara med längre. Men vill eleven hålla på med denna sport och exempelvis tävla så krävs förutom ridskolan även föräldrar, fler träningstillfällen samt mer hästmaterial. Som tävlingsryttare rider man i stort sett alla dagar i veckan och hästskötsel utöver de. Däremot finns alltid möjligheten att ta ställa frågor under lektionerna, att ta råd om man vill skaffa häst och öva mer inom sin gren.

Den svenska ridskolan är ett fantastiskt ställe där alla kan mötas oavsett förutsättningar och bakgrund. Våra duktiga stjärnor inom de olika grenarna är alla starkt knutna i ridskoleverksamhet då det var där allt började. Exempelvis Malin Baryard Jonsson, Henrik von Eckermann och Therese Nilshagen för att bara nämna några.
Ridskolan är heller ingen plats man "växer i från", däremot kanske man går från att vara lektionsryttare på skolhäst till att även bli privatryttare på egen alternativt lånad häst: både i lektionsverksamheten och i träningsverksamhet. Ofta är personalen kunniga på vad eleven behöver för att komma vidare i sin satsning inom sporten.

Säkert skiljer sig våra ridskolor lite i vad som kan erbjudas men som sagt så finns alltid begränsningar beroende på vad elever och föräldrar har för målsättning. Ridsport är kul, varierande och utmanande. Ridsporten är även känd för att fostra goda ledare som är ansvarsfulla och inte är rädd att "hugga i". Barn som umgås med djur blir både ödmjuka och empatiska då djuren behöver vår omvårdnad. Alla har inte heller som målsättning att bli just tävlingsryttare. Det kan vara alldeles fantastiskt att bara komma på sin ridlektion samt umgås med hästar och kamrater på ett kul och avslappnat sätt. Men finns intresset till mer idrottsutövande: var inte rädd att komma till oss med era frågor och funderingar så hjälper vi er efter bästa förmåga.

Ha de gott så syns vi i stallet!

//Jannike Lineruth


Läst 101259 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG: Annika Strömberg driver bloggen Dressyrtanterna, hon är en medelålders kvinna som har tre egna hästar. Det är Googles, 19 år, Mocca, 16 år, och minstingen Princip sex år. Hon har tävlat upp till medelsvår A dressyr och 1,20 i hoppning. Hästarna har hon hemma på gården tillsammans med höns och en katt. Hon jobbar som stödassistent till funktionshindrade och tränar, det gör hon för Bo Tibblin. I sitt senaste blogginlägg, som fått stor spridning, funderar hon på det är med hästvälfärd och vad det betyder för olika hästar. Vi har fått Annikas tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."


Läst 183810 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.