Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
JAN
03
2021

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

ALLROUNDVECKA PÅ HIPPSON.SE
Hitta din nästa häst på Hippson Market:
Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.

Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 326377 ggr




Fler inlägg

DEC
06
2021

Annelie tar en sista galopp med Sally Carrera. Foto: Johan Wesslén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Weinehall inledde 2021 med att ramla av och bryta benet. En lång rehab väntade och den här veckan är det dags för ytterligare en operation. Hon vill dela med sig av hur hon har bemötts under den långa rehabtiden. Där lite förståelse lämnas för att läkning tar tid och där attityden många gånger är att det bara är ”upp i sadeln igen” som gäller.

”Jag inledde det nya året på sämsta tänkbara sätt. Den första dagen på 2021, när snön glittrar vackert i vår norrländska by utanför Umeå har jag sådan energi som många av oss känner när vi nyligen skålat in det nya året. Nya möjligheter. Det är dags för årets första ridtur. Jag är i ridhuset på min relativt nya häst, vi har precis börjat galoppera och jag står i lätt sits. Plötsligt blir min häst skrämd av ett mötande ekipage. Hon vänder tvärt och jag hinner i luften tänka "inte huvudet, inte huvudet". 

För några år sedan tävlade jag på Sundbyholm. Vi var felfria fram till det sista hindret i omhoppningen. Jag satsade, ni vet när man vet att det blir långt på linjen och man galopperar på framåt för att räcka till. Hästen lägger in ett sista galoppsprång och klarar hindret felfritt men jag, som tänkte att vi skulle ta av ett galoppsprång tidigare flyger själv i luften och landar på nacken. Jag vet vad rehabilitering innebär, jag vill inte dit igen. 

När jag faller av denna nyårsdag med tankarna om att inte slå i huvudet svarar kroppen upp med att försöka landa på fötter. Jag utbrister "inte bra inte bra inte bra". Sedan säger jag åt Johan, min pojkvän, att ta hästen och ringa ambulansen. 

Smärtan är obeskrivlig. Therese kommer fram, hon jobbar på sjukhuset i Umeå och tar över telefonen från Johan. Jag hör henne besvara frågorna som ställs i den andra änden. Med bestämd röst säger hon; "den ÄR av". Jag sneglar bak, jag har aldrig sett ett brutet ben förut men jag förstår att så där ska inte foten vara. Chocken kommer, det blir kallt att ligga i ridhussanden i minus 20 grader. Det dröjer en timme innan jag lyfts in i ambulansen. 

Jag blir opererad och inlagd över natten. Jag fick beskedet att det tar tre månader innan jag kan rida. Jag tänkte att då har jag ett gäng månader på mig att komma i form och kanske kan jag ändå tävla 130 i höst som planerat. Tankarna snurrar vidare, jag har två hästar som ska tränas och tävlas. Vem kan rida dom i närtid? Efter att jag berättat om olyckan i ett Facebookinlägg får jag hjälp med hästarna. En del kommenterar att de också varit skadade på olika sätt. 

Jag gör en mållista med rubriken "Fotledsfrakturer och vägen tillbaka". Därefter listar jag olika mål att bocka av såsom:

 Stygn tagna och byte av gips 

 Avgipsning 

🟩 Rehabilitering program del 1 

🟩 Rehabilitering program del 2

🟩 Ridning 3 månader efter olyckan

Varje gång ett delmål bockas av firar jag det. Även slutmålet ska firas. När det blir vet jag dock inte för jag har fått addera till exempel fler rehabiliteringsprogram och magnetröntgen tio månader efter olyckan.

Tiden går. I början har jag så ont att jag mest bara sover. Med tiden börjar jag läsa en bok om mindset. Jag har varit oerhört intresserad av mental träning länge och undrar vad jag kan lära mig av den här situationen. När gipset är borta och kryckorna ställs åt sidan kan jag äntligen börja rida. Men det är annorlunda. Benet är otroligt svagt, det har varit ett rejält trauma. Jag rider men kan inte hålla om med båda benen så det känns ostadigt. Men kul! Så otroligt roligt! Jag fokuserar på att rida en av hästarna och hon är på strålande humör dessa dagar då jag precis börjat rida. Jag hade ingen tanke på att vara rädd för att falla av igen. Kollegor på jobbet undrade om jag inte var rädd men det kände jag inte av. Femte dagen som jag red var det mörkt, jag hade pannlampa och red på en åker. Vi började galoppera och ett litet oskyldigt bocksprång i glädje var det enda som krävdes för att jag skulle falla av och landa med huvudet i marken. Jag ringde till Johan och berättade att hästen galopperar hem men att jag är okej, benet slog inte i så jag hade ganska bra nyheter trots avfallningen tyckte jag. Allt är relativt.

Glädjen som jag känt inför att kunna börja rida igen, motivationen för att kämpa mig upp i sadeln fast det gjorde väldigt ont, allt försvann där och då. Jag insåg hur lång väg jag faktiskt har tillbaka till att kunna rida ordentligt igen. Jag hade inte förstått hur svag kroppen kan bli. Jag har sedan tidigare varit relativt skonad från skador, det är min egen uppfattning. 

Så snart jag fått bort gipset började kommentarer komma, "när ska du börja rida" var vanlig och när jag svarade att det blir det datum som läkaren sagt var det som att jag hade svarat fel, som att jag borde sagt att jag redan har börjat fast med gips och kryckor kvar. En kommentar som också kom var "du får rida utan stigbyglar". Ja det känns ju jättekul när jag inte ens kan sitta kvar i ett litet bocksprång. Fotleden behövs med eller utan stigbyglar och jag tror inte att alla förstår att det kan kännas jobbigt att få den typen av kommentarer. Det är precis som att man inte gör tillräckligt. Jag har försökt vara i min egen bubbla men reflekterar över vad synd det är att det finns denna pushande attityd inom ridsporten. 

Det tar ett år för en fraktur att läka, men det är mycket däromkring, trasigt ledband etcetera. Skruvar inopererade för att stabilisera skapar också värk. Jag noterade att vänner som också skadat sig i samma veva som mig börjat tävla och jag hörde min inre röst "kanske är det dags för mig nu, kan hon så borde jag också …" sedan avbröt jag den tanken med ett; "stopp, fokusera på dig själv, vad som är rätt för dig, att jämföra gör ingen gott".

Sommaren kom och till slut började jag hoppa. Jag tävlade även fast det gjorde ont men jag fick göra det jag älskar så det var värt en kompromiss. På tävling kom frågor; "är benet bra nu" och jag blev så förvånad. Från mitt perspektiv var det inte nära bra. Visst jag kunde hoppa men hade ont, jag haltade efter jag ridit men det syns inte alltid för jag valde att gå extra sakta. Jag förstår frågan, att det är av omtanke, även fast jag var långt ifrån bra. Varje skada är unik, jag tror bara att många behöver få upp ögonen för att frakturer inte bara läker sen kan du rida. Det är ofta mer än så. Med detta vill jag öka insikten kring vad en skada kan innebära både fysiskt och mentalt. Ett positivt mindset har hjälpt mig enormt mycket. Jag har tränat upp det under en lång tid. Motgångar kommer ändå men det blir enklare att hantera motgångar med rätt mindset. 


Annelie tävlar med Mood Indigo. Foto: Johan Wesslén

Hur är det nu då? Jag behöver göra om denna resa. Ny operation blir det i veckan för att fixa ledbandet. Att ha ont tar på krafterna men vetskapen om att återigen ha gips och göra uppehåll i ridningen gjorde mig ledsen när jag fick besked från läkaren att vi behövde boka in en operation och att jag kommer behöva gips följt av rehabilitering, igen. Jag var ledsen på kvällen efter jag fått samtalet från sjukhuset. Nästa dag skissade jag på en plan för hur jag bäst kan ta vara på tiden före och efter operationen. För mig är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, sedan att dra lärdomar från tidigare utmaningar och fokusera på att hantera motgångar så bra som möjligt. Mitt fokus ligger där. Jag har gjort årets sista galopp i ett vackert vinterlandskap och är nu inställd på en tuff period framöver. Med ett så bra mindset som möjligt ska jag göra det bästa jag kan av detta med längtan efter nästa års träningar och tävlingar med mina två fantastiska hästar.

 Jag delar resan på min Instagram @annelieweinehall för den som vill få mer inblick."

//Annelie Weinehall


Läst 36086 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
15
2021

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 62984 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 164561 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

När är vaccinet mot eksem på marknaden?
Mälaren Hästklinik svarar
Är det farligt att spruta igång stoets brunst?
Mälaren Hästklinik svarar
Rutinerad häst som plötsligt vägrar hoppa vattengrav
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.