Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
JAN
03
2021

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 2:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den andra mest lästa under 2020.


Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

ALLROUNDVECKA PÅ HIPPSON.SE
Hitta din nästa häst på Hippson Market:
Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.

Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 315619 ggr




Fler inlägg

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 50647 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
11
2021

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 52103 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
03
2021


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG (Ursprungligen publicerad 2018-06-05)
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagareföreningen. I ett inlägg på Facebook uppmanar han sina kunder att fukta hästarnas hovar så här i torkan. Hovarna blir nämligen betonghårda och hans jobb blir tuffare än vanligt. Vi har fått tillåtelse att låna hans viktiga text. Läs mer om ”Peppe” här

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt
 torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe


Läst 242570 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 4

– TEMA: Avmaskning
– Reportage: Fem stjärnor på fyra ben
– Hoppa studsserier med Tovek

– Päls av och täcke på – eller?
– Checka hästen inför hösten
– Juristens råd inför hästköpet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Häst som är rädd för att gå i hage
Elke Hartmann svarar
Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.