Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
NOV
27

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom


Läst 136798 ggr





Fler inlägg

NOV
16

Gästblogg: Uppskatta vad varje ridskolehäst har att lära


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dina Aarnes är utbildad hippolog och beridare, i dag arbetar hon som ridlärare hos Vellinge ridcenter. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook skriver hon om den negativa syn som ibland kan ske i samband med hästutdelning vid ridskolor, något hon i stället vill vända till det positiva. Hippson har fått Dinas tillåtelse att dela hennes inlägg i Gästbloggen.

Ett litet stick i hjärtat är vad man känner när man hänger upp dagens ridlista och man ser ryttare som suckar tungt, sjunker i axlarna eller båda delarna när de läser vilken häst de är tilldelade för dagens lektion. Ett litet stick i hjärtat för den hästen som i en timme ska bära runt på en ryttare som redan bestämt sig för att den inte tycker om sin häst. Ett litet stick i hjärtat för hästen som inte själv valt sin ryttare men som ändå ställer upp lektion efter lektion.

Att rida är ett privilegium och något man själv har valt att göra. Om man valt att rida på ridskola förmodar din instruktör att du faktiskt vill lära dig rida. Instruktörens högsta önskan är att du ska bli bra på det.
Oftast finns det en plan och en tanke om varför du är tilldelad just den hästen. Innan du sitter upp nästa gång, fråga dig själv ”vad kan denna hästen lära mig i dag?”. Alla hästar har något att ge, en känsla eller ett nytt verktyg i lådan.

Konsten ligger ju faktiskt i att kunna få en lat häst i bjudning, att få en osäker häst att ta för sig, en busig häst att fokusera eller en spänd häst att bli lösgjord. Det kräver träning. Om man tycker en häst är tråkig är det allra oftast så för att man inte får till att rida hästen så bra som man själv önskar. Det är inte lätt att bli konfronterad med sina egna tillkortakommanden, men det är i just den situationen man får chans att verkligen växa som ryttare.

Ursäkten om att ”det är inte min typ av häst” är egentligen en riktigt dålig ursäkt. En bra ryttare kan rida alla typer hästar. En bra ryttare har tränat många timmar på olika typer av hästar för att bli en bra ryttare. En bra ryttare kan hitta och förvalta guldkornen i varje häst.

Om vi absolut vill rida är det vår uppgift att eftersträva att göra det så bra som det överhuvudtaget är möjligt, även om man bara rider för skojs skull. Det är vi skyldiga varje häst som bär upp oss.

Peace out och rid fint,
Dina


Läst 6461 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 58790 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
06

Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?



Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria


Läst 99472 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv