Gästbloggen - Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
NOV
27
2017

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom


Läst 167790 ggr





Fler inlägg

AUG
04
2020

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Just nu finns det gott om fästingar i skog och hagmarker. Därför tycker Mälaren hästklinik att det kan vara bra att reda ut begreppen vad gäller hästar och fästingburna sjukdomar. Hippson har fått lov att dela inlägget med våra läsare i Gästbloggen.

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

 


Läst 7505 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
01
2020


Foto: Frida Wismar och Privat

Johanna Ferlin, 18 år, är sedan åtta år tillbaka tävlingsryttare på ponny och tävlar främst i hoppning på lokal till nationell nivå med olika ponnyer. Förutom detta är hon aktiv på olika sociala medier och nyligen publicerade hon en video på Instagram, där hon tar upp ett problem hon uppmärksammat på tävlingsplatsen. Här i Gästbloggen sammanfattar hon innehållet i videon (som du även kan se nedan) och uppmanar alla att tänka till en extra gång, för barnens skull.

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:


Läst 23245 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
18
2020


Foto: Privat och Andreas Jonsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippologstudenten Johanna Månsson, 22 år, var nyligen med om en otäck händelse vid stallet i Billdal, när hennes häst Little Ninja skrämdes och blev påkörd av en skåpbil från Postnord. Som tur är klarade sig alla inblandade utan fysiska skador. I ett inlägg på Facebook, som vi återpublicerar här nedan, berättar hon mer med egna ord. Postnord kommenterar händelsen.

"Jag är inte personen som brukar lägga upp den här typen av inlägg men nu räcker det. Kom nyss hem ifrån stallet efter att ha tagit in min häst från hagen. Jag har turen att ha en trafiksäker häst som blivit miljötränad och utsatt för alla möjliga situationer. Men som alla andra flyktdjur reagerar han instinktivt och kan bli rädd.

På väg in till stallet ser jag en skåpbil, Postnord, som är inne och vänder på stallplan. Fint tänker jag då, som redan hunnit gå en bit på vägen. Föraren stannar säkert och låter mig passera. Men icke, bilen vänder och kör ut på vägen. Jag tänker då att föraren säkert sänker hastigheten i höjd med mig och jag håller mig så nära kanten som möjligt. Föraren saktar inte ner farten. Bilen kör inte för snabbt för en vanlig grusväg, men hastigheten är för hög för möte med häst.

Ninja blir skrämd, kastar sig bakåt mot mitten av vägen och blir då påkörd. Varpå jag tappar grimskaftet och han sätter av ut på bilvägen. Tack och lov valde han att stanna hyfsat snabbt och jag kom sedan ifatt honom. Möter sedan föraren på vägen tillbaka som snabbt frågar om det gick bra, innan bilen kör iväg. Ninja mår, av vad jag kunde avläsa, bra. Visar ingen hälta och vi blev nog båda mest chockade.

Men snälla! Håll avstånd, sänk farten eller stanna om nödvändigt vid möte med häst. Jag skiter i om du ska styla för kompisen, testar din nya bil eller är sen/ stressad. Hästar är flyktdjur, de kan blir skrämda och om så är fallet så utsätts alla för fara. Häst, ryttare och du som förare. Det är så enkelt att förebygga olyckor bara genom att visa hänsyn. Det gick bra denna gången men alla har kanske inte samma tur.
/Johanna"

Ber Johanna om ursäkt
Maria Ibsén, pressansvarig på Postnord, skriver i ett mejl till Hippson:
"Det var en tråkig historia. Postnord har tusentals transporter ute varje dag över hela Sverige, och självklart ska alla som kör för oss följa lagar och regler och visa den hänsyn som krävs i trafiken. Vi ber Johanna om ursäkt för den skrämmande upplevelsen och är glada att både hon och Ninja klarade sig oskadda. 
Vi vill gärna veta när och var händelsen inträffade, för att ta det vidare till ansvarig chef som kan säkra att det inte händer igen*." 
*Johanna har kontakt med Postnord.


Little Ninja, kallas för Ninja är en valack född 2011. "Jag har haft honom i lite över tre år. Otroligt charmig och snäll. Nyfiken och med en lite busig karaktär. Vi tävlar främst i hoppning och han är startad upp till 1,15", säger Johanna. Foto: Privat


Läst 52208 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv